Det tar tid...

"Det tar tid, att lära sig le
att lära sig se, vad man verkligen har
Och det tar tid, att öppna sin själ
när nån vill dig väl, att våga stå kvar"

Börjar så sakterliga komma i balans med mig själv igen. Jag har varit lite slarvig med både det ena och det andra den sista tiden, men ibland blir det så. Jag får bara försöka lära mig av mina misstag och inte upprepa dem.

Haft det nice ett par dagar nu i alla fall. Det är kanske inte så att saker börjar falla på plats, men... nånting är på gång i alla fall! Idag fick jag till exempel en roll i min favoritpjäs. Det ska tydligen bli rockstjärna av mig. I kvinnoboots. Livet är bra ironiskt ibland... Och jag får spela mot min en av de bästa i klassen! Så nu ska det hånglas vilt med en 31-åring! Watch out! :)

"Det tar tid, att fortsätta gå
genom tvivlens ridå, bortom misstagens värld
Och det tar tid, men när man når fram,
när hav möter land, och det gråa får färg"

Somliga dagar är min skyddsängel närmare mitt hjärta. Idag är en sån dag.

Det skrämmer mig

"Life's not a song
Life isn't bliss
Life is just this
Its living
You'll get along
The pain that you feel
You only can heal by living"

Det enda som har hållit mig uppe är hoppet om att hitta tillbaka till det som var... Jag offrade allt... och jag förlorade allt. Om jag bara hade satt stopp för det i tid.

Men det är bara så att det måste gå. För jag är den starkaste människan jag vet. Svackor är jävliga... men jag börjar ana vad de beror på... och det skrämmer mig. Men jag måste ändå... genom helvetet. Jag tar inga genvägar. Jag låter det göra ont... jag kastar mig rätt ut. Genom mitt helvete.

"Save my soul"

Obalans

Befinner mig i obalans med mig själv. Nej... det här var en chansning som inte höll. Jag ville så gärna nå hela vägen, hela vägen fram till målet... men... nej.

"Jag vågar inte känna igen
Jag vågar inte ge dig av mig själv
Försöker komma nära dig
Men min rädsla är större än kärleken
Jag vågar inte än"

1.95... nja?

Ja, då var Kajsa igång igen! Trots att jag snart är 24 så kommer jag alltid ha förebilder jag ser upp till och beundrar. 1.95 är förvisso inget resultat att hänga i julgranen, men Kajsa brukar vara lite "slow" i början av vissa säsonger. Lite dumt att Tia Hellebaut hoppat 2.00 och Veneva och Vlasic svingat sig över 1.98... men det lär nog ge sig. Skönt att det är igång i alla fall och räkna med mycket Kajsa i min blogg till inne-EM i mars. :)

Jag och scenskolan

Malmö 2005 - Ut i första
Luleå 2005 - Ut i första
Göteborg 2006 - Ut i första
Stockholm 2006 - Ut i första
Malmö 2007 - Ut i första
Luleå 2007 - Ut i första

Men vad konstigt... jag är glad ändå. Resan upp till Luleå var alldeles utmärkt på många sätt. Jag träffa härliga människor, hade kul på provet och skrattade mer än vad jag gjort på länge. Dessutom känns det som att en cirkel håller på att slutas. Scenskolan är inte längre särskilt viktig för mig. När jag sitter och tänker (både i Luleå och Malmö): "Vad skönt om jag åker ut i första, för då kan jag åka hem"... Ja, då är det nåt som är galet.

"I’ll fight the big wide world
I’ll make it on my own
Against all odds – I’m breakin’ free
The gauntlet has been thrown
My colors have been shown
Now I seek… my impossible dream"

Eller också är det bara sunt. Med små, små steg lyckas jag för varje dag inse att jag duger som jag är. Att jag till och med är en fantastisk person. Då ska vi komma ihåg att det är historien om en kille som gett upp och inte annat än kunde hata sig själv. När jag möter mig själv i spegeln ser jag fortfarande en vilken själ - men också en själ som är på väg att hitta hem. Lycka är inte längre lika med att komma in på en scenskola.

