Så var det över, och konstigt är det... på alla de sätt

Slut liksom... ja, då var sommaren på Gröna Lund över. Det känns konstigt och jag fattar det inte riktigt. Det är ju där jag ska vara. Nästan fyra och en halv månad har det blivit men det skulle lika gärna kunnat vara fyra och ett halvt år. Grönan har blivit mitt liv och att bara säga hej då till det känns en smula bisarrt. Det blev i alla fall en trevlig pubkväll som ett bra avslut på det hela. Trots att det blivit lite väl mycket ibland kommer jag sakna det. Visst har det varit långtråkigt och mentalt påfrestande många gånger men jag är samtidigt tacksam för tryggheten mitt jobb och de vänner jag träffat där har gett mig när det stormat som värst i mitt liv. Det kommer jag alltid vara tacksam för.

"Please lock me away
And don't allow the day
Here inside, where I hide with my loneliness
I don't care what they say, I won't stay
In a world without love

Birds sing out of tune
And rain clouds hide the moon
I'm OK, here I stay with my loneliness
I don't care what they say, I won't stay
In a world without love"

Men jag går runt med en konstig känsla... som jag i och för sig är rätt van vid. Den handlar inte om att jag känner mig ledsen eller nere. Jag känner mig bara utanför. Det känns som det finns en verklighet nånstans som jag försöker nå, och jag vet inte riktigt varför. Vill jag nå den? Bli en del av den? Är den för mig? Det känns som jag tappar greppet om den ibland och flyr in i min egna drömvärld. Alla suddas ut och blir till konturer. Ändå trivs jag bättre där - åtminstone ibland. Jag sluter mig i mig själv och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag försöker ta mig ur bubblan men när jag själv inte vill är det svårt. Antingen är jag för bra för världen eller också är den för bra för mig - men den räcker inte till.

Hoppas verkligheten är lite mer närvarande i morgon och att jag känner mig lite mindre konstig...

81 av 82

Märkligt känsla... men i morgon jobbar jag sommarens sista pass på Grönan. Det känns både bra och dåligt, men det känns skönt att få ett brejk. Faktum är att de senaste månaderna har jag levt för samlingen, rasten och att lämna in kassorna. Lite småtrött är jag alltså på mitt kära tivoli. Men kul ska det bli med en sista pubkväll! Yäää!

Och på söndag ska jag bli com hem-säljare. Jag ligger inte på latsidan...

X-ning

Wheeew... vilka dagar det har varit! X-ning med Grönanfolk är icke att underskatta. Så mkt mat, så mkt öl, så mkt nice folk. Himla trevligt var det och jag låter min skörd från tax free tala för sig själv!

Idag har jag tagit en välbehövlig dag med massor av egen tid. Men jag har också promenerat och joggat en timme vardera. Snart ska jag sjunka ner framför Idol med lite glass. Mums! I morgon väntar ett möte på mitt nya jobb (!) och något så kulturellt som ett besök Liljevalch.

Over and out!

Från "lotteryboy" till "qruiserboy"

Då var ytterligare två dagar på Grönan avklarade och det har bara varit "lott, lott och lott" men ändå helt okej. I morgon blir det kryssning med några av mina kollegor. Me like!

Det bästa jag har

Livet är som det är och man kan aldrig förutse vad som kommer hända. Anton och Sara har varit här ett par dagar. Vi har umgåtts, sett blodig skräck och insett hur sexistiskt Mario Golf verkligen är... Igår hände det dock en hemsk sak när lilla Hope lyckades olyckligt trassla in sig i en sladd till en Wii som Anton precis lyfte upp. Ännu olyckligare var att Hope skadade sig och hennes vänstra bakben ville inte riktigt bära henne. Till en början såg det värre ut än vad det var och Hope låg och skakade, säkerligen efter chocken och Henning var rejält uppstressad. Men vi var kyliga och en gick till datorn, en började ringa runt och en klappade Hope.

