Min och Kajsas resa

Ibland sker underverk när man minst anar det. Hela vintern och våren 02 hade Kajsa problem med hälen och tvingades korta ansatsen för att minska belastningen på foten, så hon gick från åtta till sex steg. Detta skulle komma att bli en lyckoträff. Hon hade känt på ansatsen under inomhus-VM i Lisabon och där och då hade det slutat med ett guld. Med den kortare ansatsen blev Kajsa än mer explosiv och fick bättre kontroll över upphoppet. Redan i den tredje tävlingen för säsongen kom beskedet. Kajsa hoppade 2.02 men nöjde sig inte med det och innan den härliga kvällen var över hade hon också skuttat över 2.04. Tävlingen i Lausanne lär jag aldrig glömma. Jag var så glad och lycklig att jag knappt kunde somna... men det skulle komma mera!

Månaderna fram till EM i München var en härlig transportsträcka. Kajsa tycktes tvärsäker på höjder runt 2.00 och på DN-galan var det väldigt nära att bli hela 2.05. Den enda som kunde konkurrera var Hestrie Cloete, men hon var ju från Sydafrika och fick således inte vara med på EM. Vägen till guldet såg spikrak ut...

Kvalet i München tyktes bara understryka Kajsas form. Hon såg grym ut och den enda som var en möjlig konkurrent var vinterns suveräna Marina Kuptsova. Hon var bra också utomhus men hade inte nått samma klass som under vintern. Så läget var perfekt för Kajsa. Hon slapp dessutom en del press eftersom Carolina Klüft och Christian Olsson redan hade blivit mästare, och Stefan Holm och Staffan Strand hade bärgat ett silver och ett brons i det manliga höjdhoppet. Det var redan här Sveriges bästa mästerskap på ett halvt sekel, och så klart ville inte Kajsa vara sämre.

Den här sista söndagen av EM vräkte regnet ner över München. Det var kallt och det var bedrövliga förhållanden för att hoppa högt. Men detta tycktes inte bekomma Kajsa, och hon hoppade lätt över 1.92. Redan här verkade tävlingen få ett hastigt slut. Ingen av konkurrentera lyckades bemästra vädret och till slut var det bara Kuptsova som med darr klarade i tredje försöket. Kajsa replikerade snabbt och gled över 1.94 och här började Kuptsovas sluga taktik, eller rättare sagt var det mer pappa Kuptsova som höll i taktpinnen och noga följde sin dotter från läktaren. Hon behövde klara en högre höjd och stod således över och tvingade upp Kajsa på 1.96. Även där klarade Kajsa men nu var det med darr på ribban. Inte helt oväntat kom första rivningen på 1.98. Där klev Kuptsova in igen men rev klart. Samma visa upprepades i andra försöket för de bägge och nu hade två kryss vardera i protokollet.

Finalen hade blivit nästan onödigt spännande. Kajsa var fullständigt överlägsen men med sin taktik hade Kuptsova hållit sig kvar ända in i slutskedet. I sitt tredje försök på 1.98 tog Kajsa till sist död på tävlingen. I hällande ösregn gled hon över och slog, skulle jag tro, ett inofficiellt världsrekord i ösregn. Kuptsova gjorde ett försök på 2.00 men var aldrig riktigt nära och Kajsa hade till sist vunnit sin första stora titel utomhus. Guld på 1.98, med tvåan på 1.92 och trean på 1.89. Mer överlägsen kan man knappast bli och Kajsa underströk det här ytterligare genom att göra det högsta höjdhoppet på många år ett par veckor senare. I polska Poznan gled hon över 2.05 och hade ett par riktigt hyfsade försök på världsrekordhöjden 2.10. Från att ha varit skadad och uträknad hade Kajsa tagit ett hårt grepp om sina konkurrenter och dominerade fullständigt.

Det var också här jag började en resa. Tjock och tung ville jag ha en förändring. Kajsa var min stora förebild och... jag ville ju också. Jag ville hoppa höjd och känna mig sådär lätt och smidig. Jag var måhända ung och naiv, men jag ville slå rekord och spränga barriärer. Inspirationen efter Kajsas guld i München blev startskottet för mina långa resa... och efter ett år hade jag bantat bort 40 kilo. Och det räcker kanske för att förstå vilken stor plats och betydelse en förebild kan ha. Och självklart har jag kvar drömmen om att en dag själv hoppa 2.00...

