Bye, bye Märsta! Hello Flemingsberg!

Hilfe! Idag går flyttlasset. Vi har packat, packat och packat... Det kommer bli en lång dag, men när allt väl är i ordning så lär det väl kännas mkt bättre. Vem vet? Jag kanske blir kvar i den lägenheten några år. Det vore på tiden att få ett mer permanent boende.

Så nu kommer det inte bloggas på ett litet tag. Vet knappt när vi får bredband, men det lär nog dröja någon vecka. Men jag kommer nog ändå vara upptagen med Kulturama och den nya lägenheten. Så mycket att göra, men när jag är i mål kommer det vara värt allt slit.

Det är alltid det.

Skola på lördag...

Yay! Vad roligt! Om tio minuter ska jag åka till Kulturama... Nej, jag är inte så värst peppad men det får väl gå. Den där byggnaden och jag drar inte jämt men nu är det faktiskt bara fem veckor kvar. Bara fem veckor...

Annars är det helt okej, även om jag kanske inte är lika klok som igår. Men jag vet att det kommer ta sin lilla tid att dräpa alla demoner. Men jag vet också att eftersom jag själv skapat dem så har jag också styrkan att göra slut med dem. Allt handlar om tid.

Här står jag

Tiden går. Den gör alltid det. När livet är lätt så går livet fort. När det är svårt så står det stilla. I mitten av augusti flyttade jag och Marica in här i lägenheten. Året som gått har varit omtumlande. Men när jag ser tillbaka på alla saker jag gjort, alla tankar jag tänkt och alla de mörka dagarna som passerat förbi så skulle jag inte ändra nånting. Jag har lärt mig saker om mig själv och alla misstag jag gjort har i slutändan gjort mig starkare. Jag har lärt mig att jag är en bräcklig person. Men jag har också lärt mig att oavsett hur hårda smällar jag får eller hur djupt jag faller, så reser jag mig och går vidare. Varje gång jag tacklar en ny motgång växer jag mig starkare. Jag har lärt mig att inte leva för någon eller något. Jag har istället bestämt mig för att leva för min skull.

Nu ser jag fram emot att se ett nytt kapitel ta vid. Äntligen. Gröna Lund ger mig en positiv och pirrande magkänsla och till hösten börjar jag en helt ny bana. Någon skådespelare blir jag nog aldrig. Jag har säkert talangen för att gå långt, men jag vet inte om jag har psyket eller viljan att orka hela vägen. Dessutom vill jag hellre bli journalist. Ska jag vara ärlig så hade jag mina tvivel innan jag började på Kulturama. Jag gjorde egentligen det för att det förväntades av mig. Numera gör jag saker för att jag själv vill. Vad vill jag bli för slags journalist? Jag vet inte. Det är okej att inte veta. Men det skulle vara fantastiskt kul att referera friidrott från stora mästerskap. Jag skulle älska att skriva om TV-spel och verkligen få ha en hobby som brödföda. Hur kul skulle det inte vara att bevaka Melodifestivalen? Sen så är det många som skulle kunna se mig som programledare. Vi får se vad det blir. Det enda jag vet är att det blir bra, på något sätt.

I helgen går flyttlasset till Flemingsberg. Det är första steget och jag anar en doft av en bra och lycklig framtid. Sen vet jag att det inte finns några garantier på att jag aldrig kommer bli deprimerad igen. Men jag är inte så rädd längre. Jag vet att det går att bli frisk och med tanke på hur mycket jag klarar av så skulle jag inte bli förvånad om jag kanske klarar mig från återfall. Jag har jobbat mycket med mig själv och med facit i hand är jag glad att jag genomgått mitt helvete. Jag har en annorlunda syn på livet och uppskattar alla de bra dagarna jag får. Jag har också lärt mig att tycka om mig själv på riktigt. Och det har jag inte gjort på 24 år. Ibland kan jag avsky känslan av att inte känna tillhörighet, men ändå tycker jag om att det inte går att placera mig i ett fack. Det finns bara en som jag. Det finns bara en Fredrik. Och det är jag så tacksam för.

