Vem läser?

Vem, vem, vem? Alla som klickat sig in här nu måste kommentera. Fredrik är nyfiken.

Jag går lite sönder varje gång

Och denna Hoppi. Nu har hon fått några läskiga bölder ovanför ögonen. Riktigt nasty. Så länge det var ovanför det ena var jag ganska cool. Jag tänkte väl att hon och Henning lekt ihjäl varandra - som de brukar göra. Men idag blev jag uppskakad. Och rädd. Hoppi har skrämt upp mig rejält ett par gånger det senaste året och det här är väl det tredje av nionde livet som ryker.

Men jag resonerar som så att så länge Hoppi är som vanligt ska jag avvakta. Det är sjukt egentligen. Jävligt sjukt. Jag vet att det lätt skulle kunna gå på flera tusen om jag gick till veterinären. Det är helt enkelt orättvist. Vad är det som gör att dumma, dumma människor ska få operera sig till höger och vänster utan att behöva betala nånting när en liten och oskyldig kattflicka ska behöva punga ut med tusentals kronor. Det är bara lågt.

Men jag hoppas och tror att det ska bli bra. Det måste jag tro. Men jag går lite sönder varje gång Hoppi råkar illa ut. Bättre går det för Henning. I morgon ska han bli modell. Som den stjärna han är.

Något jag saknar

Det har gått ett dygn och tio minuter sen jag sprang. Och jag har abstinens. WTF!? Men jag har lovat min kropp att vila åtminstone till oktober blir november. Den behöver det. Jag vill vara pigg och fräsch tills nästa satsning påbörjas. Jag älskar löpningen så jävla mycket. Men det har knappast undgått någon. Hur jag ska hålla benen i styr de kommande veckorna blir intressant.

Någonting finns det ändå som jag saknar när jag springer. Jag vill ha någon vid min sida som jag kan springa med och tävla med. Är en träningsgrupp rätt väg? Jag tvivlar. Tanken att passa tider och sånt är långt bort från den frihet jag förknippar löpningen med. Nej, en träningskompis är det jag vill ha som håller ungefär samma nivå som mig och som jag också vill hänga med när vi snörat av oss skorna. Jag springer Göteborgsvarvet med farsan, Simon har blivit min mest hängivna (och kritiska) supporter och det är sjukt peppande. Men tävla och träna med någon skulle säkerligen få mig att utvecklas ännu mer.

Idag skriver jag reportage. Också det om löpning. Tänka sig! Tanken är att skriva fram till "16-nånting-sånt" och sedan ta mig egen tid ikväll. Det går ganska bra tycker jag. Reportaget börjar ta form och sen blir det strykning, finslipning och sånt där. En smula prestationsångest gör sig påmind men jag intalar mig att det är nyttigt.

47:12

Så var den myten krossad. Det går att grunda inför ett lopp med vin, chips, cola, pizza och choklad. Hässelbyloppet idag markerade en ny nivå i min löpning.

Yes! Helt enkelt wow! Och yay! Och woohoo! När året började hade jag 54:30 som personligt rekord på milen. Jag sänkte det till 49:22 på Premiärmilen i slutet av mars. Och idag fick jag till 47:12 i säsongens (troligen) sista tävlingslopp. Mer behöver inte sägas egentligen. Det var mitt livs lopp. Allting fungerade från start till mål. Det var en grymt fin höstdag och när krafterna började tryta efter halva loppet tog jag rygg på folk och lyckades hålla farten och dessutom kom lättheten tillbaka i benen när målet nalkades. Spurten sen runt stadion i Hässelby var så skön. Bara det att jag hade krafter kvar var grymt peppande.

Jag hade en dröm om att komma under 48 minuter och kvalificera mig till tävlingsklassen och det gjorde jag med god marginal. Personligt rekord med över två minuter och drömmen om att nå under 45 minuter nästa år är inom räckhåll. Kanske ännu längre? 40 är också en drömgräns som ska nås. Förr eller senare. Men det kommer. Idag är jag bara glad, nöjd och stolt. Jag är duktig. :)

Avslutningen hägrar

I morgon blir det Hässelbyloppet och avslutningen på min säsong. Till skillnad från mina senaste tävlingar har jag varit i kanonform inför och även om de senaste dagarna varit chipsiga, viniga och pizziga så känns det som att mitt pers från Premiärmilen i våras hänger löst. Jag har en dröm om att komma under 48:00 men vi får se. Känns i alla fall skönt med en semester från träningen efteråt. Jag har trots allt varit igång sedan början av december förra året.

