Nog med reportage för idag

Jag... behöver... motivation! Till mitt reportage. Motivation utöver det har jag gott om. Nåväl, jag har fått ihop mitt idépapper och research idag i alla fall. Min synopsis tar vi i morgon. Nu ska jag släppa röran för idag och strax springa ett lugnt pass på åtta kilometer. Den här veckan ska jag träna tre gånger och nästa vecka blir det ynka två inför loppet. För nu är det formtoppning som gäller och jag tror det finns lite till att finslipa. Resten av kvällen tänkte jag dega framför Top Model och Desperate Housewifes. Dega är grejen. Simon är också grejen. Jag tycker om känslan av att han är min och jag är hans. Tänk att jag saknar honom fast vi sågs i morse. Knasigt. Men också ganska fantastiskt.

I säsongens elfte timme

I årets hundraelfte löparpass kom också ett av det allra bästa någonsin. Helt otroligt. Så här bra har jag inte varit sen i juni och då jag sprang som besatt. Då stämde allt. Precis allt. I livet och i löpningen. Nu är jag där igen. Äntligen. Om två veckor i Häselbyloppet så tror och hoppas jag att mitt pers på milen kommer ryka. Det är mer än realistiskt. Min kropp och knopp orkar med en formtopp till. I säsongens elfte timme har jag hittat storformen. Såväl i kropp som i själ.

Men efter att ändå ha känt mig trött och sliten i kroppen den senaste tiden har jag kommit fram till att efter loppet om två veckor tar jag semester från löpningen. Minst två veckor. Jag behöver vila ut och hitta orken och motivationen för träningsprogrammet som tar sin början i december. Den som ska leda fram till Stockholm Marathon nästa år. Även om 2008 varit som en dröm så vill jag nå ännu längre nästa år. Det kommer jag göra också.

Inte mellanmjölk

Alla dagar kan inte vara yahoo. Dumt. Det måste vara tisdag. Dagen började annars ganska fint med solsken i blick men på seminariet så fick jag veta att jag måste skriva om mitt personporträtt. Det känns sisådär. Eller både och egentligen. Hade jag inte brytt mig så skulle det nog vara värre. Men jag har börjat känna hungern och glöden igen. Jag vill inte vara mellanmjölk. Jag vill briljera och vara galet bra. Riktigt där är jag inte uppenbarligen just nu. Jag har försökt ta eftermiddagen och skriva om. Det har gått hyggligt ändå. Men nu har jag ont i skallen, känner mig opepp och kom fram till att jag åker till skolan tidigt i morgon och färdigställer det. För jag vill vara klar innan nästa stora uppgift slängs över oss. Och jag vill inte vara mellanmjölk.

Vackert

"I den bästa av världar är kärleken störst så låt inte ditt hjärta få dö utav törst"

Dags nu

Nu börjar min andra och sista nedtrappning. Om några veckor är jag totalt fri från mina mediciner. Bra, härligt gütt!

Under mitt tak

Den 8 oktober kommer Sonjas nya album. Hennes förra och första slår allt som Sanna och Shirley gjort så jag peppar på att "Under mitt tak" blir galet bra. Och galet fint. Jag längtar.

Denna måndagen har jag lekt radioreporter, frusit, förvirrats och känt mig trötter. Nåt läkarbesök blev det aldrig. Det tar vi i morgon istället. Förvirrad som jag är. Jag har åtminstone ingen feber.

Hängig och febrig men bra ändå

Jo'rå, det kändes som förkylningen var på väg ur kroppen. Jag körde ett par lugna pass och igår simmade jag med Simon. Så i eftermiddag blev det ett stenhårt pass. 29 minuter på sex kilometer är inget jag gör varje dag men effekten efteråt är sisådär. Jag känner mig hängig, frusen och febrig. Lamt! Men jag peppar på att det är ett falskt alarm och att jag snart är igång igen. För formen är verkligen tiptopmegabra. Jag vill avsluta den här fina säsongen med ett personbästa framme i oktober. Bättre än 49:22 ska det bli på Hässelbyloppet. OMG... vad jag vill!

Annars råder det uppenbarligen bloggtorka hos mig. Men så är det ibland. Jag pluggar, springer och leker med Sajmon. Idag var jag med min snubbe i hans studio och fixade en fotouppgift. Vi ska dokumentera en person i sin yrkesroll på 4-5 bilder och modefotograf kändes tokroligt. Det blev nog några fina bilder idag tror jag. Skolan är faktiskt tokrolig den här terminen. Helt enkelt yay!