Sen så ska jag inte glömma bort att det faktiskt finns nånstans där jag hör hemma. Marica är min trygga hamn och hon kommer alltid vara min bästa vän och själsfrände. Hade jag inte haft hennes stöd genom det här året så kan jag inte garantera att jag orkat leva vidare. Men hon räddade mig på alla sätt man kan rädda en människa. Marica fick min trasiga själ att bli hel igen. Jag kan aldrig ge tillbaka allt det hon gett mig, men jag kan lova att hon har min kärlek och stöd genom våra liv. Oavsett var vi är, vilka vi är med och hur olika våra liv än blir så tror jag fullt ut på att vi alltid kommer älska varandra. Blir jag någon gång pappa så är det självskrivet vem som blir gudmor. Likaväl vet jag att jag skulle bli gudfar till hennes barn. Vår vänskap har inte varit lika självklar alla gånger, men jag tror att alla svackor kommer få den att växa sig starkare. Vi var naiva som trodde att vi aldrig skulle bråka, men det vi varit med om på ett och ett halvt år är mer än vad som ofta ryms under en livstid.

"Jag har den drömmen kvar
Som jag haft i alla dar
Det kan ta tid, som ödet sa
Så mångar år jag stått beredd
Hela jag, med längtan att bli sedd
Men inte förrän idag
Så ser jag..."

Det är dags nu. Jag är beredd. Jag ser fram emot att bo i den där urmysiga fyran i Flemingsberg, jag ser fram emot att dela den med min själsfrände, jag ser fram emot att sätta punkt för Kulturama på ett bra sätt, jag ser fram emot att jobba på Gröna Lund i sommar, jag ser fram emot att börja studera till journalist, jag ser fram emot att springa många mil och många lopp, jag ser fram emot möta många nya och spännande människor som kommer berika den väg jag går och jag ser fram emot...
ja, jag ser fram emot att finna styrkan i att bara vara Fredrik.

Panikångest

Jag är alltid på min vakt. Det måste jag vara, men när man får panikångest kommer det alltid oväntat och trasar sönder hela min själ. I förrgår när jag satt på pendeln fick jag en attack. Man tror att man ska dö, men man kan inte dö. Men jag klarade mig, också den här gången. Dessutom har jag återhämtat mig relativt fort. Jag känner mig lite skörare än vanligt, och humöret är inte på topp, men jag kan åtminstone säga att jag klarade av den här panikångesten bättre än på länge, även om jag gärna skulle hitta verktyg att lyckas bemästra den ännu bättre. Så jag tror fortfarande fullt ut på att jag kommer bli helt frisk, bli fri från min panikångest och leva ett bra och lyckligt liv.

Det måste jag tro. Och så kommer det bli.

Ångest... men en strimma hopp

Det håller till en viss punkt. Det gör alltid det. Idag fick jag en dos rejäl ångest och ännu en gång var jag säker på att jag skulle dö... men man gör aldrig det. Det var en kombination av ett krossat hjärta, för mycket Kulturama och mina envisa hjärnspöken. Så nu börjar jag om igen. Nu ska jag klättra upp igen... för det är det värt. Jag vet hur grymt härligt det är att må bra och för varje gång jag överlever sådana här attacker... desto starkare blir jag. Så nu blir det mycket sömn, bra mat, en del motion och en och annan kram från Marica. :)

"Alla dessa hjärnspöken
Som bor i mitt hjärta
En dag ska de dräpas
Och jag ska tro igen"

Idag är jag tacksam för att vi har en fin lägenhet, att Marica får fortsätta leva sin dröm och att hon höll i mig när jag trodde ångesten skulle slita mig itu... Så jag ser på framtiden med viss förtröstan. Trots allt.