Jag har kommit fram till att jag behöver fler hemmakvällar. Den här veckan har det varit spelkväll, bio, söndagsklubben, Idolkväll och även om det varit skojsigt suktar jag efter att bara chilla. Jo, nästa vecka blir det bara två grejer. Bio och söndagsklubben. Det får räcka.

Allt jag behöver

"Jag hjärta dig." Tack. De enda orden jag behövde höra för att göra en dag av den här dagen också. Det här kommer gå över. Jag behöver väl bara intala mig det tusen gånger innan det går in i skallen.

Men idag jag gav ångesten en rejäl käftsmäll och tog mig till Löplabbet och gjorde en riktigt givande intervju. Efter fick jag testa skor, deras utrustning, kolla fötterna och så fick jag veta att mina fossingar är optimala för löpning. Wow! Jag är en talang. Liksom. Coolt. :)

Ikväll blir det Idolkväll med Simon och några vänner. Blir trevligt.

Ärrad, stolt och trygg

Idag är det min tredje medicinfria dag. Jag har inte varit utan sedan de första dagarna i juli 2006. Utsättningen av den andra går okej. De första veckorna när jag sänkte dosen märkte jag inte så mycket förutom att jag mer eller mindre var på väg att tvätta sönder mina händer. Inte så bra. Nu när jag är helt utan är min sömn ordentligt rubbad. Och utan nattsömnen tappar jag energin och ångesten kommer och knackar på.

Men det får gå. Det måste gå. Målet i år var att bli medicinfri och jag klarade det. Inga mediciner och ingen terapi. Jag är ingen patient längre. Häftigt. Skrämmande. Det var så länge en del av min identitet att det också blev en trygghet. Jag har förskönat min sjukdom, känt mig stolt över mina ärr och en del av mig vill inte släppa taget. Men den största delen vill. Jag vill. Jag vill flyga. Jag är flygfärdig.

"Ärrad, stolt och trygg
Naken vid din rygg
Och aldrig igen blir jag den som jag var..."

Det tär att känna av utsättningssymptomen. Tankarna vandrar tillbaka när kroppen och själen känns som för länge sedan. Det som gör mest ont är att utsätta Simon för hela röran med ett humör som växlar från timme till timme. Men jag är fortfarande jag. Jag är inte mina symptom. Jag vill att du ska veta det. Kärleken till dig är lika stark. Om inte starkare. Jag är jag. Och du är min. Helt enkelt.

Big (?), blond and beautiful

Min senaste passion är helt klart Top Model. Och så vann en av mina favoriter. I modellvärlden är Whitney mullig. Galet, jag tycker mest hon ser sund ut. Och jävligt snygg. Coolers.

Åh, jag är helt såld. Hoppas den elfte säsongen letar sig hit snart!

Gott liv

Jag rågillar min klass. Ärligt talat var jag inte alls så pepp förra terminen men den här hösten känns allt mucho bra. Jag har hittat min plats och människor jag kan vara mig själv med. Mucho trevligt. Nästa vecka går vi hela TVÅ timmar i skolan, annars är det mest eget arbete med reportaget, så då har jag och de coolaste kidsen i klassen (tycker jag i alla fall) passat på att lägga in en spelkväll på måndag med middag och vin samt en Idolkväll på fredagen. Trevligt!

Ja, min utbildning, som jag i och för sig diggar skarpt, är ganska slapp. Men jag gillar det. Det är skönt att ha massa tid över tid till annat. Det är ett privilegium helt enkelt. Jag kan träffa meine Simon mycket, har inga problem att hitta tid till träningen och kan lägga ner min energi på livskvalitet (typ massa TV-spel). Det tycker jag om.

I morgon vankas det middag med så kallade "söndagsklubben". Visserligen är det fredag men det blir nog bra ändå. Det är jag och lite fashion people. Ska bli skoj tycker jag. Livet är gott. Helt enkelt. Det är nog poängen med det hela.

