Jag och scenskolan

Malmö 2005 - Ut i första
Luleå 2005 - Ut i första
Göteborg 2006 - Ut i första
Stockholm 2006 - Ut i första
Malmö 2007 - Ut i första
Luleå 2007 - Ut i första

Men vad konstigt... jag är glad ändå. Resan upp till Luleå var alldeles utmärkt på många sätt. Jag träffa härliga människor, hade kul på provet och skrattade mer än vad jag gjort på länge. Dessutom känns det som att en cirkel håller på att slutas. Scenskolan är inte längre särskilt viktig för mig. När jag sitter och tänker (både i Luleå och Malmö): "Vad skönt om jag åker ut i första, för då kan jag åka hem"... Ja, då är det nåt som är galet.

"I’ll fight the big wide world
I’ll make it on my own
Against all odds – I’m breakin’ free
The gauntlet has been thrown
My colors have been shown
Now I seek… my impossible dream"

Eller också är det bara sunt. Med små, små steg lyckas jag för varje dag inse att jag duger som jag är. Att jag till och med är en fantastisk person. Då ska vi komma ihåg att det är historien om en kille som gett upp och inte annat än kunde hata sig själv. När jag möter mig själv i spegeln ser jag fortfarande en vilken själ - men också en själ som är på väg att hitta hem. Lycka är inte längre lika med att komma in på en scenskola.

"Now’s the time
To hold my head up high
Find my identity
And I will follow my dream"

Jag ser faktiskt fram emot livet efter Kulturama. Det känns som ett oskrivet blad och det känns skönt. Kanske slutar jag spela teater? 24 år gammal kanske jag hittar styrkan i att bara vara jag och lämnar det livet bakom mig. Eller också fortsätter jag. Jag vet inte. Och det är okej att inte veta. Vad som än händer så tror jag det kommer bli bra.