Året som gått

"If you look back on the year without feeling neither sorrow nor happiness, consider the year wasted…"

Jag tänker mycket, har alltid gjort det. Det kan vara en otrolig styrka men det var också den styrkan som kastade mig rätt in i ett nattsvart mörker. Jag har besökt ett helvete som i slutändan fick mitt liv att bestå av självhat och ångest. Viljan att räcka till för alla och behovet av att ha kontroll på allt i mitt liv höll på att släcka det alldeles för tidigt. Men jag har trots allt kommit en bra bit på väg. Jag tar inte längre ut mina problem i tvångstankar, jag lyssnar bättre på mig själv och jag har med små trevande steg lärt mig tycka att jag är en bra kille. Trots allt. Att prestera bra i livet är inte längre det viktigaste för jag har insett att jag duger som jag är. Det här är mitt liv, bara mitt. De förlorade åren kommer jag aldrig få tillbaka men med tiden kanske jag kan sluta fred med dom.

Dagen när jag fick diagnosen "depression med ångest och tvångstankar" var nog också dagen då jag bestämde mig för att bli frisk. Det låter kanske konstigt men för min del hjälpte det att förstå att det fanns orsaker till att jag mådde som jag gjorde. Det fanns en anledning till att en levnadsglad och optimistisk människa hade genomgått en total förvandling. Det var också där och då jag insåg att det faktiskt är okej att be om hjälp när man befinner sig mitt i helvetet och inte ser någon ljusning. Ensam är inte stark. Jag skäms fortfarande för det jag gått igenom. Det har funnits stunder då jag försökt förneka alltihop. Men det går inte. Jag har gått igenom det här och därför är jag den jag är idag.

Det skulle vara lätt att skylla på en speciell omständighet. Kunde jag hitta svaret på vad som kastade mig in i ångestens svarta hål skulle det vara så mycket lättare att sluta fred och gå vidare. Men så enkelt är det inte. Det är sällan det. Jag hade otur och fick mig mer smällar än jag kunde hantera. Till slut behövdes bara en enda liten knuff över kanten på vägen som ledde rakt in i mitt helvete. Jag kommer aldrig få svaret på hur, var och varför allt det här hände och jag försöker förlika mig med den tanken. Jag kan inte leva i det förflutna längre. Jag har redan förlorat alltför mycket tid och gör istället mitt bästa för att skapa ett bra liv här idag.

Ser jag mig som frisk idag? Både ja och nej. Som jag sa tar jag inte ut mina problem i tvångstankar men jag har inte återhämtat mig mentalt efter min resa ner i mitt privata helvete. För att göra det kommer det krävas mycket terapi där jag får bearbeta det jag gått igenom och att jag fortsätter knapra piller. Ja, till en början ville jag inte ta emot antidepressiva. I hela mitt liv har jag blivit tillsagd att "lyckopiller" bara trycker undan de bakomliggande problemen. Men det är fel. För att kunna ta sig upp till en lagom nivå och kunna hjälpa sig själv räcker det inte bara med samtal. Det hjälper till en viss del men i de flesta fall behövs det mer. Har du diabetes så tar du piller. Har du högt blodtryck så tar du piller. Min sjukdom är också en sjukdom och ska behandlas därefter.

Och så klart gör jag misstag. Det finns fortfarande mörka dagar och stunder när jag tvivlar på att jag nånsin blir helt återställd men för varje gång jag tacklar en motgång och möter en rädsla blir jag starkare. Mina fötter börjar med små varsamma steg få en stabil grund att stå på. Jag är glad över att vara jag och idag har jag en mer ödmjuk inställning till livet. Jag var på god väg att gå under av hat till både mig själv och min omgivning men jag bestämde mig istället för att välja förlåtelsens väg. Det är inte lätt alla gånger och det finns stunder då jag faller tillbaka i gamla vanor. Men jag reser mig alltid och hittar varje gång tillbaka till mig själv och de värderingarna jag tror på.

Vi skriver 2007 och jag är faktiskt nyfiken på vad som väntar mig runt hörnet. Jag är inte perfekt men jag är en starkare människa. Perfekt blir jag aldrig. Jag trodde att när man växte upp skulle det falla sig naturligt att hitta sig själv. Men så är det inte. Jag kommer aldrig vara klar och det är en tanke jag är tillfreds med. Jag tycker till och med om den. Men jag är ändå glad att jag börjat lära mig att tycka om mig själv på riktigt. Även om jag inte kommer in på de skolorna jag vill eller får mitt hjärta krossat tusen gånger till så vet jag att jag ändå duger som jag är. Att vara Fredrik är ganska okej ändå. Visst tror och hoppas jag på att hitta en kille och komma in på en scenskola - men det är inte längre livsviktigt. Jag tänker inte leva för någon annan och jag tänker inte leva för något annat. Jag tänker leva för den jag är. För mig själv. Om det nu slutar med att jag är en gammal virrig gubbe som lever i en timmerstuga med fem katter, ja, då är det okej ändå.

---

Jag vill tacka alla som stått ut med mig under de här åren. Allra mest Marica. Du har följt med mig och sett mitt helvete på nära håll men du gav mig styrkan att hitta glädjen när det var som svårast. Du kommer alltid vara min bästa och vackraste vän. Jag vill också tacka min familj och särskilt mamma och pappa som jag de senaste åren glidit ifrån. När det verkligen gällde och jag berättade för er om sidor jag hatar så stod ni vid min sida. Ni höll i mig när det stormade som värst. Nu har jag styrkan att slåss men vart än livet tar mig så vet jag att ni älskar mig, oavsett vad som än händer. Jag vill också sända en tanke till mina vänner från AMP. Många tillhör en svunnen tid men det finns fortfarande ett gäng "kindred spirits" kvar. Ni vet vilka ni är. Ingenting slår stuga tre. Nånsin. Jag vill också ge en stor kram till Lenni som alltid tror på mig och gav mig chansen att tillhöra ett fantastiskt gäng när jag behövde det som mest. Tack Teater 2 för att ni lärde mig skratta igen. Tack GAMEcore för att jag både fått utvecklas som skribent och människa. Tack Kajsa Bergqvist för att du är världens bästa förebild. Tack Shirley Clamp för tokfina texter som varit med mig i både ljusa och mörka stunder. Tack Tina Nordlund för en oerhört träffsäker bok. När jag läser den känner jag mig aldrig ensam. En dag kanske jag släpper min egen biografi? Den som lever får se. Tack Mia Törnblom för att du gett mig redskapen för att göra mig starkare i mig själv.

Och till sist vill jag ge en stor kram till min skyddsängel på fyra tassar som alltid vakar över mig. Du tar alltid emot mig när jag faller. Jag glömmer dig aldrig. Och du finns alltid med på min resa. Tack.

"Och när jag ser mig över axeln
På åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat
Men också allt som vi fick"