Nog med reportage för idag

Jag... behöver... motivation! Till mitt reportage. Motivation utöver det har jag gott om. Nåväl, jag har fått ihop mitt idépapper och research idag i alla fall. Min synopsis tar vi i morgon. Nu ska jag släppa röran för idag och strax springa ett lugnt pass på åtta kilometer. Den här veckan ska jag träna tre gånger och nästa vecka blir det ynka två inför loppet. För nu är det formtoppning som gäller och jag tror det finns lite till att finslipa. Resten av kvällen tänkte jag dega framför Top Model och Desperate Housewifes. Dega är grejen. Simon är också grejen. Jag tycker om känslan av att han är min och jag är hans. Tänk att jag saknar honom fast vi sågs i morse. Knasigt. Men också ganska fantastiskt.

I säsongens elfte timme

I årets hundraelfte löparpass kom också ett av det allra bästa någonsin. Helt otroligt. Så här bra har jag inte varit sen i juni och då jag sprang som besatt. Då stämde allt. Precis allt. I livet och i löpningen. Nu är jag där igen. Äntligen. Om två veckor i Häselbyloppet så tror och hoppas jag att mitt pers på milen kommer ryka. Det är mer än realistiskt. Min kropp och knopp orkar med en formtopp till. I säsongens elfte timme har jag hittat storformen. Såväl i kropp som i själ.

Men efter att ändå ha känt mig trött och sliten i kroppen den senaste tiden har jag kommit fram till att efter loppet om två veckor tar jag semester från löpningen. Minst två veckor. Jag behöver vila ut och hitta orken och motivationen för träningsprogrammet som tar sin början i december. Den som ska leda fram till Stockholm Marathon nästa år. Även om 2008 varit som en dröm så vill jag nå ännu längre nästa år. Det kommer jag göra också.

Inte mellanmjölk

Alla dagar kan inte vara yahoo. Dumt. Det måste vara tisdag. Dagen började annars ganska fint med solsken i blick men på seminariet så fick jag veta att jag måste skriva om mitt personporträtt. Det känns sisådär. Eller både och egentligen. Hade jag inte brytt mig så skulle det nog vara värre. Men jag har börjat känna hungern och glöden igen. Jag vill inte vara mellanmjölk. Jag vill briljera och vara galet bra. Riktigt där är jag inte uppenbarligen just nu. Jag har försökt ta eftermiddagen och skriva om. Det har gått hyggligt ändå. Men nu har jag ont i skallen, känner mig opepp och kom fram till att jag åker till skolan tidigt i morgon och färdigställer det. För jag vill vara klar innan nästa stora uppgift slängs över oss. Och jag vill inte vara mellanmjölk.

Vackert

"I den bästa av världar är kärleken störst så låt inte ditt hjärta få dö utav törst"

Dags nu

Nu börjar min andra och sista nedtrappning. Om några veckor är jag totalt fri från mina mediciner. Bra, härligt gütt!

Under mitt tak

Den 8 oktober kommer Sonjas nya album. Hennes förra och första slår allt som Sanna och Shirley gjort så jag peppar på att "Under mitt tak" blir galet bra. Och galet fint. Jag längtar.

Denna måndagen har jag lekt radioreporter, frusit, förvirrats och känt mig trötter. Nåt läkarbesök blev det aldrig. Det tar vi i morgon istället. Förvirrad som jag är. Jag har åtminstone ingen feber.

Hängig och febrig men bra ändå

Jo'rå, det kändes som förkylningen var på väg ur kroppen. Jag körde ett par lugna pass och igår simmade jag med Simon. Så i eftermiddag blev det ett stenhårt pass. 29 minuter på sex kilometer är inget jag gör varje dag men effekten efteråt är sisådär. Jag känner mig hängig, frusen och febrig. Lamt! Men jag peppar på att det är ett falskt alarm och att jag snart är igång igen. För formen är verkligen tiptopmegabra. Jag vill avsluta den här fina säsongen med ett personbästa framme i oktober. Bättre än 49:22 ska det bli på Hässelbyloppet. OMG... vad jag vill!

Annars råder det uppenbarligen bloggtorka hos mig. Men så är det ibland. Jag pluggar, springer och leker med Sajmon. Idag var jag med min snubbe i hans studio och fixade en fotouppgift. Vi ska dokumentera en person i sin yrkesroll på 4-5 bilder och modefotograf kändes tokroligt. Det blev nog några fina bilder idag tror jag. Skolan är faktiskt tokrolig den här terminen. Helt enkelt yay!

