En positiv trend... kind of

Då var julis femton träningspass lagda till handlingarna och... jag blir faktiskt positivt överraskad när jag sammanställde statistiken. Visst, det har varit en månad när benen inte varit så pigga och jag verkligen fått slita för att få bra tider med mig. Jag saknar studsigheten i kroppen och känslan när det är så befriande lätt att springa. Men jag tror mig veta vad som behövs för att hitta känslan igen. Den kommer igen. Snart.

Jag börjar ana ett mönster i mina framsteg. Just nu är det lite "varannan månad". I februari snittade jag kilometern på 5.33 min, i mars höjde jag mig ett snäpp till 5.30 men det var i april jag tog årets största kliv, och den här trenden jag var inne på började ta form. 5.11 blev facit i makalösa april och i maj följde jag upp med 5.21. Det känns på sätt och vis lovande att jag inte var i mitt livs form när jag sprang Göteborgsvarvet. Det finns mycket att ta av. Om inte annat visade jag det i juni när jag snittade på grymma 5.06. Och så juli... mitt facit blev faktiskt 5.13. Bättre än väntat. Mycket bättre. Det visar att jag har grymma saker på gång när väl formen kommer igen. Om trenden håller i sig finns möjligheterna att augusti blir min bästa månad. Kan jag snitta under 5.00? Kittlande tanke.

Men det enda jag kan förvänta mig är faktiskt det oväntade. Det är en del av tjusningen med det hela. Jag vet i alla fall att Midnattsloppet är den 16 augusti... och då vill jag vara i form.

Femton minuter glass

21:00 "Det låter ju vansinnigt gott med vaniljglass, vit choklad och marshmallows. Verkligen. Men om jag inte missminner mig så var inte det här en hit den enda gången jag testat den. Nej, jag hade säkert fel. Det här kommer bli grymt gott!"

21:06 "Mmm... vit choklad är mumma och marshmallows... mhm! Lite småtråkigt med vaniljglass i och för sig, men å andra sidan har de inte snålat med de andra två ingredienserna. Detta var sjukt mycket godare än vad jag kom ihåg. Jag tänkte väl att jag hade fel!"

21:10 "Hmm... det är ganska tråkigt i längden och smaken blir ganska enahanda."

21:15 "Jag vill inte mer. Jag vill aldrig mer se vit choklad..."

Nej, Baked Alaska ingen direkt succé. Det blir godkänt mest för att det börjar så bra. Fortsättningen är dessvärre inte lika njutbar. Nånstans tycker jag kombinationen låter ljuvligt god, men det lyfter aldrig riktigt, snarare hinner jag tröttna rejält på smaken innan jag når burkens botten. Godkänt - varken mer eller mindre.

Jakten på den försvunna formen

Tänk vad lite jag bloggat under juli. Men jag tror det beror på att jag blir så hispig när jag väl är ledig att jag vill hinna med kvalitetstid med Simon, träna, träffa kompisar, ta hand om katterna, spela TV-spel och så vidare… och så vidare. Därför bloggar jag från jobbet idag. Busigt.

Ja, säg denna träning. Tanken var att försöka ta mig under 45 minuter på Midnattsloppet men med några veckor kvar börjar jag inse att det kan bli svårt att nå mitt livs formtopp. Jag hoppas verkligen det ska lossna men tiden börjar rinna ut. Mitt pers är på 49:23 och det skulle kännas bra att slå det. Sen har en viss Kajsa gjort milen på 48:40 i år och det ska inte vara någon omöjlighet. Men jag har valt att sänka mina mål, åtminstone just nu, för det skulle kännas tärande att komma dit och floppa. Då är det bättre att sänka kraven en smula och känna mig nöjd med det jag presterar. Men att inte komma under 50 minuter för tredje gången i år skulle göra mig besviken. Jag vill åtminstone känna att jag stabiliserat mig på den nivån.

Världsrekordet på milen är för övrigt 27:02… nästa år kanske? :P

Ja, jakten på den försvunna formen tycks jag dela med friidrottarna. Till och med jag börjar ge upp hoppet om Sanna. Nu avbröt hon ett träningspass och frågan är om kroppen ska hålla för tre maxlopp i Beijing? Gör den det tar hon guld. Det tror jag. Men jag tror inte den gör det. Jag hoppas jag har fel. Holm kan också ta guld men han har också hoppat tämligen beskedligt i sina två senaste tävlingar. Däremot har jag fått en känsla av att Carro kommer ta guld i längdhopp. Låter det galet? Kanske… men ingen är bäst när det gäller som Klüft och med ett OS-guld, tre VM-guld och två EM-guld i bagaget vet hon vad som gäller. Jag tror ta mig fan att hon kommer flyga över 7.00 i Beijing och göra det som hon är bäst på… vinna.

