Bree wannabe

Oj, vilken helg det har varit. Efter ett halvår har jag och Marica äntligen något som kan liknas vid en lägenhet. Det är faktiskt superfint här nu, även om det tagit hela helgen att fixa, snickra och dona. Vi har haft våra återvändsgränder men efter många svordomar och blodiga tummar så har vi kommit fram. Det är inte illa av en musikalfjolla och en... fjolla. ;)

Ja, annars då? Jo, lite söndagsångest har jag alltid. Sen är jag lite småorolig över annat, men jag försöker vara cool. Tiden står på min sida även om jag är lite av en rastlös själ. Jag vill ha underverk snabbt som ögat men jag får ta lite i taget. Jag har kommit en bra bit på väg och kämpat mig genom ett helvete. Men jag vill nå ända fram. Hela vägen. Ett par andetag, några inre monologer och med min vilja av järn... Ja, då kan jag försätta berg. Det har jag lärt mig.

Men det stämmer verkligheten. Har man ordning och reda omkring sig är man ofta en person med ett inre kaos. En liten Bree van de Kamp är jag nog trots allt.