Sista dagen

Om en liten stund börjar jag mitt sista pass på Grönan. Tänk att det är över nu. Men det känns rätt att stänga den dörren. Jag är klar med det kapitlet av mitt liv.

I morgon börjar återigen livet på mitt kontor... måndag till fredag, lediga helger, fria kvällar, struktur, rutiner, bättre lön, "noise-team" och... ja, mycket som känns bra. Den dörren öppnar jag gärna igen.

I år igen

Jag var hopplöst sen med mina raster, hade precis plågats med att plocka bollar i Häxträffen för femtielvte gången den här veckan och då hörde jag och såg Sonja sjunga. Trots stressen var jag tvungen att stanna till en stund och njuta. Det var ungefär ett år sedan hon sjöng "För att du finns" på Grönan och i år var hon tillbaka med "Nån som du". Behöver jag säga vilken härlig kick jag fick?

Detta var min 92:a arbetsdag på Grönan. Det var en av de bättre. I morgon är det min allra sista.

Dags att gå

Jag är så glad att jag tog beslutet att lämna Grönan. Det känns så rätt. Det var liksom där och då. Sommaren 07 var det en så befriande känsla att komma dit, men nu är jag mätt. Det är dags att gå.

Ikväll ska jag springa ett långt pass, ett lugnt pass... känns som det är precis vad som behövs just nu. Löpningen är mitt sätt att slappna av, mitt sätt att bara vara och det är en befriande känsla att låta tankarna flyta och... känna att det räcker att bara vara jag.

De nya målen hägrar

Nu är det bara fyra pass kvar innan min karriär på Grönan är över. Nästa vecka blir det struktur och rutiner. Det kanske låter lamt men det är vad jag behöver och vill ha. Jag vet att det kommer göra min träning gott också. Jag är fortfarande så grymt pepp på min löpning och jag ser fram emot att spränga många fler barriärer senare under sommaren och i höst. Det blir Midnattsloppet, Stockholm Halvmarathon och Lidingöloppet. Och jag blir bättre och bättre. Inför Premiärmilen snittade jag en kilometer på tider strax över fem minuter. Nu ligger jag en bra bit under fem minuter och då jag kunde springa en mil på 49 minuter i vår hoppas jag på något i stil med 46-47 minuter om ett par månader. Kanske ännu bättre. Att nå under 45 minuter redan nu är en dröm, möjligen inte realistisk ännu, men jag vet att jag höjer mig flera nivåer när det gäller som mest. Sen hoppas jag nå under 1:45 på höstens halv mara. På Lidingöloppet väljer jag att inte sätta några mål. Det är tre mil och det längsta jag sprungit. Bara att genomföra det kommer bli en utmaning som heter duga.

Och jag har börjat väga mig igen. Det känns bra och det är under kontroll. Jag känner mig själv ganska bra vid det här laget och en gång i månaden kommer vara fullt tillräckligt. Men som jag anade hade jag tappat en del kilon och för att bli ännu bättre siktar jag på att tappa ett par till inför Midnattsloppet. Vägen via "dröm 45" går via "dröm 75". Och... jag vet att jag måste vara försiktig när det gäller vikten. Men det är en sak att ta ut sina andra problem på mat och en helt annan att tappa onödiga extrakilon för att bli bättre och nå sina mål. Skillnaden är ganska självklar men när man är mitt inne i smeten är den svår att se. Men jag ser den nu.

Och nu är ni ett år

Tänka sig att ni fyller ett idag. Det är ett stolt uppdrag att finnas där för er. Precis som ni finns där för mig. Och nu är det väl hög tid att sluta kalla er för min kattungar. Ni är ju stora nu. Tack för året som gått och för åren som jag hoppas kommer. Jag går genom elden för er skull, Henning och Hoppi.

Simply put... trött

Oj, det var alltså så här trött jag var hela förra sommaren? Att jag orkade. Åh, Grönan tar all min energi just nu. Jag orkar knappt blogga - och då är jag trött. Men ett pass kvar i morgon och sen tre lediga dagar... tack! Det behövs. Sen anar jag slutet på min karriär på Grönan... tänka sig.

