Egen tid

"När allt jag ser, utan undantag
Är kalendern bredvid, fylld av "bör" och "ska"
Då är det dags för själarnas tidsfördriv
Då tar jag min egen tid"

Det är viktigt med sådana här dagar. Idag och delvis igår har jag slappat och gjort saker för min egen skull. Men jag har inte legat på latsidan för det. Mycket har jag fixat och det känns skönt att ligga steget före för en gångs skull. Det är så nice att livet börjar lugna ner sig lite. Bara den vetskapen att jag ska iväg i morgon, och komma till ett ställe där jag inte mår dåligt... det är viktigt för mig. Så just nu känns det som om jag är på rätt väg igen. Jag håller tummarna för att det ska hålla i sig den här gången, men magkänslan är... bra! Jag slipper snart Kulturama, älskar mitt jobb och börjar få egen tid för att göra saker för mig själv. Att känna sig trygg i mig själv är nog det största som finns! Så... allt är inte super, men det är på väg däråt!

"Hela veckan varje dag
Varje timma drömmer jag
Om en stund i ensamhet
Jag drar ner min rullgardin
Dansar runt med ett glas vin
Spelar min älsklingssång
Och inget kan störa"

Ännu ett magiskt ögonblick

Alltså... Sonja Aldén! Jag lyssnar på skivan flera gånger om dagen och jag får gåshud så fort jag ser henne i verkligheten. Ta fredagen på Grönan till exempel... Jag stod och höll på att tråkas ihjäl i mitt sjukt tråkiga lotteri jag tilldelats för dagen. Men då...

"För att du finns
För att du kan
Du leder vågorna mot land
Du river murarna mot världen
För att du ser
För att du förstår
Nu lyser himlen där jag går
Så ta min hand och visa vägen
För att du älskar"

Flera gånger om repade Sonja sin fantastiska "För att du finns" och trots att jag lyssnat på låten i flera månader så rör den mig fortfarande till tårar. Dagen efter fick jag se henne live, och ja... hon är så himla vacker och sjunger med en sådan innerlighet att jag aldrig slutar beröras. Shirley har fått konkurrens.

Igår var det pubkväll på jobbet, och det var sjukt trevligt! Jag älskar mitt jobb, mina kollegor och det är skönt att ha kommit nånstans där ingen känner mig. Det är skönt att träffa nya människor som inte känner mig och min historia. Det är skönt att börja om. Det blir nog en bra sommar. Kanske rentav den bästa sommaren.

Det har varit lite stressigt nu med skola och jobb, men nu verkar det som om jag äntligen får hinna med lite egen tid. Det är bra, för det behöver man. Stress och press leder bara till massiv ångest för min del, så därför känns det guld att bara ha jobbet att fokusera på. Så nu kan jag äntligen få lite pejl på mitt liv igen, skapa nya rutiner och göra det bästa jag kan av mitt lilla liv i den här stora världen.

1.91... but she's back!

Nu är hon igång igen. Lite förvånad är jag allt, eftersom Kajsa inte skulle göra debut förrän i Oslo den 15 juni... men kul är det. Resultatet var inget vidare - tyvärr. 1.91 är inget att skryta med men i sammanhanget måste man komma ihåg att Kajsa är 30 år fyllda och då har guldåldern för höjdhoppare för länge sedan passerad. Men jag tror ändå stenhårt på guld i Osaka till sensommaren. Då är vi båda i toppform.

Nu kör vi!

Självförakt

Det här självförakt jag känner mot mig själv, den här oron som mal konstant... vem vinner på det egentligen? Vad tjänar det till? Okej... jag känner kanske inte alltid så här... men alltför ofta...

"I've been practicing all day
Now the words I meant to say are gone
I promised that I wouldn't cry
Told myself I had to try and hold on
The truth, I lied
I hate myself inside"

Tid för oro

Jo men visst... min senaste uppgift som jag fått av min psykolog är att jag ska ta mig en halvtimme om dagen då jag ska oroa mig rejält. Mitt problem är att jag oroar mig mest hela tiden, men övning ska väl ge färdighet. Typ.