"Now’s the time
To hold my head up high
Find my identity
And I will follow my dream"

Jag ser faktiskt fram emot livet efter Kulturama. Det känns som ett oskrivet blad och det känns skönt. Kanske slutar jag spela teater? 24 år gammal kanske jag hittar styrkan i att bara vara jag och lämnar det livet bakom mig. Eller också fortsätter jag. Jag vet inte. Och det är okej att inte veta. Vad som än händer så tror jag det kommer bli bra.

Oxveckorna

Ja, det är verkligen den tiden på året. Ända sen jag var en liten knodd har jag haft nåt otalt med januari och februari. Helt plötsligt är den förr så vackra snön bara i vägen och själen längtar efter ett ljus som är så långt borta... Oxveckorna. Ja, det läste jag i en bok när jag var liten och när det är 10 grader isande kyla och vardagen är grå, ja, då passar det väldigt bra med det uttrycket.

Nej, det roligaste i mitt liv just nu är min DS. Den håller mig sällskap i ur och skur. Just nu spelar jag ett übergulligt Mario & Luigi: Partners in Time. Ja, det vår verkligen det sega pendlandet att gå över förväntan. I morgon bär det av upp till Luleå, där mitt största bekymmer är att jag inte har någon biljett hem... Oh well, jag brukar sätta mig i sådana här situationer. Det brukar lösa sig.

En rolig grej är att min träning börjar ge resultat. Formen känns bättre än på mycket länge och hela fem kilo har jag tappat på en månad. Duktig är jag! Annars ser jag mest fram emot Kajsa och Melodifestivalen 2007.

Tillbaka till igår

Here and there, and back again... Tillbaka i Markaryd i helgen och såg Vinterrevyn 2007. Många minnen, och många bra sådana. Synd att resan innehöll ett större flygplansfiasko för mig och Marica (flög från Arlanda till Landvetter, p.g.a. ovädret kunde vi inte landa, flög tillbaka och så kunde vi knappt landa där heller). Därefter lyckades vi, efter att ha tvivlat och berett oss på tidernas antiklimax, hitta ett tåg som gick från centralen. Problemet var att ta sig dit, men tack vare Arlanda Express tog vi oss in på 20 minuter. Sen satt vi väl på ett tåg i drygt fyra timmar innan vi äntligen kunde sammanstråla med Boe, Mini och Joffe i Hässleholm. Därefter lyckades Boe få till ett vrålåk i ett snökaos och 19.05 var vi framme. Efter att ha rest i mer än tio timmar. *pust* ...

Men det fick det vara värt. Markaryd är Markaryd. Mitt paradis på jorden. Och Lenni är min alldeles egna trollmamma. Jag grämer mig att vi inte kunde ses mer, men det var balsam för själen att återse platsen och människorna där jag mådde som bäst. Oavsett vad som än händer så kan ingen ta ifrån mig det året.

"Du måste öppna dina ögon
Nu är det tid att du förstår
Ibland kan dåtid bli till nu
Den som ändrar det är du
Tillbaka till igår"

Ja, den här vitaminsprutan behövdes. Det är mkt som ska fixas. Scenskolorna i Stockholm och Malmö gick inte vägen, men jag har Luleå och Göteborg kvar. Nu är jag lite mer peppad och jag ska göra mitt yttersta. Sen är det massa annat, och det lär väl stå mig uppe i halsen, men... det är ändå vägen jag valt.

... och det är något speciellt när hjärtat dunkar på det viset... vet bara inte om jag tycker om det eller inte... men jag känner mig mer levande än på länge... det måste vara bra...

Ego boy

"One by one, the chains around me unwind
Every day now I feel that I can leave those years behind"

Hade ett bra samtal med min läkare idag. Olga är måhända utländsk och lågmäld, så det är svårt att uppfatta vad hon säger, men vi kom fram till att jag är på rätt väg, och strävar efter rätt mål. Var min resa än slutar så tror jag att jag att jag är något bra på spåren. Jag har en bit kvar och det är en process som kommer att ta tid. Men jag vet att det går att bli helt frisk. Och det tänker jag bli också. Jag behöver lära mig att lita på mig själv och tro på min kapacitet. På riktigt. Jag tycker om Olga.

