Ja du Margareta...

Jag trodde Kajsa skulle sluta att förvåna mig nu när hon lagt av. Men nej. Förra veckan snörade hon på sig joggingskorna och sprang en mil på 48:40, under sitt andranamn Margareta. Troligen ville hon inte väcka för stor uppmärksamhet och det skulle det ha blivit om världrekordhållerskan i höjdhopp gjorde tävlingscomeback... men vad roligt att hon börjat satsa på just löpning. Det tycker jag.

Mitt pers ligger på 49:23, så det är en sporre att kapa 43 sekunder av det nästa gång jag springer en mil. Japp, jag vill bli bättre än Kajsa. Och jag tror i ärlighetens namn att jag har större chans att bli bättre än Kajsa i joggingspåret än att hoppa 2.10 i höjdhopp...

Ja, Göteborgsvarvet är över men jag tränar hårdare än någonsin. För att spränga fler barriärer finns det inga genvägar. Idag ska jag köra en ny slags träning, så kallad "springlek". Jag ska varva ruscher med riktigt lugn jogging. Min fart har blivit allt bättre, men det finns mycket mer att förbättra. Och jag är galet motiverad just nu.

Nån som du

Ja, men det blev nog en dag av den här måndagen till slut. Det tog tolv timmar men sen vaknade jag till liv. Det behövdes en dusch så var jag i form igen. Nu sitter jag och lyssnar på Sonjas nya singel. "Nån som du" är allt som jag älskar med Sonjas musik. Vacker, innerlig och varm.

"och aldrig igen blir jag den som jag var"

Nu är det måndag och snart är det torsdag. Då blir det Simon. Och pussar. Yay!

Tacka vet jag miss McBeal

Idag bar det av till tingsrätten. Det kändes lite roligt faktiskt, även om jag blev varse om att den svenska verkligheten är ganska långt ifrån TV-världens Ally McBeal. Tråkigt. Nu ska jag bara skriva en artikel om det. Men jag vill inte. Asch...

Idag känner jag mig för övrigt helt körd. Trött. Sur. Grinig. Jag skyller på allt för mycket alkohol på en väldigt trevlig pubkväll.

Om vi bara hade skickat Christer...

Näää... nästa år skickar vi Christer Sjögren. Punkt. I uppknäppt skjorta får han åma sig runt på golvet och smöra samtidigt som vi låter någon av våra idrottsstjärnor spexa i bakgrunden. Hmm... Annika Sörenstam skulle kunna kasta golfbollar på publiken. Eller också får Zlatan köra lite finter. Det kanske blir lite too much om Ludmila kör ett häcklopp... men nu ska vi vinna! Åt fanders med bra låtar. Det här är Eurovision och då håller det inte med kvalitet.

Grattis min älskade

Du är bäst och finast! Jag toklängtar till allt med dig.

"att ha den äran att få va din vän
få vara nära med kärleken
som ett segel fyllt av vindens sus

minns du själen i ensamhet
vakna nära är allt jag vet att jag vill göra,
tills glasets sand tar slut"

Patriotisk psykos

Wii! Yay! Hurra, hurra! Charlotte är final och Hero är så bra! Whoopie! Haha... alltså, egentligen är jag inget stort fan av Eurovision men av någon anledning blir jag galet patriotisk varje år. Vissa år kanske jag inte är särskilt förtjust i det svenska bidraget men ändå blir jag galen just denna kvällen (eller kvällar sen det beslutades om att vi skulle överdosera Eurovision). Men... Charlotte är grym och Hero är grym! Nej... det är inte Sanna Nielsen och Empty Room, men man kan inte få allt.

På lördag får vi tolvor av Finland, Norge, Danmark och Island. Bara inte öststaterna kompisröstar... för det är fusk!

Gratulerar!

Hurra för lilla mamma som fyller 64 och lilla Henning som har namnsdag!

Nya mål i spåret

Jag vill bli bättre på att kunna stå stilla och njuta av det jag åstadkommit. Men jag vill framåt, spränga nya barriärer och bli ännu bättre. Det är förvisso en bra egenskap men blir jag aldrig nöjd? Ja, jo... jag är nog ganska nöjd och stolt med allt jag lyckats med i löpningen det senaste halvåret. Första december påbörjade jag min stora och seriösa satsning och resultaten har kommit fortare än vad jag vågat drömma om. Jag ville under två timmar, och det blev till och med tio minuter bättre... stört. Men jäkligt kul!

