Magiskt ögonblick

Så kom det till slut. Också i år fick jag mitt magiska ögonblick. När Shirleys väninna trädde fram och sjöng För att du finns ville jag stanna klockan. Ikväll såg vi faktiskt en ny stjärna tändas. Måhända kom Sonya bara till andra chansen, men den vägen gick också Shirley när hon kom tvåa 2004. Ruggigt vacker låt. Ruggigt vacker text. Och så ruggigt mycket Shirley. Får jag sia tror jag den här låten kommer växa och nå topp tre i den stora finalen.

Annars så kan man lätt säga att det blev en kväll i Idols tecken. Det är trots allt lite lustigt. När Fame Factory härjade som värst trycktes de mupparna in i tävlingen. Nu var det Måns och Sebastians tur. Måns Cara mia var riktigt jäkla bra, även om jag kanske inte delade Maricas (kåta?) entusiasm. Sebastian var dock inte riktigt min stil. Jag och rock går liksom inte ihop. Det kan vara mina schlagergener som säger stopp. Nej, jag tror inte den kommer räcka så långt i Globen. Men jag haft fel förut...

Jag hade väldigt fel vad gällde Nanne. Jag måste kyssa dig var en taskig och tråkig kopia av Håll om mig, men jag var ändå lite rädd att hon skulle gå vidare på gamla meriter och sympati. Men jag hade fel. Det samma gällde Magnus Carlsson. Fan, jag är lite kär i killen. Men ikväll gjorde han fel vad gäller det mesta. Kläderna var en katastrof, frisyren var tråkig och låten var rätt okej - men inte så himla mycket mer. Nej Magnus. Du kan bättre. Ta en paus några år. Det kan både du och festivalen må bra av.

De andra tre var av lite blandad kompott. The Attic med Therese i spetsen var rätt slätstruken. Showen var cool och genomtänkt, men när låten inte var bättre så var det tack och hej. Lite synd med tanke på att artisten och numret var klockrent. Missmatch var inte helt fel. Tjejerna hade attityd och låten var rätt härlig. Dock skrämdes jag av den bisarra kören. Hilfe! Sheida var årets bottennapp. I viss konkurrens med Lustans Lakejer.

1. Sonya - För att du finns
2. Måns Zelmerlöw - Cara mia
3. Magnus Carlsson - Live forever
4. The Attic feat Therese - The arrival
5. Nanne - Kom och kyss mig
6. Sebastian - When the night comes falling
7. Missmatch - Drop dead
8. Sheida - I mina drömmar

Nästa vecka kommer Sveriges största röst, Sanna Nielsen, blåsa mig av stolen. Hon gör alltid det i de här sammanhangen. After Dark kommer vara helt grymma. Möjligen kommer Caroline af Ugglas gå hem hos mig. Jag gillar henne, hon har en egen och unik stil. Annars håller jag tummarna för att Magnus Uggla blir hopplöst sist... you can dream.

Tro?

"Drömmarna vi har känns som bleka höstar
Där har sommaren redan regnat bort
Det spelar ingen roll hur vi gråter våra tårar
Svaren är en viskning i en värld långt bort"

Jag har tagit ut alldeles för mycket på dig. Jag kommer aldrig förlåta mig, men jag hoppas du förlåter mig... Nu kommer jag gå ensam. Jag kommer behöva mycket stöd och massa kramar, men... den vägen måste jag gå själv.

Varför?

Jag vill så hemskt gärna tro att jag en dag ska bryta med mina tankemönster för gott. Jag vill bli frisk. Jag vill leva i ljuset. Jag vill bemästra min ångest. Jag vill älska mig själv. Jag vill tycka om att leva. Jag vill skratta. Jag vill träffa någon. Jag vill bli pappa. Jag vill tro att jag förtjänar den kärleken. Jag vill tycka om min kropp. Jag vill tycka om den jag är. Jag vill glädjas för mina vänners lycka. Jag vill lyckas med det jag åtar mig... Kommer jag nånsin tycka om mig själv? På riktigt?

Lyckas jag med det här...
då är det större än allt.