25

Jag lovade att jag skulle bli världsbäst på att vara 24. Så enkelt blev det inte. Men det har varit ett viktigt år. Ett år som varken gör mig glad eller ledsen är bortkastat och det har inte mitt tjugofjärde år varit. I juni föddes Henning och Hope. I juli lärde jag mig hur stark jag är. I augusti föll jag på mållinjen till min utbildning jag så gärna ville gå. I september förlorade jag min bästa vän. I oktober gled jag in på ett heltidsjobb med fast lön, kontor, jobbmobil och jobbdator. I november fick jag ett tungt bakslag. I december sprack min illusion av kärleken. I januari kom jag äntligen in på min drömutbildning. I februari flyttade jag till min egna lägenhet. I mars nådde jag mitt livs formtopp. I april träffade jag Simon. I maj blev det vi två och jag slöt min cirkel genom att springa Göteborgsvarvet en haltimme bättre än för tre år sedan. I juni beslöt jag mig för att sluta på Grönan och ta en annan väg. Och idag ställde jag mig på vågen för första gången sen i oktober. Summan är en del dåligt men också väldigt mycket bra. Jag har lärt mig mycket... och fortsätter att lära mig.

Jag tar en annan väg

Det blir bara Grönan i två veckor - för idag sa jag upp mig. Det är ett beslut som har vuxit fram den senaste tiden. Jag har inte motivationen och glöden som krävs längre för att slita så hårt för så lite pengar. Att jobba på Grönan fuckar upp hela ens liv. De lediga dagarna går åt till att komma någorlunda hanterbart skick igen. Det är inte värt det. Jag kommer sakna mina vänner, att få jobba utomhus och dessa härliga pubkvällar. Men å andra sidan hinner man knappt ses under arbetstid, de kommer dra in på pubarna och i Sverige regnar det på sommaren. Valet var inte så svårt. Jag vet dessutom var jag har mina vänner. Vi kommer ses ändå.

Från och med den 30 juni blir det StudentConsulting. Att få jobba måndag till fredag med fast månadslön och ha ett stenkast till jobbet känns lyxigt. När nu träningen blivit så viktigt känns det super att kunna ha lediga kvällar, fasta tider och rutiner som gör att jag kommer kunna och orka satsa vidare. Att sen få se Ali, Nils, Andreas och de andra varenda dag känns också kanon. Det är ju fan mitt "noise team". Ja, sommaren blev inte som jag trodde, men det här känns bättre.

"Jag tar en annan väg
och jag följer min vision
så gott jag kan
jag lever igen
Tar en annan väg
bara kastar av mig allt
jag svävar i härlig ovisshet
om det är så allt jag vet så"

Hemma igen

Då var mitt korta sommarlov till ända och jag är hemma i Stockholm. Hem. Hemma. Jag tycker om det ordet. Jag har nog aldrig känt mig så hemma som nu. Som här i min lilla etta i Kungshamra. Har man flyttat sex gånger de senaste fyra åren blir tillvaron rotlös, men nu har jag äntligen hittat hem. Jag blev nästan löjligt lycklig när tåget rullade in på centralen. Borta bra, men hemma så sjukt bäst.

Jag har varit i Göteborg några dagar med Simon. Det blev Liseberg, konst, bio och lite annat. Det har gått så fort. För två månader sen visste jag inte att Simon fanns. Nu finns han överallt. Jag vet att det inte finns garantier på att det alltid kommer vara vi två. Men jag vet att han förändrat mig. För gott. Och på ett eller annat sätt kommer vi alltid ha varandra. Det vill jag

Jag har alltid haft en naiv syn på kärleken. Jag har byggt mina luftslott, drömmar och levt långt ifrån verkligheten. Min inre värld har alltid varit väldigt rik men jag insåg att jag var tvungen att möta världen. Våga leva i den. Och jag har upptäckt att den kan vara ganska bra också. Jag har märkt att kärlek när det är på riktigt är så mycket större än drömmarna. Och svårare. Men det viktiga i livet är inte enkelt. Det tål att upprepas.

"Solen lyser på oss
Om vi vårdar varann
Det faller ett regn
Som kan kännas tungt ibland
Men så länge vi vill
Så ordnar sig allt
För med viljan kommer känslorna på nytt"

Fortfarande rädd

Var det så klokt egentligen? Vad tjänar jag på att riva upp ett gammalt sår? Ska jag inte bara låta dem vara? Vet inte. Grejen med mig och problem är att när jag inte har några ser jag till att skaffa mig nya. Kanske är jag allergisk mot lycka? Hoppas inte. Det jag vet är att jag varken är arg eller bitter längre för det som varit, men jag erkänner att jag är rädd för mitt förflutna. Jag är rädd för att det alltid ska jaga mig vad jag än gör och vart jag än går. Nåja.

Nu blir det Göteborg några dagar, och det känns mucho bra. Mhm.

En annan nivå

Det är tydligt att jag höjt mig åtminstone en nivå i min löpning det senaste halvåret. I julas sprang jag en runda här hemma som bäst på 41 minuter. Då var det egentligen bättre väder för att uträtta stordåd, så i den här värmen trodde jag det skulle bli tufft att persa. Men 37 minuter senare visade det sig att jag ännu en gång underskattat min förmåga. 4 minuter är kanske inte mycket att skriva hem om, men i den här värmen är jag galet nöjd. I julas var jag totalt slut efter samma runda, men nu hade jag krafter kvar.