"det händer varje gång
är alltid samma sak
när jag är klar med nå't
så tar jag nya tag
kan inte slappna av
och bara låta tiden gå förbi

att leva i nuet kan va' svårt ibland
jag vill jobba framåt och ro allt i land"

Ja, sån är jag. Göteborgsvarvet är över och nya planer och mål hägrar. Jag har funderat över hur jag vill satsningen till varvet nästa år ska se ut. Då hoppas jag ta mig under 1.40. Vägen dit går via Stockholm halvmarathon (vill under 1.45) och senare samma månad Lidingöloppet. Det är tre mil och således det längsta jag sprungit. Att ta mig under tre timmar är målet men jag tror och hoppas på mer.

Sen är det dags för mitt första marathon och debuten kommer inte ske i Stockholm. Nej, det känns som ett naturligt steg att den ska ta plats i London. Nästa vår vill jag stå på startlinjen och nå en bit under fyra timmar, gärna en halvtimme under. Det känns kittlande, spännande och tokigt inspirerande.

Men... allt ligger så långt framme. Jag tror och hoppas på att nå mina mål men den här veckan har jag bara vilat. Kroppen och mina fötter behövde det. Den smärtan jag känt i höger fot dessa dagar har varit vidrig. Jag har övervägt tanken på att hugga av den, men efter lite resonerande kom jag fram till att det kanske är lite mindre radikalt att köpa nya skor... faktiskt.

Ack, Juliette

Onsdagar är Lost och Ben & Jerry's. Alltid. Jag hoppas på mycket Juliette ikväll. Ingen kan mörda folk så svalt som denna kvinna. Ah, hon är helt klart min favorit i Lost. Gör alltid en konstpaus inför varje replik och kommer undan med det. Respekt.

Värme

"varje gång jag hör din röst
allt omkring stannar till
värmen sprider sig jag ryser"

All over the place

Ja, i fredags var jag i Linköping, sen i Borås, därefter sprang jag genom hela Göteborg, åkte tåg från Alingsås till Stockholm... där borde jag stannat. Men idag var jag i Västerås för Com Hems räkning. Att jag aldrig slutar flänga runt. Nej, nu ska jag bli kvar i Stockholm åtminstone en och en halv vecka, sen blir det skåneland och Simon... mhm... han är bäst.

Idag har jag blivit antastad av en full tant, åkt bild med livet som insats och så när som kvävts i ett rökmoln. Det är inte helt riskfritt att jobba med digital-TV...

Cirkeln sluts... och vilken baksmälla

Idag är kroppen utmattad och knoppen tom. Men det är nog inte så konstigt. Loppet igår var en enorm urladdning. Jag har laddat i tre år för att visa för mig själv vad jag kan och när jag inte bara når drömmen utan också krossar min tidigare notering är det inte konstigt att jag får lite av en baksmälla.

Att springa Göteborgsvarvet på nytt var också som att sluta en cirkel. Allt som hänt mig de senaste tre åren är mer än vad många upplever under en hel livstid. Faktiskt. Bråkdelen har jag inte skrivit om här eller ens berättat för mina nära. Att få sätta punkt för den tiden genom att krossa mitt personliga rekord var en tydlig markering. Jag lämnar det som var och börjar skriva på ett nytt kapitel. Hela våren har varit en stor käftsmäll till tiden som varit.

Men idag är jag helt borta. Jag försöker fokusera på min praktikrapport men det går sådär. Jag har varit mer eller mindre nollställd under hela dagen. Simon är bäst. Han får mig att hoppas när allt annat känns hopplöst.

2.20.22 blev 1.50.50

Målet? Jag skulle under två timmar. Mitt personliga rekord var 2.20.22. Med mig i bagaget hade jag en vinter och en vår med grym träning och frånsett en förkylning har formen stigit sen december. Sen kom praktiken i vägen. Jävla praktik. Det har varit lite obalanserat med sömn, mat och träning i den där staden. Första veckan kändes kroppen tokseg och jag var hungrig och trött mest hela tiden. Förra veckan skärpte jag till mig en smula och hittade tillbaka till mina gamla takter precis när det behövdes som mest.