Kval i Osaka

Låt oss en stund glömma all nostalgi och raskt bege oss till idag. I natt kvalade Kajsa, Emma och Ebba. Det gick så bra man kunde begära. Ebba klarade 1.88 men hennes teknik och inställning kommer göra henne till vår nästa höjdstjärna. Emma blandade superhopp med mindre lyckade, men hennes sista två hopp i kvalet var bländande. Det räcker måhända inte till ett nytt brons men hoppning uppemot hennes pers på 1.97 är fullt realistiskt.

Och så Kajsa. Felfritt över 1.94 är skönt, men det var lite darrigt och nervöst. Men kval är som de är - direkt kvalfyllda. Det blev ändå final i hennes sjunde raka VM. Utöver henne är det 15 andra kapabla hopperskor och det kommer bli ett riktigt getingbo. Vlasic, Slesarenko, Hellebaut, Chicherova, Beitia, Di Martino... ja, de är med allihopa. Det kommer bli tufft, hårt men också väldigt, väldigt spännande på söndag.

Bekymmer

Det blev en svajig vinter för Kajsa och när dessutom den unga ryskan Marina Kuptsova dominerade så var prognosen inför EM i Wien i början av mars inte så god. Anledningen till varför Kajsa aldrig kom högre än 1.97 i premiären var en inflammerad slemsäck i hälen. Hon hade ont större delen av säsongen och skulle så ha i över två år framöver.

Tävlingen i Wien blev en uppvisning av Marina Kuptsova. Hon var felfri över 2.01 och tog även 2.03 i andra försöket. Kajsa hoppade på toppen av sin nuvarande förmåga och lyckades knipa en delad andraplats på 1.94. Priset var dock högt eftersom Kajsa bedövat sin skada och då lyckats förvärra den. Framtiden såg osäker ut med både skador och en ny generation höjdhopperskor som såg ut att vara kapabla att hoppa på höjder Kajsa bara varit uppe och nosat på.

Hårfint

Sommaren det här VM-året var ungefär lika bra som föregående år för Kajsa. Skillnaden var att hennes 2.01 stod sig och hon lyckades bara hoppa över 2.00 en enda gång. Läget var i princip det samma för de andra i höjdhoppscirkusen. Många klarade två meter men det var ingen som dominerade. VM i Edmonton såg alltså ut att bli en rysare.

När tävlingen skulle avgöras var det de tre stora i topp. Där var så klart Kajsa. Vi hade Inga Babakova som hade chansen att ta ännu en VM-medalj. Sedan fanns där också väderkvarnen från Sydafrika - Hestrie Cloete. Alla tre hade klarat 1.97 men det var bara Kajsa och Hestrie som var felfria. Kajsas första försök på 2.00 var fullt tillräckligt... men ribban ramlade ändå ner. I efterhand diskuterades det om Kajsas frisyr hade strukit ner ribban. Vad som definitivt stod klart var att luften tycktes ha gått ur henne. I andra klarade båda de andra och sedan var det ingen som hoppade högre. Guldet gick alltså till Cloete på 2.00, silvret till Babakova på samma höjd och Kajsa fick med sig ännu ett brons... också den här gången med guldsmak.

Världsmästarinnan

2000 hade varit Kajsas verkliga genombrott och när inomhussäsongen började var hon ett jagat byte. Men likaväl fortsatte Kajsa att vara nummer ett. Hon övertygade alltmer ju fler tävlingar som averkades och till inomhus-VM i Lissabon kom hon som världsetta med 1.99. Men när finalen var inne i slutskedet tycktes guldet gå till Ukraina och den evigt unga Inga Babakova...

Ribban låg på 2.00 och den som sett säkrast ut var tveklöst ukrainskan. Lätt och ledigt flög hon över alla höjder och hade greppet om guldet. Kajsa hade vissa problem med ansatsen och tvingades korta den eftersom ansatsbanan inte var tillräckligt lång, men hon höll sig kvar och ville sin vana trogen inte ge sig så lätt. På just 2.00 skulle det här ge utdelning. Kajsa flög över i första försöket i ett hopp som skulle visa sig räcka hela vägen till guldet och titeln världsmästarinna.

I efterhand skulle det visa sig att ansatsen Kajsa experimenterat här skulle leda hela vägen till ett världsrekord, men här och då var det guldet som glänste mest. Ett halvår senare skulle hon även ha alla möjligheter i världen att bli mästare också utomhus.

Tårar i Osaka

Nej, så här ska det inte gå till. Det som såg så bra ut blev till tårar och en fjärdeplats. 12.51 är fantastiskt och var en hundradel från ett brons och ytterligare en neslig hundradel från ett silver. Men Sannas tid kommer. Nästa år är det OS och Ludmilas 12.47 kommer ligga risigt till. Men just idag känns det mest sorgligt...