Och på tisdag har jag nästa läkarbesök. Nu vill jag och ska trappa ut mina sista mediciner. Sen tycker jag det är dags för mig och psykvården att gå skilda vägar. Jo. Jag är inte lika shaky över att trappa ut de här medicinerna. Insättningen gick smärtfritt - bortsett från att sömnen blev blytung i början för att sedan ha fortsatt vara tung i två års tid och jag har haft svårt att komma ihåg drömmar. Men jag vill drömma igen. Mycket. Det är skoj att drömma helt enkelt. Och jag vill bli fri från mediciner, terapi och allt sånt som varit en vardag så länge.

Nu är jag ganska så himla slut i kroppen. Men jag vill vänta uppe på the man. Att somna utan att säga god natt till honom känns bara felfel.

A bit förkyld

Fredrik är förkyld. Usch. Tyck synd om mig. Nåja, idag är det bättre än igår och förrgår men mitt humör blir inte så lite kinkigt när halsen ömmar, huvudet dunkar och näsan rinner. Men jag är inte så förvånad. Loppet i lördags var en sällsynt fysisk och psykisk tömning av allt jag hade. Då kommer det någon slags effekt. Självklart kan jag inte träna nu heller. Jag lekte faktiskt med tanken häromdagen, att aldrig få springa igen. Även om jag visste att det bara var en tanke fick jag en smula panik. Inte springa? Det finns inte. Så idag får jag nästan tvinga mig ifrån löparskorna för även om halsen inte gör ont känner jag mig stundom lite febrig. Bättre att vila någon dag till än att tvingas till månader av rehabilitering. Hemska tanke.

Annars har jag i princip färdigställt mitt personporträtt idag. Jag tänkte dra till skolan tidigt i morgon och fixa det sista. Så nu sitter jag och väntar på käraste Simon. Idag ska jag hem till honom - för första gången. Vilket steg! Jag peppar på annat än gårdagens "ångestbullar"... mhm!

Smütt och gütt

Jag var offline lite grann. Det gjorde mig ledsen. Jag fick en smula utbrott på datorer, internet och allt sånt. Sen förbannade jag det faktum att jag är så beroende av hela röran. Nästa dag var det ordning på torpet. Då vart jag glad igen.

Jag har hunnit med den andra filmen om Arn. Chockartat nog var den en smula jättebra. Konstigt. Jag har intervjuat "lady" Anna Högström till mitt personporträtt. Det blev ett fint samtal som jag nog kan göra något riktigt bra av. Igår sprang jag så Stockholm Halvmarathon i regn och rusk. Och det mesta i utrustningsväg gick helt jävla fel. Men i mål kom jag på 1:50.41. Nio sekunder snabbare än Göteborgsvavet. Nio sköna sekunder. Så personligt rekord blev det. Gütt! Och gulle Simon som var med och väntade på mig.

Ja, meine Simon har varit här några dagar. Lite film, Monopol, fotouställning, massa mys och så en ölkväll som inte blev mer än en brownie och kyligt kaffe på 7-eleven. Men det blev fint ändå. Med 21 kilometer i benen orkade jag inte så mycket mer. Och nu känns lägenheten konstigt tom. Men det är skönt att längta också.

Inget mer tävlande i år

Då lägger Sanna ner tävlandet för säsongen. Bra beslut. Bättre att fokusera på att bli hel och frisk till 2009 än att tävla småskadad resten av säsongen. Låt oss istället hoppas på ett galet bra 2009 med svenskt rekord och VM-guld. Och OS-guldet kommer i sinom tid. Det kommer ett olympiskt spel i London 2012 också.

Sista terapin

Nu har jag lyckats hitta en person till mitt porträtt. Det blir nog bra det här känns det som. Det blir en diva. Nu ska jag strax iväg och träffa Simon en kortis för ett udda ärende och sen blir det den allra sista terapin.

Tänk att det är dags nu. Jag har gått i terapi sen februari förra året, väntat på det sen 2006 och behövt det ännu längre. Men det är dags nu. Mina egna ben är inte lika darriga längre och jag klarar av att stå på dem. Jag tror inte jag har mycket att vinna på terapi längre. Risken finns att jag ältar, förstorar och kör fast. Jag tror jag satsar på att leva istället.

Blir det som jag tror och hoppas kommer jag också börja trappa ut mina sista mediciner i mitten av den här månaden. Ingen terapi. Inga mediciner. Galet. Galet bra.