Och trots allt, det finns en hel del i mitt liv att vara tacksam för. När oron och ångesten sätter in är det lätt att glömma allt det fina man har. Jag har massa underbara människor i mitt liv. Även om många är utspridda över Sverige (eller världen för den delen) så finns de alltid nära mitt hjärta... en kram till er alla. Men allra gladast är jag över att jag tycker om mig själv, trots alla fel och brister. Så ego är jag.

"I've been searchin' my soul tonight
Don't wanna be alone in life
Now I know I can shine a light
To find my way back home"

Och ja... de längsta resorna gör vi i vårt inre. Kloka ord av en klok vän.

Om jag hade svaren

"I've been making shows of trading blows
Just hoping no one knows
That I've been going through the motions
Walking through the part
Nothing seems to penetrate my heart"

Jag har en oro i kroppen jag inte riktigt kan sätta fingret på. Rastlös, en jobbig känsla i magen och konstant grubblande... Ja, eller också är det bara en helt vanlig tisdag. När jag tänker efter brukar jag aldrig tycka om tisdagar. Jag var i alla fall klok nog att ta mig till spinningen. Det är alltid ett skönt sätt att släppa tankarna på. I morgon ska jag träffa min läkare också. Det ska bli, om inte annat, skönt att ventilera lite av mina tankar. För just nu känner jag mig lite... tom. Känner mig inte så levande just nu. Men det kunde ju vara värre...

"I'd rather hear the truth and have to say goodbye
I'd rather take a blow at least then I would know"

Eller också vet jag precis vad det handlar om...

Bree wannabe

Oj, vilken helg det har varit. Efter ett halvår har jag och Marica äntligen något som kan liknas vid en lägenhet. Det är faktiskt superfint här nu, även om det tagit hela helgen att fixa, snickra och dona. Vi har haft våra återvändsgränder men efter många svordomar och blodiga tummar så har vi kommit fram. Det är inte illa av en musikalfjolla och en... fjolla. ;)

Ja, annars då? Jo, lite söndagsångest har jag alltid. Sen är jag lite småorolig över annat, men jag försöker vara cool. Tiden står på min sida även om jag är lite av en rastlös själ. Jag vill ha underverk snabbt som ögat men jag får ta lite i taget. Jag har kommit en bra bit på väg och kämpat mig genom ett helvete. Men jag vill nå ända fram. Hela vägen. Ett par andetag, några inre monologer och med min vilja av järn... Ja, då kan jag försätta berg. Det har jag lärt mig.

Men det stämmer verkligheten. Har man ordning och reda omkring sig är man ofta en person med ett inre kaos. En liten Bree van de Kamp är jag nog trots allt.

Vad som verkligen räknas

Det är en konstig värld vi lever i. Ytlig. Jag vet inte hur många unga människor som springer runt i ständig jakt på bekräftelse, ja, någon eller något som ska få de att bli hela. Men det fungerar inte så. Det tog 23 år för mig att fatta det.

Själv har jag de senaste åren jagat livet ur mig för något som ska få mig att bli mer hel. Tron att allt ordnar sig om jag kommer in på rätt utbildning eller flyttar till rätt stad blev till slut en enda lång besatthet. Men dagen då jag kom in på Kulturama har nu så här i efterhand blivit en stor "aha"-upplevelse. Jag hade nått mina mål. Jag hade kommit in på en skådespelarutbildning och fick chansen att flytta till Stockholm. Ändå ekade ett stort hål av tomhet inom mig och jag undrade... "är det så här det ska kännas?" Jag var bara tom, tom, tom...

Nej. Så länge man inte tycker om sig själv så krävs det hela tiden nya kickar och ännu högre målsättningar för att fylla ett tomrum som bara växer sig större och större. Man blir aldrig riktigt nöjd. Jag har varit livrädd för vad som ska hända med mig om det tar slut efter Kulturama. Om jag inte kommer in på någon scenskola eller något liknande. Vad skulle jag då vara värd? Ingenting. Jag har alltid mätt mig själv i mina prestationer. Jag gör inte längre det. Jag har insett att jag duger som jag är. Det skulle krävas två depressioner och en himla massa tvångstankar innan jag skulle inse det. Men det var det värt.