Annars är det inte så bra just nu. Tyvärr. Ska jag aldrig nånsin börja lita på min egen förmåga? Jag har klarat av så många hinder de senaste åren, men varje gång jag står framför ett nytt börjar tvivlet på mig själv mala. Kroppen ställer in sig på flykt, fast jag alltid står kvar och river ytterligare en barriär.

Jobb idag, i morgon, på lördag och på söndag. Den övriga tiden ska jag ägna åt det sista arbetet jag ska göra för Kulturama. Man ska tydligen aldrig ropa hej. På lördag ska jag på ett seminarium innan jag åker iväg och jobbar. Orka! Det låter fånigt, men det är nog den här jäkla redovisningen som sänker mig just nu. Löjligt... men jag tycker verkligen inte om Kulturama. Om det nu undgått någon.

"Förstår inte hur jag orkar
när vägen är så lång
Men hjärtat är precis så starkt
som vad det var en gång
När tårar rinner, hjärtat skriker
och själen aldrig varit så ensam
Då tar jag ett hårt grepp om mig själv
vet att jag är som en blomma långsam
Det kan kännas som en evighet
men också en lång natt har sitt slut
Där står jag starkare än förr
för jag hittar alltid vägen ut"

Men det är ju så att det bara måste gå. Jag har inte härdat ut hela det här året för att bryta ihop nu. Jag tar ett djupt andetag och kämpar mig igenom de sista skälvande dagarna. Om jag bara kunde lite på att jag hade styrkan... men det har jag nog. Jag har en vilja av järn, och den verkar hålla genom allt. Kanske till och med hela vägen hem.

Tvära kast

Nej, man ska aldrig riktigt vänja sig. Jag kan bli så himla trött på att jag är så känslig, och alltid blir så berörd... men det ska komma en dag då jag inte längre blir det. Det ska komma en dag då jag har försonat mig med min historia. Den kanske är närmare än vad jag anar. Trots att jag drabbas av motgångar så löser jag de snabbare. Jo... jag är på rätt väg.

Annars hade jag en superb dag igår. Jobbet flöt på riktigt fort. Jag stod i pilkastningen, vilket var hur kul som helst! Jag hade att göra precis hela tiden och när dagen var slut var benen gelé och rösten var sönderskriken. Men jag gillar Grönan. Det känns hemskt lovande och kollegorna känns super också. Man träffar någon ny varje dag och det ska bli lite kul att se vilka intriger man varit med om när sommaren är till ända.

Sen när jag kom hem väntade världens bästa Marica med mat, levande ljus och jordgubbar till efterrätt. Då var det inte så konstigt att jag med gott samvete sov nästan elva timmar i natt...

Fler sådana dagar... tack!

Working boy

11 timmar igår, 10 timmar idag... Visst sökte jag jobbet, och visst är jag glad att jag fick det. Men nu är det mycket och bara några timmars sömn för att sedan åka tillbaka... ja, då blir jag lite gnällig.

Men det blir ju lite pengar i alla fall! Och bättre än Ellos är det... men det är å andra sidan typ allt!

"I want money, money
I want lots of lovely money
Show me what it takes to be a real rich bitch
I want money, moneyI want lots of lovely money
I deserve every penny
Every penny I can get"

Och ett bra löfte var det. En deal, okay!? ;)

Och det gick bra!

Jo men visst! Grönan kändes riktigt bra. Bitvis var det lite segt, men på det stora hela kändes det kanon. Bra kollegor. Bra stämning. Bra gäster. Mycket bra liksom! Det slår Ellos med hästlängder, likaså Kulturama... Nu är jag inte naiv som tror att varje dag kommer vara sjukt rolig, för i helgen blir det två pass på 11 timmar... Whoopee!

Idag blir det fest hos Majen, och sen väntar två lediga dagar... som jag längtar!

Ut med det gamla, in med det nya

Idag är jag inte fullt så ynklig. Febern har gått över, halsen är mest bara tjock och det enda som stör mig är att nosen är igentäppt. Jag tog dock beslutet att sova ut och hoppa över terapin. Det låter kanske konstigt, men i mitt stressade och nervösa tillstånd tror jag inte att den skulle ge mig så mycket. Dessutom skrek hela min kropp efter sömn och det var behövligt att sova ut. Föreställningen igår gick ändå bra, även om jag trodde att jag skulle tuppa av vid ett par tillfällen...