Sen har det pratats om guldmedaljösen Michelle Perry var över på Sannas bana och kostade henne en medalj. Jag vet inte. Jag tycker det är onödigt att älta och lämna in protester hit och dit. Perry var överlägsen och möjligen kanske "incidenten" kostade Sanna ett brons, eller också inte. Det kommer vi aldrig få veta. Låt oss istället gå vidare.

Dagen var inte slut. Samtidigt som den dramatiska häckfinalen gick av stapeln hoppade Stefan Holm och Linus Thörnblad för guld, men... nej. Det här var en dag då det mesta gick emot svenskarna. Linus finns det inte mycket att säga om. Han floppade och stannade på löjligt låga 2.16. Stefan hoppade grymt och var högt, högt över 2.33 men sen tog det stopp. Samtidigt skuttade tre andra över 2.35, och så var ytterligare en snörplig fjärdeplats i hamn.

VM för Sverige så här långt har varit lite halvknackigt. Klüft levde upp till alla förväntningar och satte ett nytt fantastiskt Europarekord i stor stil, men sen har det varit stolpe ut. Musse slog hela världen... förutom Kenya. Sanna gjorde karriärens bästa lopp... men tre var bättre. Holm hoppade på topp... men ribban ville inte ligga kvar. Nu har vi en realistisk medaljchans kvar. Jag talar inte om Johan Wissman. Han krossar det svenska rekordet gång på gång... men att han blir bättre än sexa vore en sensation. Så bra är motståndet.

Nej, den andra medaljen kommer på söndag. På något sätt lyckas hon alltid krångla sig till en medalj. Annars skulle inte hon vara just Kajsa.

Första medaljen utomhus

2000 var ett speciellt år eftersom OS skulle gå av stapeln. Spelen var dessutom belägna i Sydney och i slutet av september. Förutom en liten skada i början av säsongen fortsatte Kajsa att övertyga som aldrig förr. När de olympiska spelen skulle starta hade hon höjt sitt personliga rekord till 2.01 och hade vid ett par tillfällen varit ytterst nära att hoppa ännu högre. Från en lovande talang hade Kajsa blommat upp till ett stort guldhopp.

Redan innan tävlingarna drog igång stod det klart att Kajsa var i sitt livs form. För första gången klarade hon 2.00 på träningen och kvalet gick lekande lätt. När hon gled över 1.94 såg det ut att finnas en decimeter till godo...

Det var också här jag fick upp ögonen för tjejen som skulle komma att bli min inspiration under så många år framöver. Det var nånting med Kajsa jag beundrade från första stund. Hon var tuff och envis men ändå väldigt ödmjuk. Jag tog henne till mitt hjärta och bestämde mig för att hon skulle ta guld i finalen... men det fanns ett par hinder i vägen.

Finalen gick till en början lekande lätt för Kajsa. Hon hoppade enkelt över 1.85, 1.90, 1.93 och 1.96. Den enda som såg lika säker ut var den rutinerade och iskalla ryskan Yelena Jelesina. När Kajsa rev knappt på 1.99 fortsatte ryskan att ta tillsammans med den unga sydafrikanskan Hestrie Cloete, vilken jag kommer få anledning att återkomma till flera gånger framöver...

Kajsa redde upp i andra men på 2.01 var hon inte riktigt nära i sitt första försök. Yelesina fortsatte att ta, och verkade tämligen oberörd. Cloete gjorde det samma och var däremot överlycklig när hon satte nytt årsbästa och var väldigt nära en ädel medalj. Med i beräkningen måste vi ta att året innan hade Cloete hoppat fenomenala 2.04 men ändå floppat totalt i VM.

Tävlingen var nu inne i ett kritiskt skede och Kajsa hade greppet om bronset men behövde ta 2.03 för att lyckas bärga guldet. Så hon sparade sina två sista försök till 2.03 trots att rumänskan Oana Pantelimon sensationellt klarat 1.99 och i nuläget var på delad bronsplats med Kajsa och kunde sno bronset till sig själv om hon tog en höjd till. Men Pantelimon rev en, två och tre gånger och Kajsa hade tagit ett OS-brons. Men hon var inte nöjd...

2.03 låg ribban på och den höjden skulle ingen komma att klara den här dagen även om det gjordes två riktigt vassa försök. Bägge stod Kajsa för. Hennes första var nära och hade troligen räckt till 2.01. Det andra och sista var så retligt nära att ribban lika gärna kunde ha legat kvar. Men det blev ett härligt brons och Kajsa fick vänta fyra år innan hon skulle få chansen att vinna ett OS-guld... vilket i verkligheten blev åtta år.

Men det är en annan historia där Kajsa gjorde en resa från himmel till helvete och tillbaka igen...