Igår insåg jag ännu en gång hur mycket jag älskar mina kattungar. Det har bara gått veckor men de är en stor del av mitt liv och jag skulle gå genom elden för deras skull. Jag fick aldrig någon riktig panik även om jag blev rejät uppskakad. Det enda som fanns i skallen var att se till att Hope fick bästa möjliga hjälp. Jag handlade på ren instinkt och det är på nåt sätt facinerande att se vad så stark och villkorslös kärlek kan göra med mig. Så vi begav oss allihopa till Södra Djursjukhuset där vi blev sittande några timmar. Det gick helt okej att ta sig med två uppskrämda kissar genom stora Stockholms rusningstrafik. Henning var lite gnällig men jag ville ändå ta med honom eftersom han aldrig varit hemma ensam och dessutom har han och Hope aldrig någonsin varit åtskilda. Det här skulle inte bli ett undatag. Ett stort tack till Anton och Sara (och till Frida som dök upp lite senare) som var med hela vägen dit och hela vägen hem. De var verkligen med när det gällde.

Och allt gick bra även om det i slutändan blev lite rastlöst för två lekfulla kattungar i en liten bur. Hope lugnade ner sig snabbt efter olyckan och veterinären trodde inte att det var så farligt. Riktigt säkert hade varit att kolla med röntgen men då kissarna inte är försäkrade hade det kunnat dra iväg uppemot 4000 pix. Nu slutade det på strax över tusenlappen och Hope fick smärtstillande och idag har jag köpt lite medicin till henne. Nu mår hon bra och hon leker och spinner som ett tröskvärk, även om hon kanske inte är på topp riktigt ännu. Benet är lite ömt och hon stödjer inte gärna på det. Men det viktiga är att hon mår bra och att det kommer ordna sig. Sen vore det toppen om Henning slutade leka fullt så våldsamt med sin stackars syster. ;)

"Ni är det bästa jag har

Ni ger mycket mer än ni tar

Ni är mitt rop och mitt svar

Ni är det bästa jag har"

På besök i helvetet... eller Hjul 5

Hade verkligen tänkt slita alla timmar som var kvar men... let's face it. Hjul 5 is hell. Jag skrev upp mig på "gå-hem-tidigare"-listan, som jag och mina kollegor knarkar för tillfället... och jag fick gå hem 18.30 istället för 23.00. Usch för ekonomin, men yay för mig själv. Dessutom har jag sökt fem jobb sen jag kom hem, så jag ligger inte på latsidan... ;)

Och vips så är det bara fem pass kvar! Nedräkningen har börjat...

Jobbångest

Jag är verkligen trött, trött, trött på jobbet just nu. Visserligen är det faktiskt bara sex dagar kvar men de känns alldeles för många och långa. Grönan är tömt på folk och man står mest och hänger hela dagen. Näää... bläää! Jag vill bara hänga här hemma... softa och bara vara. Sen behöver jag städa lite också känner jag, både i mitt rum och i mitt inre. Men det hinns ju inte med riktigt, eftersom jag ska iväg om en halvtimme.

Jag har också märkt att de dagarna jag är ledig oftast är bra dagar, medan jag känner mig lite mer under isen de dagarna jag sliter på jobbet. Då kommer tvånget igång lättare, mina hjärnspöken bråkar, jag hänger upp mig på onödiga småsaker... som alltid känns mindre jobbigt eller inte alls när jag är ledig.

Behöver jag säga att jag är trött på jobbet?

Yay! Mitt liv är sååå bra!

Ja, men det var ju ett väldigt långt tag sen sist jag skrev om lilla mig i min stora och förvirrade värld. Men faktum är att allt är så jävla bra just nu. Livet är på väg mot en riktning jag känner mig helt tillfreds med. Jobbet lugnar ner sig alltmer och jag får tid över till mig själv och det jag vill.