Men idag är jag nervös. Riktigt nervös. Om en kvart så åker jag iväg på mitt första pass till Grönan. Ja, jag har sett fram emot det här men nu när jag väl är här känns det jätteläskigt. Men jag måste se på framtiden med tillförsikt. Jag vill hemskt gärna att det ska bli bra. Ångesten hälsar inte på lika ofta, psyket är stabilt och jag vet... ja, jag vet... nånstans att det kommer ordna sig. Det kommer vara en omtumlande period, med hemskt mycket nytt. Jag skulle kunna valt något jag känt igen mig i och fortsatt mina gamla vanliga spår. Men det är inte för mig. Jag vill testa mycket under mitt liv...

För jag tar inte den kortaste vägen, jag tar den vackraste...

Taskig tajming

Idag är jag ynlig, för idag är jag snuvig och har ont i halsen... *snyft*... Så tyck synd om mig. Nä, ärligt talat kunde tajmingen varit lite bättre. Om en stund har jag föreställning, i morgon ska jag iväg på terapi, senare på dagen gör jag mitt första pass på Grönan och i övermorgon ska jag prova ut hörapparat och sen är det fest hos Majken! Så nu skulle jag hemskt gärna vara frisk. Nåja, ser fram emot två lediga dagar på torsdag och fredag... Det ska verkligen bli skönt! För i helgen blir det jobb igen! Yay...

Ja, det blir en lång dags färd mot natt...

Med framtiden runt hörnet...

Ja, som jag längtar... I morgon spelar vi den sista föreställningen och nu börjar jag för första gången på länge ana det som väntar runt hörnet. Jag vet knappt hur någonting kommer bli, men jag hoppas att det blir en lycklig framtid. Nej, jag är inte naiv som tror att allt kommer lösa sig bara jag slipper Kulturama, men det ska åtminstone bli skönt att göra saker för min egen skull. Länge har jag gjort saker för att jag trott det förväntats av mig. Nu vill jag leva livet... mitt liv!

Livet handlar inte om att hitta sig själv...
det handlar om att skapa sig själv.

Några konstaterande

• Tycker om mina ben! Sen jag började springa har de blivit riktigt muskulösa. Borta är de taniga spirorna! Dessutom har jag gått från 94 till 85! Så nöjd!
• Föreställningarna har gått kanonbra. Nu är det två kvar och jag riktigt peppad! Man ska sluta när man ligger på topp, och det känns bra att sätta punkt för den här karriären.
• Psyket är stabilt, men så det svänger. Igår var jag superlåg och idag är det bra mycket bättre. Jag försöker hänga med i svängarna, men man vänjer sig aldrig riktigt.
• Vår lägenhet är så himla fin, stor och trevlig! Jag älskar den och ser inga problem med att spendera tre år av mitt liv här.
• Jag har väl lyssnat på Sonja Aldéns debutplatta sådär trettimiljoner gånger. Nu har jag dessutom fått veta att "tre S" kommer turnera i sommar... Sonja, Shirley och Sanna... Gud, vad jag måste se en sån konsert!
• I morgon blir det mysdag! Jag ska se Maricas musikal med en klasskompis och sen blir det pizza, gottgott och Eurovisionmys med några i min särklass! Lovely!

Genom trygghetens grind

"Ge mig en ny chans
Att börja om
En ny chans
Att få andas rent igen
Ge mig en ny chans
Att älska mig själv
Och få ro i min själ"

Flytten är genomförd. Annars är läget som det är. Jag är inte på topp just nu, men på något sätt ska jag nog lösa det här också. Jag har inte haft ångest på snart en vecka, vilket jag är tacksam för. Ångest och panikattacker är det värsta jag vet...

Men nog om det. Vad som har hänt kan jag inte göra något åt. Det finns bara här och nu, och jag försöker fokusera på det. Det kommer ta tid att lösa det här, men jag tänker och kommer att klara av det. Det finns alltför mycket jag vill uppleva för att jag ska lägga av nu. Så jag fortsätter på min snåriga stig och ser fram emot den dagen jag åter vågar ta steget genom trygghetens grind.

Den kan vara närmare än vad jag tror.

Bye, bye Märsta! Hello Flemingsberg!