När jag stod på startlinjen var det perfekta förutsättningar. Kroppen kändes pigg, jag hade druckit massa vatten, ätit mycket pasta och det var lagom varmt och lagom soligt. Dagen innan var jag nervös, rädd... men minuterna innan start var jag bara beredd, inspirerad och motiverad. Det skulle bli mitt livs urladdning.

2.20.22 blev 1.50.50. Det var en kapning med en halvtimme. Sjukt, galet, gütt. Jag var pigg och fräsch hela vägen och det var så himla skönt att kunna springa om folk i parti och minut. I början snittade jag en kilometer på fem minuter men farten mattades en aning en bit in i loppet. Hade jag hållit inledningen så skulle 1.45 varit inom räckhåll, men det kommer fler chanser. 1.45 kommer i september och nästa år ska jag under 1.40. Nu är jag näst bäst i familjen (brorsan har gjort 1.53, pappa 1.42). Nästa år ska jag vara bäst. Tävlingsmänniskan jag så länge försökte döda av olika anledningar har återuppstått. Han blir kvar.

Ja, det är konstigt. Jag har nått toppen. Jag slog mitt personliga rekord med en halvtimme. Egentligen skulle jag kunna luta mig tillbaka och bara njuta. Jag borde göra det. Men jag har mentalt börjat ladda för nästa mål, nästa lopp och nästa berg att bestiga. Jag märkte när jag nådde ett av mina största mål så väntar nästa. Nej, jag borde ta en liten paus från träningen och smälta mitt bragdlopp. Jag slaktade mitt pers med en halvtimme. Det händer bara en gång i livet.

Men... det är samtidigt skönt att jag har motivationen. Utan den skulle jag inte kunna springa. Den dagen jag inte vill förbättra mig och spränga gränser är den dagen jag snörar av mig skorna för gott. Men har jag bara en uns av den glädjen i löpningen jag hade igår så kommer jag fortsätta springa i minst 50 år till. Och kanske ännu längre... pappa är ju en bit över 60 och bättre än någonsin.

... 0!

Kommentarer överflödiga.

... 1...

Faktiskt. En rutten dag kvar. Endast en. Enda. Jag blev färdig med min artikel för säkert någon timme sen och nu sitter jag och softar. Jag vill ju inte att nån ska komma på mig och ge mig mer jobb. Usch nä. Ah, jag vill hem och spela TV-spel nu. Fast först ska jag springa, faktiskt för sista gången innan lördagens drabbning. Det blir något av ett genrep. Jag tänker inte ta i för fullt, det skulle bara vara korkat. Jag kände i förrgår att jag kunde vara aktiv i stegen och då borde jag kunna vara det på lördag också. Bra form. Inga skador. Ätit mycket pasta.

Det skulle vara sjukt ironiskt om jag slet av hälsenan nu...

... 2...

Ja, nu är det två dävna dagar kvar. Två. Like. Two. Men idag var det bättre. Jag fick hastigt och lustigt gå på en konstutställning och intervjua en konstpedagog. Fast det bästa var att Simon gav mig pluspoäng för det. Ah, han är bäst. Så enkelt är det. Han är ju min man.

Åh, torsdag och fredag... sen väntar 21 kilometer som jag laddat för löjligt länge. Dessvärre är min MP3 lite shaky och att springa utan Shirley, Sonja och Sanna känns skrämmande. Men det ska väl ge sig. Jag var ute och sprang igår, vilket kändes bättre än på ett tag. Det blir nog bra det här.

3...

Tiden står stilla i den här staden, men jag har åtminstone slutat gå vilse. Och det är bara tre... bara tre... dagar kvar tills jag får lämna den här hålan och börja leva igen (überdramatisk? Hell yeah!). Oh well, hade jag bara fått softa hos brorsan och Mickey hade det väl gått an, men nu sitter jag fast på den här redaktionen. Idag ska jag skriva om kulturreservat i Östergötland. Småtråkigt. Men det är nog det mest spännande hittills, vilket inte säger så mycket.

Åh, jag håller alla tummar för att Simon får sina foton idag.

Torftig praktik

Då har andra veckan börjat och... nej, det är inte speciellt spännande. Idag sitter jag och skriver en torftig artikel om hur de kommunala bostadsbolagens framtid ska se ut. Vet ni vad? Jag bryr mig inte. Alls. Jag längtar mest till att dagen ska ta slut och jag får snöra på mig löparskorna. Det har blivit kyligare, vilket stavas bättre förhållande. Dessutom ska jag käka betydligt mer pasta i veckan och förhoppningsvis hitta storformen lagom till lördagen.