VIKTig information

De flesta som känner mig vet att jag en gång i tiden vägde hyfsat mycket, ja, sisådär 125 kg. På nio månader lyckades jag bli av med hela min övervikt, men är jag nöjd? Hell no! Nu har jag tagit tag i det igen. Jag har kommit fram till att målet är 75 kg. I december vägde jag 94 och just nu står vågen på 87. Men det känns inte som det spelar någon roll. Hur mycket jag än går ner så är jag alltid den där tjocka och finniga pojken...

I en värld där ätstörningar och sjuka ideal är vardagsmat måste man passa sig. Jag skulle varmt rekommendera två böcker. Tina Nordlunds Genom helvetet och nyligen avslutade Simmar-Emma: Min kamp mot bulimin är två fantastiska självbiografier. Läs dem och tänk till. Visst skadar det inte att gå ner i vikt om man är sjukligt fet, men man måste göra det av rätt orsaker.

Hela vägen

Jag har grubblat en del de senaste timmarna, men för en gångs skull är det inte enbart av ondo. När jag skriver ner svart på vitt vad jag vill uppnå, då blir det verkligt på något sätt. När jag ser mina målsättningar med terapin... ja, då blir jag lite hoppfull. Tanken att nå hela vägen, kanske lämna teatern, all prestationsångest och finna styrkan i att vara Fredrik. Bara Fredrik. Det kittlar mig mer än alla scenskolor nånsin gjort. Det finns många tankar jag måste göra upp med, och hitta ett sätt att bryta, men jag vill hemskt gärna lyckas. Min psykolog ser inga hinder till varför jag skulle misslyckas, och är jag beredd att lägga ner tillräckligt med tid... ja... då kommer jag nå hela vägen. Målet är detsamma som alltid - att hitta styrkan i att bara vara jag.

Du ser på mig. Jag ser på dig. Du pratar med mig, men jag behöver inte lyda.

Långt kvar...

Man blir ibland medveten om hur långt man har kvar. När jag sitter på terapin och börjar prata märker jag det. Det finns mycket jag tänker som är fel. Det finns mycket jag gör som är fel. Jag vet att jag aldrig kommer ställa allt till rätta, men jag kan försöka stå för det jag gjort och be om ursäkt. Skillnaden den här gången är att säger precis allt. Ingenting lämnas kvar. Ingenting är tabu.

Men det var oförlåtligt. Förlåt.

Rädd och beredd

Nej, det gick inte i Göteborg heller. Det är knepigt det där med scenskolorna. Nåja, jag hade kul med Bianca och Christoffer. Att bli rejält eftermiddagspackad en vanlig tisdag är inte alltid en dum idé - åtminstone inte där och då. Idag har jag dock mått som jag förtjänat, men ibland måste jag jag leva också.

Vet inte var jag är på väg, vet inte vad som kommer hända. Jag försöker hänga med så gott jag kan och fokusera. Jag vill så gärna tro. Det är märkligt ändå... att det kan göra så förbaskat ont och vara så svårt att hoppas. Jag har rivit så många barriärer, och det tar på min energi... för de svåraste och tuffaste är kvar. Vet inte när de kommer falla. Vet bara att de måste det.

"Att vara rädd innebär inte att jag inte är beredd. Jag har aldrig varit så beredd som jag är nu."

Tankar mitt i en audition

Då var den fjärde sökningen lagd till handlingarna. Ja, nu är jag i Göteborg och i morse var jag allra först ute och framförde min monolog. Det kändes bra. Jag försöker vara nöjd med det. Självklart vill jag gå vidare, men så länge jag är nöjd med min prestation spelar det ingen roll. Troligen gjorde jag min bästa audition på en scenskola någonsin. Om jag kommer tillbaka nästa år vet jag inte. Kanske orkar jag hålla drömmen vid liv? Kanske inte. Just nu sitter jag på ett internetcafé och försöker samla lite tankar. Det var skönt att lämna Stockholm en stund. Också trevligt att träffa min kloka vän Sara. Våra liv har blivit märkligt lika varandra, och trots att vi inte levt sida vid sida har vi formats av liknande upplevelser. Det är lite häftigt.