Hilfe! Idag går flyttlasset. Vi har packat, packat och packat... Det kommer bli en lång dag, men när allt väl är i ordning så lär det väl kännas mkt bättre. Vem vet? Jag kanske blir kvar i den lägenheten några år. Det vore på tiden att få ett mer permanent boende.

Så nu kommer det inte bloggas på ett litet tag. Vet knappt när vi får bredband, men det lär nog dröja någon vecka. Men jag kommer nog ändå vara upptagen med Kulturama och den nya lägenheten. Så mycket att göra, men när jag är i mål kommer det vara värt allt slit.

Det är alltid det.

Skola på lördag...

Yay! Vad roligt! Om tio minuter ska jag åka till Kulturama... Nej, jag är inte så värst peppad men det får väl gå. Den där byggnaden och jag drar inte jämt men nu är det faktiskt bara fem veckor kvar. Bara fem veckor...

Annars är det helt okej, även om jag kanske inte är lika klok som igår. Men jag vet att det kommer ta sin lilla tid att dräpa alla demoner. Men jag vet också att eftersom jag själv skapat dem så har jag också styrkan att göra slut med dem. Allt handlar om tid.

Här står jag

Tiden går. Den gör alltid det. När livet är lätt så går livet fort. När det är svårt så står det stilla. I mitten av augusti flyttade jag och Marica in här i lägenheten. Året som gått har varit omtumlande. Men när jag ser tillbaka på alla saker jag gjort, alla tankar jag tänkt och alla de mörka dagarna som passerat förbi så skulle jag inte ändra nånting. Jag har lärt mig saker om mig själv och alla misstag jag gjort har i slutändan gjort mig starkare. Jag har lärt mig att jag är en bräcklig person. Men jag har också lärt mig att oavsett hur hårda smällar jag får eller hur djupt jag faller, så reser jag mig och går vidare. Varje gång jag tacklar en ny motgång växer jag mig starkare. Jag har lärt mig att inte leva för någon eller något. Jag har istället bestämt mig för att leva för min skull.

Nu ser jag fram emot att se ett nytt kapitel ta vid. Äntligen. Gröna Lund ger mig en positiv och pirrande magkänsla och till hösten börjar jag en helt ny bana. Någon skådespelare blir jag nog aldrig. Jag har säkert talangen för att gå långt, men jag vet inte om jag har psyket eller viljan att orka hela vägen. Dessutom vill jag hellre bli journalist. Ska jag vara ärlig så hade jag mina tvivel innan jag började på Kulturama. Jag gjorde egentligen det för att det förväntades av mig. Numera gör jag saker för att jag själv vill. Vad vill jag bli för slags journalist? Jag vet inte. Det är okej att inte veta. Men det skulle vara fantastiskt kul att referera friidrott från stora mästerskap. Jag skulle älska att skriva om TV-spel och verkligen få ha en hobby som brödföda. Hur kul skulle det inte vara att bevaka Melodifestivalen? Sen så är det många som skulle kunna se mig som programledare. Vi får se vad det blir. Det enda jag vet är att det blir bra, på något sätt.

I helgen går flyttlasset till Flemingsberg. Det är första steget och jag anar en doft av en bra och lycklig framtid. Sen vet jag att det inte finns några garantier på att jag aldrig kommer bli deprimerad igen. Men jag är inte så rädd längre. Jag vet att det går att bli frisk och med tanke på hur mycket jag klarar av så skulle jag inte bli förvånad om jag kanske klarar mig från återfall. Jag har jobbat mycket med mig själv och med facit i hand är jag glad att jag genomgått mitt helvete. Jag har en annorlunda syn på livet och uppskattar alla de bra dagarna jag får. Jag har också lärt mig att tycka om mig själv på riktigt. Och det har jag inte gjort på 24 år. Ibland kan jag avsky känslan av att inte känna tillhörighet, men ändå tycker jag om att det inte går att placera mig i ett fack. Det finns bara en som jag. Det finns bara en Fredrik. Och det är jag så tacksam för.