Och självklart är jag fortfarande orolig för livet, men av helt andra orsaker. Det är naturligt att vara lite rädd för vad som händer sen. Det finns så många val och så många vägar att gå. Jag vet inte vilken som blir min eller vilket slags liv jag kommer leva. Men jag vet att det är mitt liv och jag tänker leva det för min skull. Jag tycker om mig själv även om jag för den sakens skull inte älskar mig själv. Jag har en grund att stå på, om än ganska bräcklig.

Och det tog 23 år att hitta hit.

Full fart!

Då var skolan igång igen. Det känns rätt okej trots allt! Jag märker att jag vågar ta för mig mer och det är inte fy skam. Idag flöt allt på och jag kunde bara njuta av att spela teater. Så bra har det inte känts på länge - ingen prestationsångest så långt ögat kan nå! Något jag dock går och grubblar på är om jag verkligen vill det här (en ständig fråga i mitt psykade huvud), för just nu är jag mest sugen på att få sommarjobb på Gröna Lund minsann! Jag håller tummarna...

Ja, nu är det sannerligen full fart. Jag skulle helst vilja stanna hemma och softa ikväll men jag ska slänga mig iväg på ett plan och söka scenskolan i Malmö tidigt i morgon. Jag känner mig inte helt peppad men det ska nog gå bra. Jag kan bara göra mitt bästa! Hur långt det räcker får jag se, men livet står faktiskt inte och hänger på om jag går vidare eller inte... Skönt att inse det.

"It's an uphill slope
But I won't lose hope
Till I go the distance
And my journey is complete"

Bonette, bio och en liten lista

Nej, inte så himla mycket att skriva idag. Vi har skickat hem Bonette som varit på besök några dagar. Trevligt! Nu ska vi snart på bio (Underbara älskade, jag har stora förväntningar!). Jag har dessutom hunnit med en liten joggingtur idag vilket alltid är en boost för humöret... Oh well, jag spinner vidare på en lista som min goda vän Sara hittade!

A) Fyra jobb som jag haft/har:
1. Ordermottagare... Vilket trevligt nog slängde ner mig rätt i helvetet.
2. Lärarvikarie... jag var verkligen helt lost...
3. Gräsklippare (heter det så?)
4. ... nä, nu blev det pinsamt.

B) Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. Moulin Rouge ("The greatest thing you'll ever learn is just to love and be loved in return.")
2. Klassfesten ("Har du en ciggis?")
3. Masjävlar ("Det är inte så roligt att komma hem när ni får mig att känna mig så värdelös!")
4. Dawn of the Dead... splatter liksom!

C) Fyra platser jag har bott på:
1. Töllsjö, ute i skogen liksom i 20 år, och det fick vara bra så.
2. Studenthemmet Gustav i Borås, ångesthåla...
3. Stuga tre i Morkullebyn, där jag återfick gnistan.
4. Valsta i Stockholm, just nu!

D) Fyra TV-program jag älskar att titta på:
1. Desperate Housewifes
2. Idol
3. Hey Baberiba
4. Postkodmiljonären

E) Fyra platser jag har semestrat på:
1. Kreta i Grekland
2. Lovely London
3. Luffat runt i Syd-Korea
4. Tvättesjön utanför Töllsjö, fråga inte mer...

F) Fyra Webbsidor jag besöker dagligen:
1. www.blogger.com
2. www.lunarstorm.se
3. www.qx.se
4. www.gamecore.se

G) Fyra favorit-maträtter:
1. Lasagne, mammas så klart!
2. Pizza, inget slår Markaryds special!
3. McFeast fullkorn, man kan låtsas att det är nyttigt i alla fall!
4. Ben & Jerry... men är glass mat?

H) Fyra ställen jag hellre skulle vilja vara på just nu:
1. På startlinjen till Göteborgsvarvet 2007 i kanonform!
2. Hos en bra terapeut som kan hjälpa mig att försonas med de förlorade åren.
3. OS-finalen i kvinnligt höjdhopp 2008. Guld. Kajsa. 2.10. Peking, nu kommer jag!
4. En scenskola skulle inte heller vara så dumt.

Nya planer, nya mål

Ja, det här känns ruskigt bra! För första gången på flera år ser jag faktiskt fram emot ett år. Första målsättningen blir att göra verklighet av mitt nyårslöfte. 2:20:22 var och är fortfarande mitt personliga rekord i Göteborgsvarvet. Nu är tiden mogen för att förpassa den tiden till det förflutna. Hela hösten har jag hankat mig runt och velat tappa lite i vikt, men jag har bestämt mig för att det primära måste vara att komma i form. Därför blir Göteborgsvarvet 2007 ett konkret mål och en morot som ska få mig att orka med träningen i vår. Watch out!

