Sista terapin

Nu har jag lyckats hitta en person till mitt porträtt. Det blir nog bra det här känns det som. Det blir en diva. Nu ska jag strax iväg och träffa Simon en kortis för ett udda ärende och sen blir det den allra sista terapin.

Tänk att det är dags nu. Jag har gått i terapi sen februari förra året, väntat på det sen 2006 och behövt det ännu längre. Men det är dags nu. Mina egna ben är inte lika darriga längre och jag klarar av att stå på dem. Jag tror inte jag har mycket att vinna på terapi längre. Risken finns att jag ältar, förstorar och kör fast. Jag tror jag satsar på att leva istället.

Blir det som jag tror och hoppas kommer jag också börja trappa ut mina sista mediciner i mitten av den här månaden. Ingen terapi. Inga mediciner. Galet. Galet bra.