Och på tisdag har jag nästa läkarbesök. Nu vill jag och ska trappa ut mina sista mediciner. Sen tycker jag det är dags för mig och psykvården att gå skilda vägar. Jo. Jag är inte lika shaky över att trappa ut de här medicinerna. Insättningen gick smärtfritt - bortsett från att sömnen blev blytung i början för att sedan ha fortsatt vara tung i två års tid och jag har haft svårt att komma ihåg drömmar. Men jag vill drömma igen. Mycket. Det är skoj att drömma helt enkelt. Och jag vill bli fri från mediciner, terapi och allt sånt som varit en vardag så länge.

Nu är jag ganska så himla slut i kroppen. Men jag vill vänta uppe på the man. Att somna utan att säga god natt till honom känns bara felfel.

A bit förkyld

Fredrik är förkyld. Usch. Tyck synd om mig. Nåja, idag är det bättre än igår och förrgår men mitt humör blir inte så lite kinkigt när halsen ömmar, huvudet dunkar och näsan rinner. Men jag är inte så förvånad. Loppet i lördags var en sällsynt fysisk och psykisk tömning av allt jag hade. Då kommer det någon slags effekt. Självklart kan jag inte träna nu heller. Jag lekte faktiskt med tanken häromdagen, att aldrig få springa igen. Även om jag visste att det bara var en tanke fick jag en smula panik. Inte springa? Det finns inte. Så idag får jag nästan tvinga mig ifrån löparskorna för även om halsen inte gör ont känner jag mig stundom lite febrig. Bättre att vila någon dag till än att tvingas till månader av rehabilitering. Hemska tanke.

Annars har jag i princip färdigställt mitt personporträtt idag. Jag tänkte dra till skolan tidigt i morgon och fixa det sista. Så nu sitter jag och väntar på käraste Simon. Idag ska jag hem till honom - för första gången. Vilket steg! Jag peppar på annat än gårdagens "ångestbullar"... mhm!

Smütt och gütt

Jag var offline lite grann. Det gjorde mig ledsen. Jag fick en smula utbrott på datorer, internet och allt sånt. Sen förbannade jag det faktum att jag är så beroende av hela röran. Nästa dag var det ordning på torpet. Då vart jag glad igen.

Jag har hunnit med den andra filmen om Arn. Chockartat nog var den en smula jättebra. Konstigt. Jag har intervjuat "lady" Anna Högström till mitt personporträtt. Det blev ett fint samtal som jag nog kan göra något riktigt bra av. Igår sprang jag så Stockholm Halvmarathon i regn och rusk. Och det mesta i utrustningsväg gick helt jävla fel. Men i mål kom jag på 1:50.41. Nio sekunder snabbare än Göteborgsvavet. Nio sköna sekunder. Så personligt rekord blev det. Gütt! Och gulle Simon som var med och väntade på mig.

Ja, meine Simon har varit här några dagar. Lite film, Monopol, fotouställning, massa mys och så en ölkväll som inte blev mer än en brownie och kyligt kaffe på 7-eleven. Men det blev fint ändå. Med 21 kilometer i benen orkade jag inte så mycket mer. Och nu känns lägenheten konstigt tom. Men det är skönt att längta också.

Inget mer tävlande i år

Då lägger Sanna ner tävlandet för säsongen. Bra beslut. Bättre att fokusera på att bli hel och frisk till 2009 än att tävla småskadad resten av säsongen. Låt oss istället hoppas på ett galet bra 2009 med svenskt rekord och VM-guld. Och OS-guldet kommer i sinom tid. Det kommer ett olympiskt spel i London 2012 också.

Sista terapin

Nu har jag lyckats hitta en person till mitt porträtt. Det blir nog bra det här känns det som. Det blir en diva. Nu ska jag strax iväg och träffa Simon en kortis för ett udda ärende och sen blir det den allra sista terapin.

Tänk att det är dags nu. Jag har gått i terapi sen februari förra året, väntat på det sen 2006 och behövt det ännu längre. Men det är dags nu. Mina egna ben är inte lika darriga längre och jag klarar av att stå på dem. Jag tror inte jag har mycket att vinna på terapi längre. Risken finns att jag ältar, förstorar och kör fast. Jag tror jag satsar på att leva istället.

Blir det som jag tror och hoppas kommer jag också börja trappa ut mina sista mediciner i mitten av den här månaden. Ingen terapi. Inga mediciner. Galet. Galet bra.