Mitt andra löfte är av det mer abstrakta slaget. "Make each day count..." Ja, jag har bestämt för att försöka göra det bästa av varje dag. Sure, jag kommer så klart råka på både det ena och andra bakslaget. Men jag är, trots allt, säker på att det går att hitta något som varit värt att uppleva den dagen. Om det är något så trivialt som ett leende från en främling eller att jag fixat ett segt träningspass, må så vara. Det viktiga är att hitta något som är värt att ta med mig när jag somnar på kvällen.

Oh well, i morgon bär det av hemåt. Jag måste erkänna att jag inte är så peppad på teater just nu, men det finns himla mycket annat som får mig att längta hem. Säga vad man vill, men det blir nog intressant i alla fall... you never know you know.

Året som gått

"If you look back on the year without feeling neither sorrow nor happiness, consider the year wasted…"

Jag tänker mycket, har alltid gjort det. Det kan vara en otrolig styrka men det var också den styrkan som kastade mig rätt in i ett nattsvart mörker. Jag har besökt ett helvete som i slutändan fick mitt liv att bestå av självhat och ångest. Viljan att räcka till för alla och behovet av att ha kontroll på allt i mitt liv höll på att släcka det alldeles för tidigt. Men jag har trots allt kommit en bra bit på väg. Jag tar inte längre ut mina problem i tvångstankar, jag lyssnar bättre på mig själv och jag har med små trevande steg lärt mig tycka att jag är en bra kille. Trots allt. Att prestera bra i livet är inte längre det viktigaste för jag har insett att jag duger som jag är. Det här är mitt liv, bara mitt. De förlorade åren kommer jag aldrig få tillbaka men med tiden kanske jag kan sluta fred med dom.

Dagen när jag fick diagnosen "depression med ångest och tvångstankar" var nog också dagen då jag bestämde mig för att bli frisk. Det låter kanske konstigt men för min del hjälpte det att förstå att det fanns orsaker till att jag mådde som jag gjorde. Det fanns en anledning till att en levnadsglad och optimistisk människa hade genomgått en total förvandling. Det var också där och då jag insåg att det faktiskt är okej att be om hjälp när man befinner sig mitt i helvetet och inte ser någon ljusning. Ensam är inte stark. Jag skäms fortfarande för det jag gått igenom. Det har funnits stunder då jag försökt förneka alltihop. Men det går inte. Jag har gått igenom det här och därför är jag den jag är idag.

Det skulle vara lätt att skylla på en speciell omständighet. Kunde jag hitta svaret på vad som kastade mig in i ångestens svarta hål skulle det vara så mycket lättare att sluta fred och gå vidare. Men så enkelt är det inte. Det är sällan det. Jag hade otur och fick mig mer smällar än jag kunde hantera. Till slut behövdes bara en enda liten knuff över kanten på vägen som ledde rakt in i mitt helvete. Jag kommer aldrig få svaret på hur, var och varför allt det här hände och jag försöker förlika mig med den tanken. Jag kan inte leva i det förflutna längre. Jag har redan förlorat alltför mycket tid och gör istället mitt bästa för att skapa ett bra liv här idag.

Ser jag mig som frisk idag? Både ja och nej. Som jag sa tar jag inte ut mina problem i tvångstankar men jag har inte återhämtat mig mentalt efter min resa ner i mitt privata helvete. För att göra det kommer det krävas mycket terapi där jag får bearbeta det jag gått igenom och att jag fortsätter knapra piller. Ja, till en början ville jag inte ta emot antidepressiva. I hela mitt liv har jag blivit tillsagd att "lyckopiller" bara trycker undan de bakomliggande problemen. Men det är fel. För att kunna ta sig upp till en lagom nivå och kunna hjälpa sig själv räcker det inte bara med samtal. Det hjälper till en viss del men i de flesta fall behövs det mer. Har du diabetes så tar du piller. Har du högt blodtryck så tar du piller. Min sjukdom är också en sjukdom och ska behandlas därefter.