Om en och en halv vecka invigs OS samtidigt som jag jobbar min sista dag på kontoret. Bra tajmat där!

Vill

Det svänger så mycket nu inom mig. Vissa dagar känns livet lätt, rätt och självklart. Men idag känns det svårt, fel och tveksamt. Men jag vill klara det. Jag visste att det kunde bli en prövning att sätta ut medicinerna - och det är det. Just nu är jag så jävla trött på det här att jag vill spy. Jag kämpar med de mörka tankarna och försöker hålla mig flytande. Och jag vill tro att jag kan klara det. Jag vet att den här tiden inte kommer hålla i sig för evigt men när man är mitt uppe i det tär det något enormt.

Jag kanske är en idiot, men jag vill tro att jag räcker. Och att jag kommer klara det. Faktiskt.

Min första DN-gala

Det snurrar på ganska ordentligt nu. Livet alltså. Jag har hunnit med att träna en del (letar fortfarande efter formen), tokstäda lägenheten, varit på kalas, fått tillbaka mina katter samt varit på DN-galan med mor och far. Det var häftigt att vara där. Varje år sedan 2000-talets början har jag suttit som klistrad framför TV:n och att äntligen få se det hela på plats var härligt. Dessvärre verkar svensk friidrotts guldålder vara förbi. Christian Olssons karriär tog troligen slut igår, Sanna ställer in tävling på tävling, Holm lägger av efter OS, Carro letar efter de långa längderna, Wissman är småskadad, Emma Green står stilla i utvecklingen och Musse kommer aldrig kunna slå de bästa från Afrika. Tyvärr. Jag hoppas jag har fel men i OS är det upp till bevis.

Jag skaffade biljetterna till DN-galan med förhoppningar om att få se Kajsa tävla live en allra sista gång. Nu blev det inte så. Men jag fick se det allra sista kapitlet i sagan om höjdhopperskan Kajsa skrivas igår. Det var stort att vara på plats när hon avtackades på ett ärovarv runt om Stockholms stadion - som var hennes tävling. Det är hemmaplan för henne och det var här Kajsa var som närmast 2.10 en kväll sommaren 2006. Och det var här hon hyllades som aldrig förr igår. Jag har bara sett Kajsa gråta en gång förut. När hon vann VM-guldet i Helsingfors 2005 kom tårarna redan sekunderna efter hon klarade 2.02. Men igår var hon gripen. Det var stående ovationer hela vägen runt och jag är så tacksam att jag fick chansen att vara där. Det var jävligt häftigt och så mycket känslor i luften. Det kommer bli ett fint minne.

Vaniljigt vanligt... men bra ändå

Nu har jag tänkt att gå in för att pröva alla smaker av Ben & Jerry's vilket sedemera innebär att jag måste ge mig i kast med de mindre lockande. Vanilla Toffee Crunch har varit en sådan. Det är liksom mest vaniljglass och när jag unnar mig lyxglass vill jag ha... mer liksom. Nu finns det faktiskt chokladöverdragen knäck i burken och det gör den annars förutsägbara smakupplevelsen ett par snäpp trevligare.

Ibland är det enkla ganska gott också. Ben & Jerry's varumärke är mer eller mindre märkliga kombinationer och öser gärna på med hur mycket som helst. Hela tiden. Men less is more i det här fallet. Även om jag kanske inte lär springa och köpa den här sorten igen så var det ganska mumsigt med vaniljglass toppat med ljuvlig chokladöverdragen knäck. Vanilla Toffee Crunch känns som ett säkert kort som kanske inte överraskar men är god ändå.

Det räcker

Man ska inte ropa hej... har jag märkt. De senaste dagarna har mina utsättningssymptom slått tillbaka och jag är återigen fast i ett kaos av känslostormar. Jag hatar det en smula. Men det får gå. Även om jag känner mig fruktansvärt svag just nu så vet jag att när jag ser tillbaka på den här tiden kommer jag förstå hur stark jag var. När det väl gäller är jag som starkast. Det vet jag. Och det räcker.

Jag är så jävla bestämd. Tidigare har jag inte haft så mycket att kämpa för men det har jag nu. Jag har så många anledningar till att inte ge upp. Det räcker att jag ser mig omkring i rummet jag är nu. Det räcker att jag tänker på mitt liv det senaste halvåret. Det räcker att jag tänker på drömmarna jag vill leva de kommande åren. Här och nu är tufft... men framtiden och drömmarna som blivit sanna kan ingen ångest i världen ta ifrån mig.