Fallen ängel

"Hur kan man tro
att man är en ängel
När ondskan har kapat
ens vingar och smutsat
ner ens vita särk
Kanske för att man
en gång kunde flyga"

Nu är det gjort. Nu har jag slitit upp ett sår som aldrig riktigt läkt. Just nu känns det åt helvete (rent ut sagt) vilket är naturligt.

Men jag klarar mig.

Kick för själen

Jag var ute och gick nyss med regnet strilande. Det var så skönt och en riktig kick för själen. Ja, det har varit en skön kväll. Det är mycket i skolan nu och jag behöver lite egentid... Nu tror jag att jag minsann ska gå och lägga mig. Jag vet att klockan bara är barnet, men jag ligger efter med lite sömn... och det är så skönt att sova!

"I'm ready now to start a new beginning
With all my hopes and all my dreams
And I know the stars will shine for me
From the moment I believe"

Jag har pms!

Tredje bloggan på typ tre minuter... Jag vet! Men ändå... Jag har pms! Jag läste en artikel att män också kan ha pms, och jag är så beredd att hålla med om den teorin. Jag gick flera år tillbaka i min blogga och runt samma tid varje månad är jag... skörare. Jösses, när det är en grej som är upprepas gång på gång så kan det inte vara en slump. De senaste månaderna har jag kraschat rejält runt den femtonde, och nu är jag inte på topp heller. I december kraschade jag, i oktober brakde jag samman och annars har jag varit rätt låg så här dags... Saker som jag inte bryr mig om påverkar mig mer, saker som är lite jobbiga blir ännu jobbigare. Ingen tycker om mig, jag är fet, jag lyckas aldrig med något...

Ja, alla kvinnor förstår säkert! ;)

En vecka kvar!

Små saker jag göra mig löjligt lycklig, som att Sonja Aldén släpper sin debutskiva om en vecka. Jag har löjliga förväntningar, men jag räknar med att de blir uppfyllda. Flera av titlarna känns magiska, och kryddat med en duett med Shirley kan det inte bli bättre. Längtar!

1. Här står jag
2. För att du finns
3. Två dagar på en öde strand
4. Egen tid
5. Hjälte utan mod
6. Där kärleken bor
7. Om du vill
8. Det är inte regn som faller
9. Skratt genom tårar
10. Vila tryggt
11. Till en ängel
12. Du är allt - duett med Shirley Clamp
13. För att du finns - akustisk version

Då, idag och sen

"För det som jag saknar... är att älska mig som jag älskar dig."

Så skrev jag för ett år sedan... Pratade med en kompis om alla mina problem jag verkligen kan älta dag ut och dag in. Hon påminde mig om att tänka ett år tillbaka, varpå jag konstaterade att "livet var så mycket bättre då!" Nja... sanningen ligger nånstans mittemellan. Då satt jag och hoppades på att komma in på Kulturama, hade gömt allt det mörka i mitt hjärta och ville bara åka iväg till Marica för jag var trött på påsklov och mina föräldrar... :)

Idag är mina problem större, men helt klart möjliga att lösa. Ja, jag är deprimerad. Ja, jag har haft en destruktiv sida jag gjort slut med. Mitt mål är att aldrig mer krascha. Jag kommer deppa, jag kommer tvivla och jag kommer ha svåra och jobbiga dagar. Idag har det varit en sådan. Tyvärr. Det tar tid att lära sig att bli konstruktiv och stark i sig själv, men jag kommer klara av det också. Men nu är jag öppen med vem jag är och hur jag mår. Ärlighet måste vara längst... för det kommer alltid en morgondag som inte gör lika ont som dagen innan... Det säger i alla fall Grams i Dawson's Creek, och visst är jag fortfarande en "Dawson's geek". Det var jag för ett år sedan, och det är jag idag.