Sagan om Kajsa

Kajsa Bergqvist har tagit medalj i varenda mästerskap hon ställt upp i på den här sidan milleniumskiftet. Det är ingen underdrift att hon genom åren vuxit till min största idol och personliga förebild. Nu när det bara är knappt en vecka till finalen går av stapeln i Osaka tänkte jag beta av viktiga moment i Kajsas karriär det här årtusendet. Det har varit många lyckliga och sorgliga stunder. Stundtals har det handlat om en resa mellan himmel och helvete, men intressant har det åtminstone varit - och ibland lite väl dramatiskt.

Sagan började på inomhus-EM i Gent 2000. Då hade jag ännu inte fått ögonen för vår nya stjärna (och inte för sport heller, om jag ska vara ärlig). Kajsa var ung och hungrig på framgångar. Hon hade sensationellt slutat fyra respektive femma i VM 97 i Aten och VM 99 i Sevilla. Vintern 2000 skulle komma att bli hennes definitiva genombrott. Den 15 februari skuttade hon över 2.00 för första gången, och den bedriften upprepade hon på EM ett par veckor senare vilket räckte till guld. Hittills har hon passerat drömgränsen vid ytterligare ett 50-tal tillfällen. Det kunde ingen ana. Och vad ingen heller visste var att det här var det verkliga startskottet på svensk friidrotts största guldålder, som hittills har sträckt sig i sju fantastiska år... och vi anar ännu inget slut.

De 7032 underverken

VM i Osaka är i full gång och läget är som vanligt. Två dagar har gått och Klüft har ordnat sitt sjätte raka guld i sjukamp. EM-guld i München, VM-guld i Paris, OS-guld i Athen, VM-guld i Helsingfors, EM-guld i Göteborg och nu VM-guld i Osaka. Oavsett hur mycket mitt hjärta bultar för Kajsa så kan varken jag eller någon annan blunda för att Carolina Klüft är vår bästa friidrottare genom tiderna. Kanske den största idrottaren överhuvudtaget?

100 meter häck

Det började med ett tangerat personbästa med 13.15. Ändå kändes det som om det fanns mer att ta av. Loppet var säkert och vackert men den där riktiga attacken saknades. Så innan karriären är slut hoppas jag att få se Klüft under 13.00.

Höjdhopp

Det här var min personliga höjdpunkt. Nytt personligt rekord på 1.95 med bländande hoppning. Hade ribban legat på två meter när Klüft klarade 1.92 så undrar jag om inte ribban legat kvar? När Carro är i den här formen mäktar hon med gudomliga resultat.

Kula

Det började oroväckande med en stöt som inte ens nådde 13 meter, men i andra visade hon klassen och klämde i med 14.81. Om jag inte har helt fel så var det Carros tredje längsta stöt och hittills hade hon satt års- och personbästa i alla tre grenar.

200 meter

När Klüft satte svenskt rekord i Paris 2003 sprang hon på osannolika 22.98. Med det är hon tvåa i Sverige genom alla tider, och det perset lär hon få svårt att överträffa. Men 23.38 var en rejäl kapning av årsbästat och ett stort steg mot Europarekordet.

Längdhopp

Carro hoppar 6.85 och man tycker sig kunna vara nöjd, men det kändes ändå som att det fanns mer att ta av. Att sista räckte till 6.84 skvallrar om att inget hopp var en fullträff. Hade Klüft fått på hela skiten så tror jag inte att sju meter varit långt borta.

Spjut

Det enda riktiga orosmomentet var spjut där Klüft varit allt annat än säker. Tekniken är svajig och ibland kommer hon knappt över 40 meter. Men 47.98 var ett lugnande. Att vara bäst när det gäller är en underdrift när det gäller Carolina Klüft.

800 meter

Här var det enda grenen där hon inte noterades för ett person- eller årsbästa men 2.12.56 gav istället Klüft ett Europarrekord med 7032 poäng. 24 år gammal har hon vunnit allt och det enda som egentligen saknas är det "omöjliga" världsrekordet på 7293 poäng.

Och nu väntar en het vecka med Holm, Sanna, Linus, Wissman, Musse... och så klart Kajsa... som gör sitt sjunde raka VM! Showen har bara börjat. :)

Så lyckligt lottad...