"Ingen hade väl sagt mig
Att stark kan förvandlas till svag
Över en dag
Längtan är allt jag har"

Och den räcker...

Min nördiga helg

När jag inte spelat Guild Wars, Fire Emblem eller Syberia har jag glott på Thundercats och recenserat Top Spin 3. Sen har jag glott en del på friidrott också. Stefan Holm är en man att lita på. 2.37 är nytt personbästa utomhus och sista försöker på 2.40 var inte helt oävet. Yes, jag är en nörd.

Jag hann också med en runda idag där låret kändes helt men formen var inte speciellt märkvärdig. Nu var det förvisso mitt första morgonpass på ett tag, men jag tycker inte om att det går så mycket upp och ner. Ena dagen är benen pigga och sen känns det motigt. Jag har inte den där tryggheten just nu... men den ska väl komma. Nu gäller det att träna på så kommer det lossna förr eller senare.

Sen börjar jag så smått tro och hoppas att de värsta utsättningssymptomen av mina mediciner har lagt sig. Det har varit omtumlande veckor med ångest, yrsel, massiv aptit, noll aptit, hjärtklappning och ett psyke som pendlat lite väl mycket... men nu har jag varit stabil i flera dagar. Kommer det hålla? Det får vi se. Ångest har jag... över att jag måste jobba i morgon. Usch.

Och världsrekord blev det

Nu blev det inte höjdhopp men väl i stavhopp. Yelena Isinbayeva höjde sitt tre år gamla rekord med två centimeter. Hon var skyhögt över 5.03 och om en och en halv vecka får jag se henne live på DN-galan. Häftigt.

Blanka gjorde däremot säsongens sämsta tävling och hoppade "bara" 2.00. Ändå är hon helt överlägsen och var ruggigt nära på 2.05. Henne får jag också se på DN-galan där hon persade förra året med 2.07. Också häftigt.

Ja, friidrott är bra och roligt, men jag har tappat den där sjukt heta passionen för det. Jag saknar Kajsa. Det kan jag inte förneka. Sen gör det nog sitt att i princip alla svenskar har både den ena och andra skadan. Dock inte Emma Green. Hon är hel och frisk... och för alltid fast på höjder strax över 1.90. Ja, hon gör väl så gott hon kan... men något säger mig att Kajsas 2.06 ute och 2.08 inne nog kommer stå sig... hur lång tid är för alltid?

2.10 ikväll?

Kom ihåg var ni läste det först...

Själv har jag en sträckning i låret, men det gick ändå riktigt, riktigt bra att springa idag. Jag kände av det under gårdagens pass men lite vila i morgon bör göra mig fit for fight för en fin runda på söndag.

På gång igen

Plötsligt var det lite av den gamla Fredrik i spåret... och fasen vilken skön känsla! Nu känns det som att formen är på gång igen och som jag har längtat. Även om det är en bit kvar till benen och kroppen är så rappa som jag vill så vågade jag och kunde trycka på hela vägen idag. Det blev ett nytt pers på min näst kortaste distans (6.6 km) och vägen till 33 minuter har sen februari gått från 38, 36, 40 (här var jag snorig och hostig!), 37, 38, 34, 36 och nu 33. Jag älskar att slå rekord. Det är så befriande underbart. Där och då finns det inga gränser på hur bra jag kan bli. Och med tanke på att kroppen inte kändes helt optimal idag så ser jag inga begränsningar.

Och från det ena till det andra så tog jag igår min sista fluoxetin. Bara en medicin kvar. Oj.

Extas för smaklökarna

Det är fest i min mun och alla är bjudna. Alltså... jisses vad underbar Bohemian Raspberry är. Mumsig vaniljglass och chokladkakor i en oas av hallonsås. Detta är något alldeles fantastiskt och jag tänker inte ens försöka vara kritisk. Det är lönlöst. Smaken är ny för i år och jag tror den är här för att stanna. Sen skadar det inte heller att en krona av varje såld burk går till att bekämpa AIDS. Man är snäll samtidigt som ens smaklökar är i extas. Perfekt. Betyget behöver vi inte ens diskutera.

Festival, utsättningsskit och inspiration

Det är sådär typiskt att man inte hinner blogga när det händer som mest. Men... oh well, sent omsider så kommer min redogörelse för de första dagarna i juli.