Vad gäller min depression, så tror jag inte den finns kvar. Det må låta helt sanslöst men jag tror det är så. Jag har fortfarande kvar spåren av den och min grundpersonlighet är färgad av hur jag mått de senaste två och ett halvt åren. Jag har gått igenom två depressiva perioder, där den sista var riktigt djup. Det sätter sina spår. Men de värsta tvångstankarna är borta, jag svälter inte längre mig själv och jag undviker att skada mig själv. Därmed är det inte sagt att impulserna finns där. Det gör de och så kommer det nog vara ett bra tag framöver. Det viktiga är vad jag gör av impulserna och för varje gång jag bryter mina destruktiva handlingar, så växer min själ sig lite starkare.

Men som sagt finns spår kvar i mig och jag är mer benägen att kritisera mig själv, känna mig osäker i relationer och hänga upp mig på småsaker. Det är just den biten jag måste jobba med för att göra allt som står i min makt att inte hamna i en tredje depression. Enkelt uträknat är det lättare att trilla dit igen för varje depressiv episod man går igenom. Det är inte kul, men det är verkligheten. Så för att göra upp med allt, hitta till en personlighet jag trivs med så ska jag få börja i psykodynamisk terapi. Min läkare och psykolog tycker jag behöver det och anser att det är viktigt att mina problem tas på största allvar och bearbetas. Det känns bra att ha ett sånt stöd bakom mig. Jag är glad att jag mitt i helvetet haft sådan bra erfarenhet av psykiatrin. Jag vet att det är få förunnat.

"Här står jag med världen i min famn
Och jag flyger över hav och land
För lyckan bär mitt namn"

Nåt som är väldigt sunt är att jag för första gången på väldigt länge börja planera för en långsiktig framtid. Jag har kommit till insikten att jag är värd en sådan. Jag behöver bo själv. Jag längtar ihjäl mig efter det och behöver ha ett eget krypin där jag kan stänga in mig och ta så jävla mycket egen tid jag bara kan. Sen har jag ett jobb jag nog kommer vilja jobba med varje sommar så länge jag pluggar, för trots att jag är mätt på det just nu så älskar jag mitt tivoli! Så till januari planerar jag att hitta en fantastisk studentetta där jag kommer bo i tre år samtidigt som jag utbildar mig till journalist. Bara så jävla bra!

"Men lyckan kom när jag stod still
Vände om, och glömde vad jag vill
För ingen människa rår..."

Men det är ändå här och nu jag fokuserar mitt liv och det är just här och nu som får mig att må jävligt bra. Jag börjar hitta en perfekt balans med egen tid och allt trevligt hängande med mina nya och gamla nära och kära. Idag har jag till exempel umgåtts med Maria och Olivia i Väsby, och kollat på tre sjukt bra filmer. I morgon kommer Anton och Sara hit och vi tänkte nörda oss med TV-spel hela dagen lång. Nästa vecka blir det (äntligen!) ett Sagan om Ringen-marathon. Därefter väntar en kryssning, lite resor neråt landet, ett par utanför och så lär det dyka upp en och annan här och hälsa på. Helt enkelt perfekt!

"Hela veckan varje dag
Varje timma drömmer jag
Om en stund i ensamhet
Jag drar ner min rullgardin
Dansar runt med ett glas vin
Spelar min älsklingssång
Och inget kan störa"

För så är det (även om jag hellre dricker cola...). Oavsett hur många vänner och hur mycket jag älskar min familj så mår jag som allra bäst när jag bara får vara och rå om mig själv. Så är det och det är jag så himla glad för. De senaste åren har ensamheten tärt på mig och tryckt ner mig men de senaste månaderna är det den jag hämtar styrka i. Då är allt på mina villkor vilket passar mig som handen i handsken. Styrkan i att bara vara jag börjar infinna sig, och när jag bara är jag så spelar det ingen roll vad jag jobbar med, vilka vänner jag har eller vad jag ska plugga till. Det är så det ska vara. Att hitta styrkan i att bara vara Fredrik såg jag länge som en omöjlig dröm men nu har jag den inom mig. Den kanske inte är där varje dag, men tillräckligt ofta!