Och så klart gör jag misstag. Det finns fortfarande mörka dagar och stunder när jag tvivlar på att jag nånsin blir helt återställd men för varje gång jag tacklar en motgång och möter en rädsla blir jag starkare. Mina fötter börjar med små varsamma steg få en stabil grund att stå på. Jag är glad över att vara jag och idag har jag en mer ödmjuk inställning till livet. Jag var på god väg att gå under av hat till både mig själv och min omgivning men jag bestämde mig istället för att välja förlåtelsens väg. Det är inte lätt alla gånger och det finns stunder då jag faller tillbaka i gamla vanor. Men jag reser mig alltid och hittar varje gång tillbaka till mig själv och de värderingarna jag tror på.

Vi skriver 2007 och jag är faktiskt nyfiken på vad som väntar mig runt hörnet. Jag är inte perfekt men jag är en starkare människa. Perfekt blir jag aldrig. Jag trodde att när man växte upp skulle det falla sig naturligt att hitta sig själv. Men så är det inte. Jag kommer aldrig vara klar och det är en tanke jag är tillfreds med. Jag tycker till och med om den. Men jag är ändå glad att jag börjat lära mig att tycka om mig själv på riktigt. Även om jag inte kommer in på de skolorna jag vill eller får mitt hjärta krossat tusen gånger till så vet jag att jag ändå duger som jag är. Att vara Fredrik är ganska okej ändå. Visst tror och hoppas jag på att hitta en kille och komma in på en scenskola - men det är inte längre livsviktigt. Jag tänker inte leva för någon annan och jag tänker inte leva för något annat. Jag tänker leva för den jag är. För mig själv. Om det nu slutar med att jag är en gammal virrig gubbe som lever i en timmerstuga med fem katter, ja, då är det okej ändå.

---

Jag vill tacka alla som stått ut med mig under de här åren. Allra mest Marica. Du har följt med mig och sett mitt helvete på nära håll men du gav mig styrkan att hitta glädjen när det var som svårast. Du kommer alltid vara min bästa och vackraste vän. Jag vill också tacka min familj och särskilt mamma och pappa som jag de senaste åren glidit ifrån. När det verkligen gällde och jag berättade för er om sidor jag hatar så stod ni vid min sida. Ni höll i mig när det stormade som värst. Nu har jag styrkan att slåss men vart än livet tar mig så vet jag att ni älskar mig, oavsett vad som än händer. Jag vill också sända en tanke till mina vänner från AMP. Många tillhör en svunnen tid men det finns fortfarande ett gäng "kindred spirits" kvar. Ni vet vilka ni är. Ingenting slår stuga tre. Nånsin. Jag vill också ge en stor kram till Lenni som alltid tror på mig och gav mig chansen att tillhöra ett fantastiskt gäng när jag behövde det som mest. Tack Teater 2 för att ni lärde mig skratta igen. Tack GAMEcore för att jag både fått utvecklas som skribent och människa. Tack Kajsa Bergqvist för att du är världens bästa förebild. Tack Shirley Clamp för tokfina texter som varit med mig i både ljusa och mörka stunder. Tack Tina Nordlund för en oerhört träffsäker bok. När jag läser den känner jag mig aldrig ensam. En dag kanske jag släpper min egen biografi? Den som lever får se. Tack Mia Törnblom för att du gett mig redskapen för att göra mig starkare i mig själv.

Och till sist vill jag ge en stor kram till min skyddsängel på fyra tassar som alltid vakar över mig. Du tar alltid emot mig när jag faller. Jag glömmer dig aldrig. Och du finns alltid med på min resa. Tack.

"Och när jag ser mig över axeln
På åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat
Men också allt som vi fick"

Jul i vårt hus

Japp, man upphör aldrig att bli förvånad. Det fungerar helt okej att vara hemma och det är skönt att bara slappa och försjunka framför TV-spel i flera timmar. Känslan av att inte vara råstressad är rätt välkommen, trots allt. Jag tror till och med att jag drabbas av lite julstämning! Det är jäkligt stort för mig som de senaste åren bara förknippat julen med jobbiga minnen. Ja, det är sant - att välja förlåtelsens väg är det bästa jag gjort. Visst har jag mina svackor, men det finns bara en väg... och det är framåt.