"Vi visar oss i skenet av en lögn
Vandrar i stillhet genom ändlös sömn
Vi vill ge sken av att tåla allt vi ser
En börda som kan växa mer och mer
Vi glömmer det som faktiskt sker
Och väljer det vi tror oss se
Vi låter det bli sanningen
Och styrs av allt omkring"

Jag försöker släppa kontrollen, men det är svårt. Just nu är det mycket av min trygghet som håller på att blåsa bort. Jag ser det som att jag har tre punkter i tillvaron som är viktiga för mig. Jobb. Boende. Kärlek. Just nu står jag och vacklar på alla tre plattformarna. Teatern är på väg bort och det som väntar efter det är ett nytt oskrivet blad. Gröna Lund blir det, och det känns åtminstone bra. Vad jag kommer leva och hur jag kommer bo är också helt främmande efter den sista maj. Och vad gäller den sista punkten... jag vill bara fly. Till världens ände.

Men jag kommer hem igen.
Jag gör alltid det.

Skör

"Jag är en sån som går vilse varje dag
Av rädsla väjer jag för minsta obehag
Om jag blir trängd väljer jag att fly
Jag flyr från möjligheten att bli fri
På ytan har jag allt som krävs
En säkerhet som aldrig kvävs
Behärskning genom självkontroll
Jag håller fast vid min själ
Och jag ser hur mitt inre dör
Vet att det är så jag alltid gör"

Riktigt fri från dig blir jag aldrig.

Poesi på ett par skidor

Tre starter. Tre guld. Jag säger bara wow. Det finns vissa idrottsstjärnor som ligger mig extra nära om hjärtat, och Anja är definitivt en av dem. Nu har hon sällat sig till de riktigt stora genom att vara den första alpina åkaren någonsin att vinna guld i varje disciplin. Guld i slalom 2001. Guld i storslalom 2003. Guld i super-G 2005. Guld i storslalom 2005. Guld i super-G 2007. Guld i kombination 2007. Guld i störtlopp 2007. Lägg till ytterligare ett par VM-medaljer, fem OS-medaljer och seger i den totala världscupen två gånger.

När Anja åker nedför backen är det som poesi på ett par skidor.

Två chanser kvar. Två guld till?

En trist askungesaga

Nej, nu är jag förbannad. Marie Lindberg. Så här är det. Svenska folket såg chansen att göra hennes liv till en slags askungesaga. Här kommer en okänd liten lågstadielärare som aldrig stått på scen vars själ är ren som snö. Låten är en rätt tråkig historia. Marie plinkar på sin lilla gitarr i tre minuter, och för att låta lite politisk inkorrekt så ser det inte särskilt hett ut när en vindögd människa ska se förförisk ut. Nej, i det här fallet skickades inte den bästa låten vidare. Istället tvingas vi se det här plinkadet i minst tre minuter till. Suck.

Bättre var det med The Ark. De är inga personliga favoriter men låten satte sig och var faktiskt en smula fantastisk. The worriyng kind lär säkert med all rätt nå långt i finalen och jag tippar på att den hamnar topp tre. Kvällens personliga favorit var annars Jessica Andersson. Har alltid haft något otalt med Fame, men efter Magnus Bäcklunds underbara In the name of love i fjol så har jag börjat få lite hopp. Kom var en klassisk schlager i alla avseende och borde fått en plats i finalen. Nu får Jessica istället möta min andra favorit, Elin Lanto, och jag vågar inte sia om utgången där.

Det var annars en jämn kamp i mina ögon. Regina Lund hade ett märkligt nummer där hon flummade loss rejält. Budskapet var fint och jag hade gärna sett henne i andra chansen, men jag tror inte svenskarna nånsin blir riktigt redo för Reginas stjärnglans. Cosmo4 blev personliga favoriter hos mig. Låten var trallvänlig och tjejerna fullkomligt lyste på scenen. Ett tag var de mina favoriter men jag sansade mig efter en stund. Anne-Lie Rydé är alltid bra när det kommer till Melodifestivalen och hennes sköna och harmoniska nummer med Svante Thuresson föll jag direkt för. Säkerligen kommer Första gången bli en favorit hos mig i framtiden.

Jimmy Jansson är alltid Jimmy Jansson. Amanda var tråkig och säger mig inte mer än hans femtielva liknande kompositioner. Gör om. Gör Bättre. Marie var, som jag sade, ett vindögt sömnpiller. Sist i finalen? Lustans Lakejer var gräsliga. Övriga fem var överlag jämna och det var svårt för mig att peka ut någon självklar favorit.