Nu är dagen kommen! I morgon kommer mor och far hit med Henning och Hope som faktiskt är över två månader gamla nu. Det känns både fantastiskt, spännande och skrämmande. Vilket ansvar jag fått på mina axlar som ska ge dessa små knytten all min kärlek. Då passar det ypperligt att jag är ledig i fyra dagar - pappaledig. ;)

Det har gått några dagar sen det där nerviga uppropet, och jag börjar känna mig mer och mer nöjd med den förmodade utgången. Väl där och då mådde jag extremt dåligt. Minuterna innan det blev klart bultade mitt hjärta som aldrig förr och när besvikelsen lade sig över mig, så kändes livet en smula hopplöst om jag ska vara helt ärlig. Där och då kände jag mig bara oerhört tom och... ja... det var riktigt jävligt tag där helt enkelt!

"I will live forever

If you always keep me in your mind

And it doesn't matter

How far I am

If I ever leave you

I'm gonna be there by your side

If you ever need me

Well, here I am"

Men nu börjar jag ana att det här kanske är precis vad jag behöver. Jag vill ta det lugnt, och hämta mig efter det helvete jag varit med om. Jag vill ägna ett halvår åt att bara... ja, leva. På måndag ska jag till exempel ta upp min träning på Sats igen med en kompis från Grönan. Jag har tänkt att bli så vältränad som möjligt för nästa år ska jag springa Göteborgsvarvet under två timmar och dessutom vill jag att kroppen ska orka med Stockholm Marathon... men livet är ju mer än träning. Så på tisdag kommer två andra från Grönan och vi ska bara lira TV-spel hela dagen, och njuta! Sen har jag flera andra grejer som jag ska... och vill... planera in. Venedig, filmkvällar, kryssning, avslutningsfest och mycket annat...Gemenskapen och de människor jag träffat på mitt jobb betyder väldigt mycket för mig.

Men det finns såklart mer i livet än mina kollegor, för vi har ju mina andra vänner och min älskade familj som jag alltid håller nära mitt hjärta. Många har fått stå tillbaka när jag ägnat mitt år åt en utbildning där jag mest mådde dåligt och utvecklade panikångest. Det är slut med det nu. Från och med nu vill jag och tänker jag ägna mig åt de som betyder något, och det innebär... mest mig själv. Så hösten ska innehålla en trip till London, Växjö, Malmö hoppas jag på och så kommer alltid Borås med i bilden. Man kan aldrig fly från den man var, men man kan sluta fred med sig själv.

"I'm gonna live forever

Don't you ever forget

That all the stars in heaven

Will shine for me

I'm gonna live forever

No never forget

That no one's lost in heaven's

Eternity"

Så framtiden som ensamstående och arbetslös tvåbarnspappa till Henning och Hope känns ganska ljus... speciellt när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är!

Där är jag just nu

Jag tänkte försöka så ingående beskriva var nånstans jag är just nu... i min process, i min strävan att bli frisk och stark... att hitta hem. Jag är fortfarande sjukt beroende av fasta rutiner med åtta timmars sömn, tre ordentliga mål mat och jogging med frisk luft varannan dag. Ibland är det svårt att hålla fast vid mina livsregler och då är det lätt att obalansen snabbt eskalerar och får mig att lyssna till djävulen i mitt huvud. För visst finns han kvar, och det kommer han alltid att göra. Vi har alla våra demoner att tampas med men eftersom jag själv skapat mina hjärnspöken så ska jag också kunna dräpa dem.

Just nu har jag problem med, ja, nästan tvångsmässiga handlingar. Jag försöker hitta nya tankemönster och bryta de snedvridna tankarna som sätter igång känslor och handlingar... men det är inte lätt. Jag tror problemet ligger i perfektionisten i mig. Har man en gång haft problem med tvångstankar så är det lätt att se kopplingarna. Sen finns det tankar också, som plågar mig och sätter igång ångesten i mig... men tack och lov ingen panikångest. Ännu. Men får jag det så klarar jag mig. Panikångest i sig är inte farligt men det är ett helvete att "veta att man kommer dö". Hittade jag sätt att sätta stopp för mina tankar i tid skulle det bespara mig mycket lidande... och jag hoppas den dagen är närmare än vad jag anar.

Vardagen just nu är lite svår, vilket inte är så konstigt att förstå när man ser vad jag går igenom. Idag har det varit en rätt svår dag. Dels hade jag besvikelsen efter att inte ha kommit in på högskolan, och sen skulle ännu en jobbvecka sätta igång, den längsta av alla. Hela mitt inre gjorde uppror samtidigt som de plågsamma tankarna attackerade mig... men det blev bättre än vad jag trodde. Alla på mitt jobb var så förstående och peppande att jag ville ta allihopa i min famn. Jag är så glad att jag fått chansen att komma dit! Jag fick gå hem redan efter två timmar idag och kvällen tillbringades hos Maria i Väsby där vi kollade på Narnia. Det var en väldigt bra film och koncentrationen var såpass bra att det gick helt okej att se hela, vilket gläder mig. Och... eftersom Grönan hade för mycket folk så fick jag en extra ledig dag i morgon. Med det i åtanke så jobbar jag åtta timmar på torsdag och fredag samt sex timmar på lördag. Sen är jag faktiskt ledig i fyra dagar... Visst blir det kanske lite mindre pengar, men min hälsa måste gå först. Och jag ska göra mitt bästa för att komma i balans med mig själv och min själ.