Och om ett år... man ska aldrig planera men man kan hoppas. Då bor jag i en fyra i Flemingsberg med Marica och en inneboende vi båda trivs med. Marica gör kanske sista delprovet på Artisten? Vår vänskap är stark, äkta och jag tvivlar inte det minsta på den. :) Jag har avslutat mitt första år på min drömutbildning och stormtrivs. Jag ska börja mina andra sommar på Grönan och kanske har jag till och med en liten pojkvän på ett hörn? I bakhuvudet har jag börjat planera ett år som utbytesstudent i USA. Jag är frisk, mår bra och livet leker... men sanningen ligger nog nånstans mittemellan. Men det är en resa jag verkligen vill göra, och visst är jag lite nyfiken på vart livet tar mig. Kanske... ja, kanske blir det bättre än jag väntar mig. Vem vet vad livet är om ett år?

"Men då älskar jag mig precis som jag älskar dig."

En lägenhet, men...

Yay, vi har fått en lägenhet! En fyra! Och en billig sådan också! Dessutom ligger den sjukt bra till om jag lyckas komma in på Södertörn. Allt borde vara toppen och klackarna borde vara i taket, men... jag har en tendens att lyckas vända det positiva som händer till något negativt. Jag blir så trött på mig själv, och mina tankar. Det handlar ju om saker vi inte behöver lösa förrän om fyra månader. Vem vet vad jag gör då? Vem vet hur jag mår då? Tiden gör att tankar kan ändras.

Så nu ber jag dig om ursäkt för att jag förstörde lite av glädjen med mitt ältande, men samtidigt måste jag be mig själv om ursäkt som inte tillåter mig att vara sann och ärlig mot mig själv... men, men... nu ska jag sova! Det löser inte allt, men ganska mycket ändå.

Och nu har VI en lägenhet. Och jag är så glad för det! :)

Nytt, annorlunda... men bra!

Att ge sig ut och jogga 22.00 på kvällen hör inte till vanligheterna, speciellt inte när man haft en ätaredag fullproppad med godsaker. Men det gick bra, och min kropp och knopp mår bra av löpning. Det enda jag saknar just nu är ett mål, men rätt som det är trillar det nog ner något lopp jag kan ta mig an. Känner mig nog inte riktigt redo för London Marathon ännu bara...

I morgon ska jag iväg på ett spännande möte och kanske få möjligheten att spela in en kortfilm. Ja, livet är ironiskt. När jag väl bestämmer mig för att lägga den här karriären på hyllan... då händer det grejer! Men jag klagar inte. Jag vill inte hålla på med skådespeleriet på heltid, så känns det just nu i alla fall. Men livet förändras, och gör det ofta... Vem vet vad jag vill nästa månad?

"En sekund är evig
Och sen vet jag inget mer
Bara ett, att jag lever
Lika fullt som någon annan"

Det enda jag vet är att jag trivs med livet just nu, ja, ibland känns det nästan som det gjorde förr... innan jag hamnade i djävulens spel. Men ändå inte... Det blir aldrig som förut. Det inser jag, och det accepterar jag. Jag kommer aldrig vara lika sorglös och naiv, men jag har mer att ge än förut, och... Jag är på rätt väg, men jag måste ta det med varsamma och försiktiga steg. En del av mig vill vara redo för allt vad livet har att erbjuda, men jag är inte där... inte ännu. Men...
nu är jag verkligen på väg.

Ett "intressant" sätt att fördriva sex timmar

I vanliga fall flyger jag fram och tillbaka till Stockholm, men idag tänkte jag mig en budgetvariant och vad passar då bättre än pålitliga gamla Swebus express. Men jag har förberett mig med massa schlager, en ny bok, min trogna DS och sen finns det några repliker att trycka in i skallen och en del uppgifter att göra till terapin.

Så jag har nog att göra. Trots allt.

Lovely lov... men nu är det slut!

Ja, det här har varit sjukt härligt. Det här med lov är verkligen något man aldrig kan få nog av, men nu lär det dröja himla länge innan det blir dags igen. Hilfe! Nu är det sju veckor kvar av Kulturama och mitt i denna härva kommer jag börja slava på Grönan. Sen håller jag alla tummar och tår för att jag kommer in på den utbildningen jag så gärna vill gå! Jag vill så gärna! Så visst ska det bli nice att komma hem till Stockholm igen. Hem. Ja, det känns faktiskt som mitt hem och vill det sig väl så blir jag nog kvar där framöver. Jo, jag vet att jag tjatar men jag vill hemskt gärna komma in på den där utbildningen. Jag vill bli journalist. Jag vill skriva. Så rätt har inte något känts på länge...