1. Jessica Andersson - Kom
   
2. The Arc - The worriyng kind


3. Svante Thuresson och Anne-Lie Rydé - Första gången


4. Regina Lund - Rainbow star


5. Cosmo4 - What's your name


6. Jimmy Jansson - Amanda


7. Marie Lindberg - Trying to recall
   
8. Lustans Lakejer - Allt vi en gång trodde på

Nästa vecka kommer jag och Marica bråka om Magnus eller Måns är snyggast (Magnus sjunger i alla fall bäst!). Jag är nyfiken på om Shirleys väninna får sitt stora genombrott. Dessutom bävar jag för att svenska folket röstar vidare Nanne av ren sympati. Missförstå mig inte. Nanne är en fantastisk artist men jag är rätt säker på att hon går vidare om hon så missar varenda ton och faller omkull. Hon har övervunnit en svår sjukdom. Självklart plockar svenskarna fram sina telefoner (och näsdukar).

Coolt!

Fy vad bra hon är. Guld igen. Än så länge har jag tippat rätt, så nu återstår guldet i störtlopp på söndag. Sen får det gärna ramla in ett par medaljer till. Anja har rentav chansen att vinna medalj i allt hon ställer upp i. Kanske till och med guld? Den som lever får se...

Annars då? Ja, det är skönt att helgen är här. Vintern tär på kropp och knopp. Det ska bli nice att ladda batterierna. Jag har i och för sig kommit till en del insikter, och det är inte alltid lika kul. Oavsett vad nån säger kommer jag nog bli den där galne eremitgubben med fem katter. Men värre saker kan väl hända... antar jag. Nåja... nu kan jag se det komiska i det hela. Typ. ;I

Längtan...

Längtar efter sol, vår, att bara få springa, att bara få vara. Längtar efter att lämna scenskolorna bakom mig. Längtar efter att få svar på obesvarade frågor. Längtar efter att hitta hem.

Längtan är allt jag har.

An... JAAA!!!

Oj, nu kom sportnörden fram igen... Ja, men det är ju det jag säger! Alla tvivlar på henne gång på gång. Men så blir det VM och OS. Vad händer? Anja tar guld. Nu har hon fyra heta chanser kvar. Jag tippar på tre medaljer till. Guld i störtlopp. Guld i kombination. Brons i storslalom. Den som lever får se... men fy vad jag hojtade framför TV:n. :)

Så har jag varit på min första terapisession. Det kändes väldigt bra och psykologen Elin var ung och pratade på ett språk jag förstod. Så där kom många fördomar på skam med en gång. Nu ska vi komma fram till vilken typ av terapi jag vill ha, och det kan bli krångligare än vad jag först trodde. Väljer jag kognitiv beteendeterapi får jag fortsätta ha Elin, och det skulle kännas tryggt. Väljer jag å andra sidan psykodynamisk terapi måste jag byta psykolog, men å andra sidan var det mycket som klickade när hon beskrev den terapiformen. Ja, vad den än blir så blir det säkert bra.

Val, val, val... Sitter och funderar på om jag ska softa hemma ikväll eller svettas på ett Aerobics-pass. Det blir nog det senare. Trots att soffan ser skön ut.

Gryning?

"Ständigt på väg
Inget hindrar mig
Så enkelt att se vad som är fel"

Det kan vara gryningen jag anar. Jag vet inte. Men jag måste våga hoppas... det kanske är dags nu?

Ibland står det stilla

Tillbaka i Arnstadt. Tillbaka där hon hoppade 2.08. Vad händer? För tredje gången den här säsongen hoppar Kajsa 1.95. Så är det ibland. Man står stilla. Man stampar på samma ställe. Det är bara att hoppas Kajsa snart hittar rätt och är tillbaka på rätt sida om 2.00. Än är jag inte så värst orolig. Men jag förstår henne... det är inte kul att stå och stampa.

Festivalen är igång

Gütt! Då var Melodifestivalen 2007 igång. Första omgången var faktiskt betydligt bättre än vad jag trodde. Okej, jag hittar inga klassiker här men överlag var det bra klass på bidragen. Jag satt mol allena i TV-soffan och hade det en smula krångligt när jag skulle hitta min favorit. Helt klart var Elin Lanto och Andreas Lundstedt mina två huvudfavoriter. Ganska konstigt när dessa två i vanliga fall inte går hem hos mig. Men låtarna satte sig. Kanske var det de underfundiga koreografierna som fastnade hos mig? Elin Lanto hade en härlig attityd och Andreas är, trots allt, rätt snygg.