Så där är jag just nu. Tänkte bara säga det... ;)

Bryt ihop och kom igen...

"Nej, det här gick inte. Det var en chansning som inte höll. Nu lämnar jag det bakom mig och satsar framåt."

Vilken tortyr uppropet var. Hjärtat bultade genom tröjan och det var en bragd i sig att orka sitta kvar och se vad som skulle hända... men det blev ingen journalistik och multimedia för mig. Jag var femte reserv, och de tog in blott två. Chansen finns väl fortfarande att folk kan tacka nej så här sista veckan innan skolan drar igång, men det ser dystert ut. Trist... för jag hade verkligen hoppet. Jag trodde verkligen att det skulle gå vägen. Men nu är det väl bara att... bryta ihop och komma igen.

Annars har det varit rätt lugna och rätt så trevliga dagar, som tillbringades med Richard och Mickey. Igår blev det en liten "reunion" med min psykoklass från Kulturama, och nu väntar ännu en arbetsvecka... den längsta hittills... men sen är jag faktiskt ledig fyra dagar... så livet går vidare, även om jag inte tycker om det just nu. Inte alls, om jag ska vara ärlig...

... men en dag kanske det blir bra... men just nu är jag lite... tom.

Jobb, jobb, jobb... men längtar till helgen!

Jag jobbar typ hela tiden, men den här veckan har jag ändå hunnit med en avskedsöl med Tomas och en runda Skansen med Maria! Två gånger Skansen på en vecka har det blivit, eftersom jag var där med Marica med syster med barn och glodde på Barnens Allsång i helgen också! Trevligt med lite avbrott i jobbhetsen! :)

Och efter den här veckan går vi faktiskt in i sjätte och sista perioden. Shit, jag har jobbat på Grönan i tre månader men det känns som för alltid. Heltid från 15 maj sliter rejält på kropp och knopp, men jag är lite stolt över att jag nog är en av dem som jobbat mest. Nästa år har jag dock bestämt att det inte alls ska bli lika mycket. Fick jag råda då skulle jag vara ledig första och sista perioden, eftersom jag troligen pluggar och vill satsa allt på det. Sen skulle jag nog ta ledigt en period mitt i sommaren och ha ett litet sommarlov. Så är det klart jag hoppas på att få bli rastavlösare och lära mig butik också. Men innan ska jag väl förhoppningsvis hinna med en julmarknad också!

Meeen det är ju långt till allt det här inträffar! Just nu ser jag fram emot söndagen och måndagen som ska tillbringas på hemlig ort med käre bror med fru! Ja, nu har de flyttat till moder Svea och blir nog kvar här några år eftersom de båda ska utbilda sig, och Mickey ska ju lära sig svenska också. Det känns helt underbart kul. Bror min flyttade ju till Sydkorea i april 2002, och det är ju liksom över fem år sedan. Ja, helgen ska verkligen bli kanon!

Framtiden hägrar

Om precis en vecka ska jag gå till Södertörns Högskola och vara med på uppropet till Journalistik och Multimedia. Det finns 45 platser och jag står som 5:e reserv på gymnasiekvoten. Sen finns det ju andra kvoter, men där ser det rätt mörkt ut. Men på "min" kvot är det hela 23 antagna, så jag hoppas att några av de antagna inte dyker upp samtidigt som några av reserverna före mig uteblir. Så det blir en spännande och nervös dag. Jooo, mina nerver kommer vara utanpå kroppen. Skulle jag komma in så har jag tagit ett stort steg på vägen mot en framtid som journalist. Och ett litet steg på vägen mot en... framtid.

Nu börjar jobbet också lugna ner sig lite. Nu är det en vecka kvar av den femte perioden innan vi går in i den sjätte och sista. Då börjar schemat lugna ner sig smula och det ska bli väldigt skönt. Jag är tacksam för mitt jobb och glad att jag fått komma dit. På Kulturama mådde jag skit, utvecklade panikångest och ville stundtals bara kasta in handduken. Men jag kom därifrån, trasig och skadad, men med livet i behåll. Sommaren har stundtals varit tuff, och riktigt frisk är jag inte ännu, men jag har kommit en bit på väg. Trots allt. De mörka dagarna kommer då och då, och där och då är det svårt att orka kämpa vidare. Men jag gör det alltid... och landar alltid med fötterna på jorden. Hur mörkt och hopplöst det än ser ut... så överlever jag... för jag vill en dag börja leva. På riktigt.