Mot ljusare tider

Det känns faktiskt så. Trots att jag oroar mig en del över hur saker och ting kommer bli, så tror jag och hoppas på att det kommer bli bra. För det är faktiskt så att jag här och nu skapar min framtid. Några frågetecken börjar rätas ut och jag tror nog att mitt liv kommer bli rätt okej - trots allt. Det känns som en livstid sen den där sommarveckan i juni, då hela min tillvaro krossades... men nu kanske jag till sist är redo att gå vidare. Och visst är jag nyfiken på vart livets knepiga vägar kommer bära mig. Jag ser fram emot min resa. Och jag ser fram emot att uppfylla några av de hundra drömmar jag listat upp.

Äntligen... kanske livet börjar om igen?

En drömlista

Varje vecka sätter jag upp tre mål för mig själv, och den här veckan var ett av målen en drömlista. Jag har funderat hit och dit och ikväll så blev jag klar med en lista bestående av hundra mer eller mindre osannolika drömmar. Jag har låtit fantasin skena iväg och här är ett litet smakprov:

• Hitta tryggheten i mig själv och trivas bra i ensamhet.
• Springa Göteborgsvarvet under två timmar.
• Sjunga duett med Shirley Clamp.
• Komma in på Journalistik och multimedia på Södertörns högskola.
• Se hur glad mamma blir över sin födelsedagspresent.
• Gifta mig i solnedgången på en strand.
• Göra en resa till Paris med Marica.
• Bo närmare Stockholm.
• Plugga som utbytesstudent i USA något år.
• Alltid bevara Oskar som min skyddsängel.

En märklig dag annars. Jag var ute och sprang en mil och det tog för ovanlighetens skull knäcken på både kropp och knopp. Därför kändes det välbehövligt att färdisgställa den här listan. Så vad har ni för drömmar?

Bara en väg att gå

Jag är nog rätt konstig. Jag har ofta ett osannolikt självförtroende, men ändå ger jag aldrig upp. När livet ger mig smällar tar jag det fruktansvärt hårt, men jag reser mig alltid och försöker igen. När jag tar mig an nya projekt är jag innerst inne alltid en obotlig optimist. Och det om något tyder väl på självförtroende? Jo, jag är nog rätt konstig.

Det är trevligt med lov. Jag sov tio timmar i natt, och det behövde min kropp och knopp. Visserligen är det svårt att koppla bort alla problem som måste nystas upp men jag försöker ta en paus ifrån dem. Ibland går det. Ibland går det inte alls. Just nu mår jag rätt bra och jag är tacksam för det. Jag mår nog som jag gjorde för ett år sedan, och det känns skönt. Den gången hann jag inte bli frisk förrän jag trillade rätt ner i helvetet igen, men jag kan bara hoppas att jag denna gång kommer nå hela vägen. Faktum är att jag har betydligt bättre förutsättningar den här gången.

Det kommer ta tid att återfå förtroende från min familj och mina vänner. Jag har gjort dumma saker. Sagt dumma saker. Jag skulle kunna ångra det men jag kan ändå inte göra det ogjort. Saker händer av en anledning och det har funnits svarta dagar i mitt liv där jag inte sett någon ljusning. Men gryningen har kommit också till mig. Det enda rätta jag kan göra nu är att fortsätta gå min väg och skriva min historia. Enda sättet att återfå allas förtroenden är att göra mitt bästa och ta mig vidare. Då gäller det att stå på mina egna darriga ben. Då snackar vi Bambi på hal is... men jag vill så hemskt gärna klara av det här. Och det är den viljan som kan försätta berg.