Och så Anna Book. Jag vet inte. Kvinnan är lite för mycket. Låten var helt okej men det blev bara... lite för mycket. Okej. Anna Book är storväxt. Hon kan dansa. Hon kan nästan sjunga. Hon är världens bästa mamma. Hon har varit döende. Jag har hört allt det här. Men okej. Låten satte sig faktiskt. Lite lagom pausunderhållning. Det samma kände jag för Sofias Hypnotized. Den var också helt okej, men jag har nog glömt den om en kvart.

Ballader i sådana här sammanhang brukar inte gå hem hos mig (undantaget stavas Sanna Nielsen). Detta gällde också Tommy Nilsson. Visst kan han sjunga men det känns liksom... been there, done that. Bättre tyckte jag om Andersson och Gibson. Det var faktiskt en rätt mysig och väl framförd låt. Addis Black Widow och mupparna som sjöng God morgon vill jag dock säga god natt till...

1. Elin Lanto - Money
2. Andreas Lundstedt - Move
3. Andersson och Gibson - Anything but you
4. Anna Book - Samba sambero
5. Sofia - Hypnotized
6. Tommy Nilsson - Jag tror på människan
7. Uno Svenningsson och Irma Schutz - God morgon
8. Addis Black Widow - Clubbin

Nästa vecka är jag nyfiken om Jessicas shorts är för korta, jag hoppas att Regina Lund bjuder på något riktigt bra och jag håller tummarna för att Anne-Lie Rydé äntligen får lyckas. Sen är jag rätt spänd på vad The Ark kan ställa till med? Nästa vecka blir det hetare. Var så säkra.

Bröllop och bekymmer

Var och hämtade kort som mor min skickat på bror mins bröllop i Sydkorea. Lite synd att jag inte kunde vara där, men det hade blivit lite för mycket med en sån resa. Fina kort i alla fall!

---

Ångest... Det är många som haft det, men för de lyckliga som sluppit det är det svårt att förklara. Det lägger sig som ett svart täcke över mig. Allt jag lyckats med, allt som jag byggt upp, försvinner. Där och då vet jag att det aldrig blir bra igen. Där och då är livet slut. Men... det går alltid över. Även om man inte kan tro det. En dag hoppas jag slippa det. Det kommer mer sällan nu för tiden. Men jag är alltid på min vakt...

"Hur kan man tro
att man är en ängel
När ondskan har kapat ens vingar?
Kanske för att man
en gång kunde flyga"

Ja, vi måste klara det här. Det gör så ont när du får uppleva ångestens svarta klor på så nära håll. Jag förstår hur maktlös du känner dig. Och jag förstår hur ont det gör. Men du är det bästa som hänt mig. Hellre ett år med dig än en livstid ensam.

Och jag vill ju att du ska sjunga på MITT bröllop...

Dubbla känslor

"Cause he is
Drawn to the fire
Some people never learn
And he will
Walk through the fire
and let it
Burn"

Jag tror jag är redo att möta mina värsta rädslor. Jag är sådan som person. Jag väljer de svåraste vägarna och för min del så existerar inga genvägar... Jag tror äntligen jag är redo. Jag befinner mig i en underlig fas som jag både hatar och älskar. Men... det kanske äntligen är min tur nu?

Jag undrar bara en sak...

"Why do all good things come to an end?"

Det kanske är dags att släppa taget?

Min ängel

Idag har det gått två år. Två år av saknad. Men också två år som kantats av ljusa minnen. På dagen för två år sedan försvann en av de jag älskade allra mest från jorden. Men det är också två år sedan jag fick min alldeles egna skyddsängel. Nu kan jag le åt minnena som en gång fick mig att gråta tills jag fick ont. Nu kan jag vända mig till någon när livet gör för ont att leva. Tack Oskar. Det var ett privilegium att få tio år med dig. Du var inte bara en katt. Du var min lillebror. Och du finns inristad innerst i mitt hjärta. Nu. Och för alltid.

"Som en vind i mitt hår
På den väg där jag går
Skall du alltid finnas kvar
Hos mig
Som en våg mot din strand
Och som sol i min hand
Skall jag känna din närhet ibland
Som en vind i mitt hår"