Nu ser jag fram emot en bra och lycklig höst. Antingen börjar jag plugga till journalist och trivs med det, eller också tar jag det lugnt och gör sånt jag vill och mår bra av. Helst vill jag se en kombination. Jag ser fram emot att utveckla min jogging, ge Henning och Hope ett bra liv som 08:or, träffa mina underbara vänner oftare och se vart psykodynamisk terapi kan föra mig... Det är dags för min tid nu.

"Am I living in an illusion?
Wanting something I can't see
If I compromise, I'd be living lies
Pretending love's not meant to be
'Cause I know my heart's worth saving
And I know that he'll be waiting
So I'll hold on and I'll stay strong 'till then"

Men för att kunna gå vidare måste jag vara ärlig mot mig själv och mitt hjärta. Jag har inte glömt dig ännu, även om jag skulle vilja att det skulle vara så. Det är dig jag ofta dagdrömmer om och en del av mig önskar så att det kunde bli vi två. Så blir det aldrig. Men jag har lärt mig hur starka känslor kan vara, och jag vet att det är så det ska kännas. Jag nöjer mig aldrig med det näst bästa. Men jag måste gå vidare, för att nån gång i en avlägsen framtid våga släppa in någon annan i mitt hjärta. Därför måste jag göra upp med det här - en gång för alla.

Idag behöver jag styrkan att våga säga mitt hjärtas mening.

Än lever drömmen

Idag hade jag min första terapisession efter "sommarlovet" och det var mer än välkommet. Jag hade kunnat sitta där i timme efter timme efter timme... Vi pratade lite om mitt kärleksliv (som för en gångs skull existerar), den ständiga boendefrågan och min benägenghet att sparka på mig själv för minsta lilla. Sen diskuterade vi den ovissa framtiden, men nu står det klart att det blir psykodynamisk terapi i Flempan hädanefter. Det känns sorgligt att jag bara har några få samtal kvar med Elin. Hon har blivit en stor del i mitt liv, och det känns konstigt att det snart är tack och hej.

Men livet måste ju gå vidare. Idag är jag glad och tacksam att jag från 49 reserv blivit 5 reserv. Så än lever drömmen vidare om att jag kan börja plugga redan i höst... hoppas, hoppas...

"Dreams come true, not free."

1.98... och det var sista tävlingen innan VM

"Och så Kajsa. Ständigt denna Kajsa. Kajsa dansar inte, men hon hoppade som en skadeskjuten längdhoppare på 1.92. Men plötsligt - Gud, så makalöst skönt - var det delar av den gamla Kajsa vi fick se.

Att sen Blanka Vlasic var totalt överlägsen spelar inte så stor roll. Hon kommer att resa till Japan med ett gigantiskt favorittryck över sina späda axlar och stora fötter. Hon är Kroatiens lilla fästmö på ett sätt som får till och med Janica Kostelics ikonskap att verka futtigt.

Blanka har strulat till det för sig i mästerskap tidigare. Faktiskt i alla mästerskap hon deltagit i. Det kan hända igen.

Och Kajsa leder trots allt med 41–12 i inbördes möten."

Jag låter Lasse Anrell föra min talan idag istället. Kajsa oroar och förundrar. När det stämmer blir det så högt och när det strular är hon nära att riva ut sig på 1.92. Hon blev trea på 1.98 efter Anna Chicherova på samma höjd och Blanka Vlasic på fenomenala 2.07. Blanka är nu den tredje bästa kvinnan genom tiderna. Bara Bergqvist (2.08i) och Kostadinova (2.09) har hoppat högre. Nu tävlar varken Kajsa eller Blanka förrän i VM som bara ligger veckor bort...

Räcker inte

Jag vill så gärna att allt ska räcka till. Jag vill att kärleken till allt och alla jag älskar ska räcka för att få mig att orka. Men det gör inte det. Jag känner mig kall, tom och som om jag letar efter en väg jag aldrig riktigt kommer hitta. Varje litet misstag jag gör ser jag som en anledning att sparka på mig själv. Små och onödiga ting blåser jag upp till gigantiska problem. Jag försöker bekämpa det mörka, men det går inte... men jag vill att det ska gå. Jag går upp på morgonen, försöker ta hand om mig själv, äta bra, jogga bra och jobba bra... men... det känns inte som om det räcker till. Ibland är jag så ledsen att jag tror jag ska gå sönder. Ibland förtvivlar jag som aldrig förr. Ibland är jag så arg på allt så jag inte vet ska det ta vägen... Hur ska jag kunna räcka till i en sådan här trasig värld? Hur...?