Sen så ska jag inte glömma bort att det faktiskt finns nånstans där jag hör hemma. Marica är min trygga hamn och hon kommer alltid vara min bästa vän och själsfrände. Hade jag inte haft hennes stöd genom det här året så kan jag inte garantera att jag orkat leva vidare. Men hon räddade mig på alla sätt man kan rädda en människa. Marica fick min trasiga själ att bli hel igen. Jag kan aldrig ge tillbaka allt det hon gett mig, men jag kan lova att hon har min kärlek och stöd genom våra liv. Oavsett var vi är, vilka vi är med och hur olika våra liv än blir så tror jag fullt ut på att vi alltid kommer älska varandra. Blir jag någon gång pappa så är det självskrivet vem som blir gudmor. Likaväl vet jag att jag skulle bli gudfar till hennes barn. Vår vänskap har inte varit lika självklar alla gånger, men jag tror att alla svackor kommer få den att växa sig starkare. Vi var naiva som trodde att vi aldrig skulle bråka, men det vi varit med om på ett och ett halvt år är mer än vad som ofta ryms under en livstid.

"Jag har den drömmen kvar
Som jag haft i alla dar
Det kan ta tid, som ödet sa
Så mångar år jag stått beredd
Hela jag, med längtan att bli sedd
Men inte förrän idag
Så ser jag..."

Det är dags nu. Jag är beredd. Jag ser fram emot att bo i den där urmysiga fyran i Flemingsberg, jag ser fram emot att dela den med min själsfrände, jag ser fram emot att sätta punkt för Kulturama på ett bra sätt, jag ser fram emot att jobba på Gröna Lund i sommar, jag ser fram emot att börja studera till journalist, jag ser fram emot att springa många mil och många lopp, jag ser fram emot möta många nya och spännande människor som kommer berika den väg jag går och jag ser fram emot...
ja, jag ser fram emot att finna styrkan i att bara vara Fredrik.

Panikångest

Jag är alltid på min vakt. Det måste jag vara, men när man får panikångest kommer det alltid oväntat och trasar sönder hela min själ. I förrgår när jag satt på pendeln fick jag en attack. Man tror att man ska dö, men man kan inte dö. Men jag klarade mig, också den här gången. Dessutom har jag återhämtat mig relativt fort. Jag känner mig lite skörare än vanligt, och humöret är inte på topp, men jag kan åtminstone säga att jag klarade av den här panikångesten bättre än på länge, även om jag gärna skulle hitta verktyg att lyckas bemästra den ännu bättre. Så jag tror fortfarande fullt ut på att jag kommer bli helt frisk, bli fri från min panikångest och leva ett bra och lyckligt liv.

Det måste jag tro. Och så kommer det bli.

Ångest... men en strimma hopp

Det håller till en viss punkt. Det gör alltid det. Idag fick jag en dos rejäl ångest och ännu en gång var jag säker på att jag skulle dö... men man gör aldrig det. Det var en kombination av ett krossat hjärta, för mycket Kulturama och mina envisa hjärnspöken. Så nu börjar jag om igen. Nu ska jag klättra upp igen... för det är det värt. Jag vet hur grymt härligt det är att må bra och för varje gång jag överlever sådana här attacker... desto starkare blir jag. Så nu blir det mycket sömn, bra mat, en del motion och en och annan kram från Marica. :)

"Alla dessa hjärnspöken
Som bor i mitt hjärta
En dag ska de dräpas
Och jag ska tro igen"

Idag är jag tacksam för att vi har en fin lägenhet, att Marica får fortsätta leva sin dröm och att hon höll i mig när jag trodde ångesten skulle slita mig itu... Så jag ser på framtiden med viss förtröstan. Trots allt.

Fallen ängel

"Hur kan man tro
att man är en ängel
När ondskan har kapat
ens vingar och smutsat
ner ens vita särk
Kanske för att man
en gång kunde flyga"

Nu är det gjort. Nu har jag slitit upp ett sår som aldrig riktigt läkt. Just nu känns det åt helvete (rent ut sagt) vilket är naturligt.

Men jag klarar mig.

Kick för själen

Jag var ute och gick nyss med regnet strilande. Det var så skönt och en riktig kick för själen. Ja, det har varit en skön kväll. Det är mycket i skolan nu och jag behöver lite egentid... Nu tror jag att jag minsann ska gå och lägga mig. Jag vet att klockan bara är barnet, men jag ligger efter med lite sömn... och det är så skönt att sova!

"I'm ready now to start a new beginning
With all my hopes and all my dreams
And I know the stars will shine for me
From the moment I believe"