Oj, jag ska tydligen skriva en praktikrapport på minst sex sidor också... yay...?

Kajsas nya liv

Det var tänkt att hon skulle bli olympisk mästarinna, men till hösten blir hon marknadsförare på en bank istället. Så det kan bli. Det känns lite i hjärtat att jag inte får chansen att se henne hoppa live en sista gång, men jag tror Kajsa kommer lyckas bra med sitt nya liv.

Den långsamma blomman - på riktigt

Ja, jo, så det kan bli. Nu sitter jag på bussen tillbaka till Linköping. En dag senare än beräknat. Jag råkade hastigt och lustigt missa bussen i går. Ack, ja. Men jag sörjer inte speciellt mycket för att jag missade bussen när jag prioriterade att få finaste Simon med planet. Idag hann jag dessutom med en skivsignering med Amanda Jenssen. Nej, inte till mig själv men till en polare i Malmö. Marie är bättre. Punkt. Och lite roligare hade jag förra året på signeringen med Sonja och Sanna. Jaaa, vet inte riktigt vart jag vill komma med det här. Skyller på att jag åker buss och har massa tid över.

På lördag är det den stora dagen - Göteborgsvarvet 2008. Oj, oj, oj. Ja, för tre år sedan var jag djupt nere i min depression, alla mina tvångstankar och massa jävla ångest. Nu, idag, är jag där jag vill vara i livet. Träningen de sista veckorna har gått lite knackigt men jag har tryggheten med en hel vår och vinter med superb träning. Nog ska jag kunna ta mig under två timmar, och gör jag inte det... så gör det inte så mycket. Jag har lite andra perspektiv på tillvaron numera. Dessutom kommer det ett 2009 och massa år efter det.

"Det känns som livet har en mening med allt igen
Och säger följ med mig, du blir nåt stort
Dina färger målar bladen och leder dig
Till att du önskar att du redan har gjort

Kan ett hav fullt av möjligheter
Bli en bro, som leder mig fram

Jag vågar ta steget ut och gro
Jag önskar att jag funnit min tro
Att jag klarar allt
Som den långsamma blomman
Som äntligen slagit ut"

Det var den första låten signerad Shirley jag tog till mig. Tänk att den blev sann.

Hitta hem

Tre veckor går fort. Jag kanske är ensam rent fysiskt men i hjärtat är jag aldrig det. Jag längtar tills jag är hos dig igen. Om det så är en tågresa till good ol' Pia i Malmö, "marathonfotosession" med Toni & Guy, utställning i ett orangeri eller slöspelande med Jak X... bara det är med dig är det bra.

"Jag gömde mig i fantasin
Så rädd för vad du kunde bli
Men var gång som jag ljög för mig
Så såg jag sanningen i dig"

Det känns lite som att hitta hem. Det som har varit har varit och även om jag ibland har svårt att släppa taget måste jag... för det är nu och idag som räknas. Och där är det du och jag. Så enkelt är det.

Första veckan på redaktionen som gud glömde

Första veckan av praktiken är lagd till handlingarna och efter måndagens praoartade upplevelse har det blivit bättre. Summan är tre publicerade artiklar, varav en kom till efter en presskonferens. Det kändes lite coolt att vara med om en sån. Faktiskt. Lokal journalistik är i och sig långt (väldigt långt) från det jag tycker är spännande i tillvaron, men jag måste börja någonstans, eller hur? Vissa av mina kollegor känns dock fortfarande en smula knasiga, men nu börjar jag se det komiska i det hela.

I morgon är det en vecka till Göteborgsvarvet går av stapeln. Shit, en vecka. Dessvärre fick jag en lättare inflammation i hälsenan i helgen men den gav mig sig ganska snabbt. Värre är att kroppen inte alls svarar som jag vill för tillfället. Jag har funderat på vad jag gör för fel och jag tror svaret troligen ligger i att mitt vardagsliv vänts upp och ner. Jag promenerar ibland flera timmar om dagen, prioriterar bort sömnen och äter på tok för lite. Jag får mer eller mindre dra upp byxorna hela tiden för att de inte ska glida av min mer och mer slimmade kropp. Nej, gör om och gör rätt. Nästa vecka ska jag laga min egna mat och försöka få tillbaka energin.