Och på måndag kommer du hit... det ser jag verkligen fram emot! BA, Bonette och Ben & Jerry. Det blir kanon. :)

Och jag är på väg...

"Tell everybody I'm on my way
And I'm loving every step I take
With the sun beating down yes
I'm on my way
And I can't keep this smile off my face"

Ja, om några timmar åker jag hemåt. Det ska bli så skönt. Nog är jag lite mer stabil än inför sportlovet, och det är jag glad och tacksam för. Men även om jag försöker ta en dag i taget och göra det bästa av livet här och nu är det svårt att inte tänka och längta till framtiden. Och för ovanlighetens skull känns det bra. Jag har nya planer, nya drömmar och nya mål... Men det målet jag satte upp i somras glömmer jag aldrig och det är just det jag strävar mot, varje dag, varje minut... att finna styrkan i att bara vara Fredrik.

"Not the snow, not the rain
Can change my mind
The sun will come out, wait and see
And the feeling of the wind in your face
Can lift your heart
Oh there's nowhere I would rather be"

Det är en omtumlande tid. Det vill jag lova. Ibland är jag lätt och glad i själ och hjärta, och ibland misströstar jag och förtvivlar som aldrig förr... Men jag kommer klara mig. Jag ska ta allt i min takt och ta små steg i taget. Men en sak måste jag tro på, och det är att vår vänskap och den kärlek jag känner till dig kommer överleva vad som än händer. Vad vi än gör och var vi än bor så kommer du alltid ha en stor del av mitt hjärta. Ibland tvivlar jag, men jag är en kille som haft otur med vänner och blivit sviken så många gånger... Men ditt namn och vår kärlek finns inristat längst in i mitt hjärta. Vi har gått igenom tuffa tider, men jag måste tro att vi har de bästa vägarna kvar... för jag älskar dig så mycket.

"'Cause there's nothing like seeing
each other again
No matter what the distance between
And the stories that we tellwill make you smile
Oh it really lifts my heart"

Du är inte min Jen.
Du är inte min Grace heller.
Du är min Marica.

En sorg och en del glädjeämnen

I söndags sprang jag Premiärmilen och det gick över förväntan. Hälsenan störde mig och hade loppet varit mycket längre hade jag nog inte slutfört det. Men jag bet ihop och sprang i mål på 54:30. Drömmen och målet var att komma under en timme och det uppnådde jag med god marginal. Så nu är jag på gång. Nästa år ska jag under två timmar på Göteborgsvarvet, och jag ger mig tusan på att jag till slut kommer springa London Marathon också. Det är stora drömmar och stora mål... men det är bara det här livet jag fått. Och jag tänker göra det mesta av det.

Så livet tuffar på. Det händer bra och dåliga saker. Idag fick jag veta att jag inte får ett rum jag var och kikade på. Lite trist. Det var så löjligt mycket som stämde och jag hade verkligen hoppet... men det är bara att ta nya friska tag. Bostadsfrågan hänger över mig som ett svart moln, men jag är ändå glad att jag hoppades den här gången. Ja, det låter kanske fånigt, men för mig är det viktigt... Så hur jag kommer bo och var jag kommer bo är fortfarande en gåta... en jobbig sådan. Och jag hatar blocket.se. ;)

Idag besökte jag i alla fall Södertörns högskola och vibbarna var positiva. Journalistik och multimedia är det tänkt att jag ska söka och det känns rätt. Kanske är jag fånig som ger upp teatern så här lätt, men jag ser det inte. Jag är mätt nu. Jag har prövat mina vingar och jag känner mig rätt nöjd. Jag har spelat många roller de senaste åren, men nu är jag sugen på att spela rollen som mig själv.

Oavsett hur hård jag vill vara, så ska jag komma ihåg, att livet är ett spel och inte ett krig, om jag inte själv vill. Det här är min historia, och den liknar ingen annans... och det är jag glad för. Jag har en bit kvar, och kommer säkerligen tvivla och misströsta många gånger... men jag vill hemskt gärna gå min väg.

Hela vägen.