Var ska det sluta? Vem vet...

I hjärtat

Du har flyttat in i mitt hjärta, och där vill jag ha dig. För att du är du.

"Jag har drömt så många drömmar
Kan den här nu bli sann
Med nån som du"

Varmt

För varmt. Men jag sov sisådär tio timmar i natt. Det behövdes efter att ha missat en del sömn. Så trots värmen känner jag mig hyggligt pigg. Jag träffade Mini och Joffe i Borås idag. Dom två är typ det enda bra med den staden. Inte undra på att dom vill flytta därifrån.

Nu börjar det bli kväll och jag tänkte ge mig ut och springa. Sen blir det ett rejält styrkepass efter genomköraren. Att vara ledig är fortfarande en smått otäck känsla, men jag ska nog kunna vänja mig. Jag tänkte förresten försöka passa på att vara totalt ledig hela augusti. Det innebär att säga upp mig från Grönan. Men jag är heligt opeppad på det stället... en och en halv månad räcker mer än väl.

Jag ser kanske inte fram emot Grönan, men Liseberg nästa vecka känns bäst. Med Simon så klart. Han är också bäst.

12.71... var en dålig dag på jobbet

Det här gick inte alldeles lysande. Men med i beräkningarna får vi ta att Sanna knappt kört något häckpass i vår och att det är fasligt långt till OS. Det blir bättre. 12.71 är annars en helt okej tid och jag tror det kommer gå ruskigt mycket fortare inom en snar framtid.

För övrigt klarade Blanka 2.04 och försökte på 2.10.

12.54... och sommaren är igång

Åren kommer och går men friidrotten består. Förra veckan smällde det igång rejält med Golden Leauge i Berlin och vår lysande stjärna är otvivelaktigen Sanna nu för tiden. Hon sprang in på 12.54, blev visserligen "bara" tvåa men med tanke på tidigare skadebekymmer och att hon bara var 5 hundradelar från sitt pers ska vi inte klaga. I morgon ryker både det och det svenska rekordet på 12.47. Sanna mina ord.

De andra stjärnorna har knappt kommit igång ännu. Klüft har gjort 6.77, Wissman gjorde en okej insats i Berlin och likaså gjorde Emma Green som hoppade 1.93. Dessvärre tävlar hon mot friidrottens nuvarande leading lady - Blanka Vlasic. Hon har hoppat 2.10 innan sommaren är slut.

Och i morgon är det Golden Leauge i Oslo. Jag tippar på att det blir som vanligt. Pappa surar över att det är för mycket reklam och jag gnäller på att vi inte får se nåt höjdhopp. Det kommer bli kul.

Like summer time baby!

Yay! Visserligen känns det inte som när man var liten och sjöng Idas sommarvisa och grejer, men en kursutvärdering av A-terminen kan också andas sommarlov. Jordgubbar i en park hjälpte också till med att få mig i sommarform. Ah... det har varit en bra första termin och även om det känns välbehövligt med en paus så ser jag fram emot åren som kommer. Jag har hamnat rätt.

I morgon far jag ner till skogarna utanför Borås och får träffa mina nära och kära igen. Så här inför är det alltid sjukt roligt, men efter ett par dagar brukar jag inse hur tokigt skönt det är att bo själv. Men det ska bli yay att få träffa Hoppi och Henning igen. Och alla andra. Och att bara få chilla för en gångs skull.

Sommar indeed. Idag var det 41 grader i solen när jag joggade. Svettigt.

Lärdomar av största vikt

Jag börjar mer och mer bli en löparnörd. Faktiskt. Igår sprang jag min korta runda på strax över en halv mil och jag snittade 4.36 per kilometer. Det är totalt vansinnigt. Det tog 24 minuter att springa 5.2 kilometer och jag har förbättrat mig med 7 minuter på bara några månader. Vad beror det på? Självklart gör det mycket att jag ofta är stabil i kropp och själ. Sen säger det sig självt att hård och regelbunden träning ger resultat. Men en viktigt bit är också vikten.

Ja, under 6 år vägde jag mig dagligen. Eller näst intill. Jag kommer till exempel ihåg när jag sprang Göteborgsvarvet 2005. Dagen efter såg jag att jag hade gått upp i vikt och då försvann all glädje över att jag för första gången sprungit 21 kilometer. Men jag hade fortfarande kontroll och vägandet gick inte överstyr. Det var först förra året min och vågens förhållande blev direkt destruktiv. Jag var ledsen. Vägde mig. Jag var arg. Vägde mig. Jag var orolig. Vägde mig. Siffrorna gjorde inte så mycket men det kunde bli tio gånger om dagen. Detta var i oktober.