Nu lämnar jag dock den här stan (där jag mest går vilse) och åker hem till Stockholm över helgen. För min finaste älskling i hela världen kommer upp. Woohaay!

Lost ikväll! Wii!

Det här har jag väntat på i fyra veckor. Mot Ica Maxi och en ruggigt god Ben & Jerry's!

Skrämmande underbart

Hur någon på så kort tid kan komma att betyda så mycket? Det är skrämmande. Men underbart. Skrämmande underbart. Och... jag längtar till allt som kommer. För jag vågar lita igen. Jag trodde att fjolåret tog bort allt förtroende, men... nej. Vi kommer snubbla, visst, men vi kommer också ta emot varandra. Jag längtar. Till vardagen, det spännande och allt mitt emellan.

"Jag vill leva här idag
Vågar du, vågar jag"

The return of Hope

Lycka! Hoppi är tillbaka! Jag var inte galen - åtminstone inte mer än vanligt. Jag började på allvar tro att jag hade hallucinationer. Men så igår såg brorsan henne och vi trodde vi hade henne... men Hoppi är en enorm talang i konsten att gömma sig. Hon dök dock upp igen någon halvtimme senare och då blev hon bosatt i en tvättkorg. Ja, det låter grymt... men eftersom hon blir förvildad bara hon ser min bror (de flesta katter blir det) så hade jag att välja på det eller ett hemmagjort koppel. Och... nä, jag ville inte att hon skulle strypa sig själv. Så vi stängde in henne där, knöt massa grejer runt korgen och lade massa tidningar... men klart som fan att hon lyckades sticka ändå. Nåja, nu är hon i tryggt förvar i västra delen av Sverige i sällskap med sin bror... slutet gott, allting gott! :)

I'm losing my mind... eller nåt

Det börjar kännas skruvat. Jag blev självklart überlycklig när jag vaknade inatt av att Hoppi skuttade upp till mig. Även om jag var halvt medvetslös. Men hon var kvar när jag vaknade nästa gång och sen dess... ja, har hon varit borta. Min bror och hans fru bor i en inte alltför stor tvåa. Hur Hoppi kan gå upp i rök övergår mitt förstånd, som jag undrar om jag har något... börjar jag bli galen? I natt lär jag ligga på spänn... men då kanske Henning dyker upp istället? Och han befinner sig på andra sidan Sverige... men varför inte liksom?

Idag började min två veckor långa praktik, och det var något av det lamaste försök till en redaktion jag sett... faktiskt. Måtte de här veckorna gå fort. Eller måtte de åtminstone släppa hem mig tidigt om dagarna, för det kändes som tiden stod stilla innanför de väggarna. Folket där var mest trötta, omotiverade och de som hade lite glöd syntens inte till på hela dagen. I morgon lägger de kanske ner?

Hoppi

Fan, fan, fan... hur kunde det hända? Vad har hänt? Jag kom till min bror med Henning och Hoppi. De hoppade ut ur buren, sen har vi inte sett Hoppi. Ja, hon var under badkaret... men... nu? Borta. Har hon hoppat ut? Har hon gömt sig? Men var... hon saknas mig. Hon är min älskade ögonsten, och hon ska vara hos mig. Jag känner mig så... blank. Tom. Och saknar... de första timmarna kände jag mig mest nollställd, men nu... börjar det göra ont. Jag älskar henne och hon är så liten och rädd. Precis som jag är utan henne... vi har alltid varit ganska lika.

Du och jag

Jag är inte världsbäst på att säga rätt saker. Jag vet. Jag vet precis vad jag känner, men det är så svårt att sätta ord på mina känslor. Hur gör man? Hur hanterar man det faktum att livet förvandlas och förändras till en jäkla Shirley-, Sonja- och Sannalåt på så kort tid? Hur? Orden finns liksom inte. De räcker inte. Men jag ska försöka, ja, jag ska försöka få fram det jag vill säga.

Jag är kär. I dig Simon. Så enkelt är det.

"Allt gick så fort
helt plötsligt fanns du här
Det som var mörkt och kallt
är det som lyser nu överallt"

... och du kommer få stå ut med mina schlagers. Tihi! ;)