Hängig och febrig men bra ändå

Jo'rå, det kändes som förkylningen var på väg ur kroppen. Jag körde ett par lugna pass och igår simmade jag med Simon. Så i eftermiddag blev det ett stenhårt pass. 29 minuter på sex kilometer är inget jag gör varje dag men effekten efteråt är sisådär. Jag känner mig hängig, frusen och febrig. Lamt! Men jag peppar på att det är ett falskt alarm och att jag snart är igång igen. För formen är verkligen tiptopmegabra. Jag vill avsluta den här fina säsongen med ett personbästa framme i oktober. Bättre än 49:22 ska det bli på Hässelbyloppet. OMG... vad jag vill!

Annars råder det uppenbarligen bloggtorka hos mig. Men så är det ibland. Jag pluggar, springer och leker med Sajmon. Idag var jag med min snubbe i hans studio och fixade en fotouppgift. Vi ska dokumentera en person i sin yrkesroll på 4-5 bilder och modefotograf kändes tokroligt. Det blev nog några fina bilder idag tror jag. Skolan är faktiskt tokrolig den här terminen. Helt enkelt yay!

Och på tisdag har jag nästa läkarbesök. Nu vill jag och ska trappa ut mina sista mediciner. Sen tycker jag det är dags för mig och psykvården att gå skilda vägar. Jo. Jag är inte lika shaky över att trappa ut de här medicinerna. Insättningen gick smärtfritt - bortsett från att sömnen blev blytung i början för att sedan ha fortsatt vara tung i två års tid och jag har haft svårt att komma ihåg drömmar. Men jag vill drömma igen. Mycket. Det är skoj att drömma helt enkelt. Och jag vill bli fri från mediciner, terapi och allt sånt som varit en vardag så länge.

Nu är jag ganska så himla slut i kroppen. Men jag vill vänta uppe på the man. Att somna utan att säga god natt till honom känns bara felfel.