"I dont' wanna wait for my life to be over. I want to know right now... what will it be?"

Om jag bara hade svaret... men det är lite spännande också... tror jag.

Mot Borås, Bollebygd och Töllsjö!

Ja, om ett par timmar åker jag... hem då. Jo, det får gå. Jag vet inte vilken inställning jag ska ha egentligen för det är så många hemska minnen förknippade med de där platserna. Men jag inser att det mesta sitter i mitt psykade huvud. Jag kan bara hoppas att tiden läker alla sår... den brukar ha en tendens att göra det. Men ändå... det ska bli sjukt skönt att komma hem till Stockholm igen. Det kan jag inte förneka. Scenskolan avgör när jag far upp igen... ;)

"I like that special place in heart, the place that harbours hope..."

Annars är det, ja, helt okej faktiskt. Eller ja... jo, jag har ett fånigt leende på läpparna som är svårt att sudda bort. Det finns en slags studsighet i min själ jag inte känt på länge... mycket länge. Ja...... vem vet?

"I thought my heart had learned its lesson..."

Genom helvetet

"When you keep crying out to be saved
but nobody comes
And you feel so far away
That you just can't find your way home
You can get there alone
It's okay, what you say is..."

Ett steg framåt, och så två bakåt... Ibland går det bara inte. Idag rasade allt samman. Jag vet inte varför egentligen. Jag antar att det är en kombination av ett gäng olika saker. Jag har tagit mig igenom en sjukt stressig period och gått från hundra till noll på ett par dagar. Sedan ska jag hem över jul, och det är inte så upplyftande. Jag mådde inte bra under novemberlovet... och sedan, ja... Kärlek... Jag är ute på djupt vatten. Jag vet inte om jag är redo... men jag vill verkligen... åtminstone försöka... även om jag måste... genom helvetet...

"... I can make it through the rain
I can stand up once again on my own
And I know that I'm strong enough to mend
And everytime I feel afraid I hold tighter to my faith
And I live one more day and I make it through the rain"

Det är då jag vill hitta hem

Då var skolan slut för i år då, och det är rätt skönt. Den sista tiden var extrem och jag är inte riktigt i balans med mig själv just nu. Något annat var knappast att vänta. Jag är skör nu för tiden och det är inte märkligt att en sån här period sätter sina spår. Men, men... jag fixade det i alla fall.

2007... Ja, det är klart man har drömmar och mål. Men jag har märkt att i år ser det lite annorlunda ut. Visst skulle jag bli tokglad om jag kom in på en scenskola eller hittade äkta kärlek. Men sådana där saker kommer faktiskt i andra hand. Det enda jag önskar är att bli frisk en gång för alla och hitta styrkan i att bara vara jag. Det kommer inte bli lätt, men jag vill verkligen hitta en värld bortom skam, skuld, självhat och ensamhet. Jag hittade dit en gång förut. Det måste gå igen. En gång för alla.

"För jag har ingenting
När jag vandrar kring
Och söker vägen hem..."

Äntligen!

Nu är alla föreställningar avklarade och sökningen till scenskolan är lagd till handlingarna. Hur det nu gick med det sistnämnda vet jag inte riktigt ännu. Jag fick visa två monologer, varav jag är riktigt nöjd med den första. Men man ska inte analysera sönder hela röran. Jag är nöjd i alla fall. Kom jag vidare till andra provet vore det en enorm bonus. Visst har jag hoppet, men jag vet ju hur svårt det är. 1000 söker till 10 platser. Tja... oddsen är inte bäst i världen direkt, men en dag kanske jag är en av de 10. Jag kan lika gärna sikta mot stjärnorna, så kanske jag hamnar i trädtopparna...?

Dessvärre har jag märkt att under denna hektiska period har massa annat fått lida. Lägenheten är ett smärre bombnedslag, endast en klapp är inhandlad, jag vet inte hur jag ska ta mig hem över jul... Ja, för att göra en lång historia kort så har jag en del att styra upp... Det blir nåt att bita i!

Vägen från skymning till gryning är lång, men jag märker att jag klarar det mesta om jag bara ger mig tusan på det. Vägen hem är lång, men en dag är jag framme... en dag.