Jag var på Arvika. Och överlevde. Det var helt klart en intressant upplevelse. Somlig musik klickade bättre än annat, men överlag kände jag mer för musiken än vad jag trodde. Se där ja! Hygienen skrämde mig ännu mer innan och den var väl sisådär. Usch. Men samtidigt kändes det som alla sunkade ner sig så det gick väl an att inte duscha på några dagar. Sista dagen kom dock värsta grymma åskskuren och hela Arvika höll på att regna bort. Självklart utrymdes festivaltältet vi var i under inte alltför kontrollerade former. Skrik och panik. Bäst på festivalen? Förutom min finaste Simon var det mitt tält från forntiden. När det stormade som värst var det som bäst. Det borde K-märkas.

Däremot har utsättningssymptomen börjat störa mig å det grövsta. Tyvärr satte det igång under festivalen och jag klarar helt enkelt inte av att umgås när jag fastnar i min ångestbubbla. Jag är inte mig själv helt enkelt. Allt jag känner och tänker blir negativt, vilket färgar sig på allt jag häver ur mig, och i slutändan blir jag ännu deppigare. Jag vill ju vara bara jag, men det går inte riktigt med ledsna ögon, en ångestklump i magen, illamående, försvunnen aptit, rastlöshet, oro och... nej, det är inte synd om mig. Detta är något jag måste ta mig igenom. Och någonstans känns det bättre när jag kan möta ångesten på mina villkor.

Men idag är det en bättre dag. Visserligen tråkar jobbet ut mig, men efteråt sprang jag det skönaste passet på sjukt länge. Det längsta också blev det. 10, 5 kilometer avverkades och även om formen är sådär fanns verkligen glädjen där idag. Det var så kul att springa. Mycket kan bero på att Kajsa sommarprat fanns i min MP3 och... ja, Kajsa är Kajsa. Jag kan försöka förklara men jag tror nog aldrig någon kan förstå vidden av vad hennes karriär och prestationer betyder för mig. Hon inspirerar mig till underverk. Och kommer fortsätta göra så. Visst är det jag själv som har tagit mig så här långt, men jag är sjukt tacksam för att jag har en sådan fantastisk förebild. Det inspirerar mig liksom alltid lite extra.

Så där ja! Det var mitt juli så långt. Resten av månaden blir jag kvar i Stockholm och jobbar, joggar och gillar Simon. Det känns fint.

Pic of the day: bildbevis... jag var där!

Pic of the day: en bok som tar mig genom allt

"Mot alla odds" var det ja

Tänk att det äntligen är dags. Från och med i morgon börjar jag trappa ut mina antidepressiva. När 2008 började var det mitt enda konkreta mål, men någonstans på vägen glömde jag bort det. Faktiskt. Mitt liv blev helt enkelt så mycket bättre att jag slutade tänka på mina piller. Men den senaste tiden har jag känt mig beredd. Rädd. Men beredd. Det känns en smula skrämmande - det erkänner jag. Det är nästan på dagen två år sedan jag totalkraschade och vägen tillbaka började. Där och då var de antidepressiva nödvändiga för att jag skulle orka ta mig upp till en någorlunda stabil nivå. Men... nu är jag äntligen redo för att frigöra mig. Min ena medicin kommer jag trappa ut under den kommande veckan. Sen kommer det dröja några månader innan jag ger mig i kast med den andra. Det får ta tid. Det får det verkligen. Sen kan utsättningsperioden bli svajig, men jag klarar av det också. För att jag vill.

Är jag frisk idag? Det är en omöjlig fråga att svara på. Det går inte. Jag är jag och kommer alltid vara det. Vad som är friskt eller sjukt vet jag inte riktigt. Så sorglös som jag var innan 2004 kommer jag aldrig bli igen. Men jag lever på ett annat sätt idag. Jag är mer levande och har så mycket mer att ge. Sen vet jag att alla möjliga odds talar emot mig. Statistiskt sett löper jag en stor risk att bli sjuk igen. Men... "mot alla odds" var det. Och det är lönlöst att oroa sig för framtiden. Och det som har varit. Men jag kommer göra det - då och då. Jag har mina toppar och jag har mina dalar. Men jag måste tro och jag tror verkligen att jag har de bästa vägarna kvar. Fan... jag har underbaraste Simon, min älskade familj, två tokfina katter, goa vänner, pluggar min drömutbildning, fortsätter spränga barriärer i min löpning och bor i världens mysigaste lägenhet kompletterad med nördiga prylar så att det räcker och blir över. Och jag har mig själv. Vad ska jag med antidepressiva till?

I morgon far jag till Arvikafestivalen och kommer inte blogga på några dagar... eller duscha. Oj, jag trodde Melodifestivalen var den enda festival jag skulle besöka, men undrens tid är inte förbi...