Vad som verkligen räknas

Det är en konstig värld vi lever i. Ytlig. Jag vet inte hur många unga människor som springer runt i ständig jakt på bekräftelse, ja, någon eller något som ska få de att bli hela. Men det fungerar inte så. Det tog 23 år för mig att fatta det.

Själv har jag de senaste åren jagat livet ur mig för något som ska få mig att bli mer hel. Tron att allt ordnar sig om jag kommer in på rätt utbildning eller flyttar till rätt stad blev till slut en enda lång besatthet. Men dagen då jag kom in på Kulturama har nu så här i efterhand blivit en stor "aha"-upplevelse. Jag hade nått mina mål. Jag hade kommit in på en skådespelarutbildning och fick chansen att flytta till Stockholm. Ändå ekade ett stort hål av tomhet inom mig och jag undrade... "är det så här det ska kännas?" Jag var bara tom, tom, tom...

Nej. Så länge man inte tycker om sig själv så krävs det hela tiden nya kickar och ännu högre målsättningar för att fylla ett tomrum som bara växer sig större och större. Man blir aldrig riktigt nöjd. Jag har varit livrädd för vad som ska hända med mig om det tar slut efter Kulturama. Om jag inte kommer in på någon scenskola eller något liknande. Vad skulle jag då vara värd? Ingenting. Jag har alltid mätt mig själv i mina prestationer. Jag gör inte längre det. Jag har insett att jag duger som jag är. Det skulle krävas två depressioner och en himla massa tvångstankar innan jag skulle inse det. Men det var det värt.

Och självklart är jag fortfarande orolig för livet, men av helt andra orsaker. Det är naturligt att vara lite rädd för vad som händer sen. Det finns så många val och så många vägar att gå. Jag vet inte vilken som blir min eller vilket slags liv jag kommer leva. Men jag vet att det är mitt liv och jag tänker leva det för min skull. Jag tycker om mig själv även om jag för den sakens skull inte älskar mig själv. Jag har en grund att stå på, om än ganska bräcklig.

Och det tog 23 år att hitta hit.