Men jag vill att det ska räcka...

Vacker text... talande text...

"I was wandering around
So desperate to find something to hold on to
While the pain wouldn't subside
I try to hide the tears of mine
but you saw and heard the fear behind"

Inte mycket nytt... ska jobba idag, i morgon och för alltid... känns det som... trött.

"Just because they haven't seen me cry
It doesn't meen that I
Haven't got the need to feel love"

Osäker... eller egentligen väldigt säker... tror jag...

Du...

... kan du inte bara flytta ut ur min skalle! Du är inte bra för mig... var det aldrig... tror jag.

"There's a photo I've been looking for
It's a picture of the boy next door
And I loved him more than words could say
Never knew it 'til he moved away"

Trygghet

En het sommardag för tre år sedan förlorade jag all min trygghet... Jag ska inte säga att den är tillbaka, men nånting är på väg att hända. Om det är bra eller dåligt återstår att se. Jag hoppas det blir bra. Men några garantier har jag inte, och jag kan bara hoppas... att mitt hjärta visar mig vägen.

"The truth is in time that's all we'll be to each other anyway, a population of memories, some wonderful and endearing, some less so, but taken together, these memories help make us who we are and who we will be"

F*ck it!

Näää... den här dagen var verkligen en av de mindre lyckade. Fick dubbla på två skitställen, otrevliga gäster, gäster som fuskade och bara allmänt... bläää! Visst hade jag kunnat ta konflikten med de fuskande gästerna, men jag orkade inte... energin fanns inte där idag. Synd också att jag gärna tar allt personligt för tillfället, vilket inte gör saken bättre... Näää... Det här passet stryker jag från mitt minne...

Nu hoppas jag istället på två sköna, lediga dagar... I need it...

Seeeg... men ändå en helt okej vecka!

Yeah! Nu är jag snart ledig ett par dagar till! Som jag har längtat... för den här veckan har varit seg. Konstigt, för jag har fått stå på rätt roliga ställen. I tisdags blev det en konstig dag. Började två timmar tidigare och jobba över en timme. Då fick jag skutta runt mellan Putten/Longrange, Urkorkat, tillbaks till Putten/Longrange och sen fick jag dela ut flyers till allsångsgästerna från Skansen. Kul med variation! Onsdagen flöt också på rätt bra! 12 timmar i Skjutbanan är nog något av det bästa man kan få. Sen blev det Kentucky i förrgår och igår blev det Vattenpistolen! Bara spel, inget hjul och nu är det evigheter sen jag fick stå i ett lotteri! Woohoo! :)

Obefogat, men ont ändå...

Jag blir så trött på mig själv. Nya hjärnspöken ploppar upp, och jag har inte riktigt någon koll på dem för tillfället. Eller lite kanske... tror jag. Just nu brottas jag med obefogad skuld och skam. Det handlar inte om något speciellt, men det är tärande att älta det... om och om igen... Jag vill bara sätta stopp för tankarna... nu tack! Och om någon tycker jag är skyldig han eller henne något, så är det ju inte bara mitt ansvar...

Annars är det okej. Jag försöker ta hand om mig själv, även om det är svårt när jobbet tar så mycket tid och kraft. Jag är lite less på det just nu, men det är inte konstigt. Grönan har ju varit min vardag i snart tre månader, och det ska bli skönt när det börjar lugna ner sig lite. Och jag har mer och mer börjat gilla tanken på att ta det rätt lugnt i höst. Det skulle vara nice att ägna några månader åt saker jag vill, åka dit jag känner för och bara må bra liksom...

Hoppas jag slipper de här obefogade känslorna då... *suck*

Ödets små knuffar

I lördags hade jag en annorlunda kväll... ja, väldigt annorlunda. På det hela var det en annorlunda dag och små, små tecken knuffade mig hela tiden i en riktning som ödet ville att jag skulle gå. Jag brukar mest tro på slumpen i våra liv men inte ens jag kan blunda för vad den här dagen ledde mig. Jag får se vad som händer, men vad det än blir är det säkert nyttigt för mig... tror jag.

Så har Blonde varit här! Roligt har det varit att träffa henne för första gången på ett halvår. Mario Party, promenader i vår vackra stad, en diet bestående av godis och Simpsons-filmen har avhandlats. Trevligt har det varit. I höst blir det en sväng till London! Det lovar jag. ;)