Då ingick jag i en pakt med min goda vän Emelie, och det var att inte fick väga mig förrän den dagen jag fyllde 25. Den dagen är snart här. Och det har gått lättare än vad jag kunnat ana. Jag har haft abstinens några gånger, men jag har aldrig varit nära att bryta mitt löfte till mig själv. Det är jag glad för. Jag är jäkligt envis när jag sätter den sidan till. Det är en bra egenskap, men jag måste också erkänna att min tjurskalle varit nära att ta livet av mig. Bokstavligen.

Men... det jag egentligen vill säga med det här är att jag troligen tappat i vikt under våren. Jag har tränat hårt och ätit bra. Och det har gjort underverk med min löpning. När jag ställer mig på vågen vet jag inte vad det kommer stå. Vi får se. Det är inte så noga. Jag kommer väga mig en gång i månaden - varken mer eller mindre. Och jag tänker inte föra massa möjlig och omöjlig statistik. Det har jag också gjort. Men det viktigaste är att jag inte tänker börja banta eller dra ner på maten bara för att bli omtyckt. Det om något är sjukt.

Det är svårt att säga hur mycket jag ska väga för att min löpning ska bli optimal. Jag får nog helt enkelt pröva mig fram. Det jag vet är att jag blir snabbare ju mer jag går ner men samtidigt så har jag gått över den gränsen då jag tappar energi. Det är inte heller kul. Men får jag sia om en optimal vikt är det mellan 75-77 någonstans. Vi får se.

Jag måste dessvärre erkänna att jag är ganska så himla nyfiken på vad vågen kommer visa... men det är å andra sidan inte konstigt. Jag har lärt mig mycket av att våga vägra vågen i mer än ett halvår, och jag tror jag är redo för att hitta en balanserad relation till den.

Glass med Nicole

Det är konstigt så det blir. Jag och Nicci bor i samma stad men ändå har vi inte setts på ett och ett halvt år. Men det är skönt att kunna träffas och förstå att man kan ta vid där man var sist. Och jag och min "Barbie" hade en del att ta igen. Det känns som en evighet sen vi joggade där nere i Markaryd och driftade allt mellan himmel och jord... speciellt bra jogging blev det inte. Men det var bra på ett annat sätt.

Och någon ny bild tog i inte... så vi får nöja oss med den här. Nicole är blondare och min kalufs har kapats ett antal centimeter. Men det är ju vi.

Skåne, Simon och solsken

Hemma igen! Och märker att det är juni och tropisk värme. I morgon ska jag ta mig ett dopp tänkte jag. Känns lite lyxigt att ha en strand bara minuter från min lägenhet. Mindre lyx är alla saker jag måste ta tag i... alla "bör och ska". Usch. Nej, det tar vi i morgon...

Men i helgen (och lite innan) var det skåne och Simons avslutning, bland annat. Det kändes lite konstigt att vara där. Jag menar... jag ville vara där men det kändes underligt. Många minnen gick tillbaka till Markaryd för två år sedan. Det känns bra att minnas den tiden. Jag är lyckligt lottad som fick ett sånt år. Bara de som varit där vet hur det var. På något sätt lär man sig älska allt - det bra, det dåliga och allt mittemellan.

Resten av tiden i skåneland blev det lite gott och blandat. Jag undrar om vi nånsin hittar en vardag? Jag tror det. Nu blir det snart Liseberg och sen Arvika. Vi får ta det bit för bit. Helt enkelt. Här och nu. Det känns som allt ska vara ett sådant jäkla projekt bara... men det är det värt. Det viktiga och stora i livet är aldrig enkelt. Man måste kämpa för det som räknas. Och det här räknas. Tokmycket. Sen är jag som jag är... det ska vara Shirley, Sonja och Sanna. Men det kan inte alltid vara det. Livet kommer i vägen.

Jag trodde nånstans att jag skulle komma ur mina depressioner vis och klok. Men det är inte så enkelt. Jag måste akta mig för mina demoner dagligen. Men skillnaden numera är att jag klarar av att hantera de själv. Jag klarar det. Det har varit på gång ett tag, men... nu kan jag lika gärna göra det officiellt. Inget är hugget i sten men i sommar kommer jag troligen slutföra terapin och börja trappa ned på mina mediciner. Det känns sjukt, härligt och självklart tokigt skrämmande. Men jag är beredd... rädd men beredd. Är jag frisk? Jag vet inte. Hur vet jag om jag är sjuk? Jag vet inte. Man vet aldrig... och det är väl lite av tjusningen med det hela.

Nu har jag varit klok så det räcker och blir över för hela juni.