"Jag vill alltid ha er nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår"

Något som tar upp väldigt mycket av min egen tid i mitt liv är mina små. Henning och Hope har ju flyttat in här nu, och allra längst in i mitt hjärta. Ibland irriterar de mig till vanvett men jag kan inte blunda för att jag älskar de så mycket att jag nästan går sönder. De är mina små ungar som jag skulle gå genom elden för. Oskar Henning Eriksson och Kajsa Hope Eriksson är nåt av det bästa som hänt mig och att ha de nära är det finaste och renaste jag tänka mig. Villkorslös kärlek är den bästa.

"För ni är där när ingen ser mig
Ni är där när stormen yr
Ni är där när natten skrämmer
Och ni är där när dagen gryr"

Som avslutning på mitt långa inlägg (får bli lite oftare och kortare i fortsättningen...) vill jag delge med er ett meddelande jag fick från en jag håller väldigt nära mitt hjärta, och som är en stor trygghet i livet oavsett om jag mår toppen eller är på botten.

"Du är en bra människa, glöm ALDRIG det! Du duger precis som Du är. Det räcker att Du gör Ditt bästa. Du har modet att våga kliva upp varje dag o se livet i vitögat med alla kamper som finns. Du har kärleken i Dig att kunna se att livet är underbart. Du har glädjen att kunna vara stolt över Dig själv. För Du duger precis som Du är. Du är bra! Så tycker i alla fall jag att Du ska se på Dig själv."

Tack. Dagen då jag fullt ut kommer tro på de orden väntar runt hörnet.

Tack för i år!

Ja, om jag ska blogga blir jag mer eller mindre tvungen att göra det om mig själv och mitt liv i fortsättningen. För nu har Kajsa lagt ner den här säsongen och satsar på att vara i gott slag till nästa år istället. Vi tackar för en svajig säsong där mästerskapen blev stora besvikelser (ja, det inomhus åkte hon inte ens på...) men med ett årsbästa på 2.02 kan Kajsa ändå glädja sig över att vara över den magiska gränsen för sjunde året i rad.

Alltid nåt! ;)

1.90... men vi ser framåt!

1.90 i Golden Leauge låter som en smärre katastrof, speciellt när Vlasic vann på 2.04 och Slesarenko blev tvåa med 2.01. Men faktum är att Kajsa blev delad fyra med bland andra de två övriga VM-medaljöserna. Höjningsschemat var dessutom i tuffaste laget så lite ursäktad är Kajsa trots allt. Det har inte varit hennes år men också Kajsa har rätt till ett mellanår. Nu ser vi framåt mot OS och höga hopp. Jag vet inte vad Kajsa behöver, men jag tror att en tränare som har tid att för henne skulle hjälpa en del. Sen måste hon också hitta tillbaka till glädjen och förstå varför hon hoppar höjd. Finns inte glädjen så kan man lika gärna lägga av. Men Kajsa kommer hitta den igen, för hon vill hemskt gärna kröna sin långa karriär med ett OS-guld. Bättre sporre kan man knappast få...

***

Ja, jag vet. Det var hemskt längesen jag bloggade om mig och mitt liv... för det har ju hänt en del. Men behovet har inte riktigt funnits där. Jag blev väl lite mätt efter mitt konstanta bloggande om Kajsa hit och dit... men jag ska snart vara tillbaka med full kraft. Jag lovar! :)

1.94... och nu var Kajsa i tårar

Njaaaäää... det här blev väl inte så bra. Det blev 1.94 och en delad sjundeplats vilket var en stor besvikelse. Men säsongen har sett ut så här. Varje tävling har varit fruktansvärt osäker och de höga hoppen har kommit alltför sällan. Visst har det funnits ljuspunkter med några hopp över 2.00 men emellanåt har det sett motigt och besvärligt ut. Kajsa kan inte hoppa höjd just nu. Punkt.

Men alla har mindre lyckade år i karriären och trots att Kajsa snart är 31 år gammal så tror jag inte att vi sett det sista av henne. OS nästa år har sedan hon slet av hälsenan varit den största sporren och får Kajsa ordning på maskineriet så kommer hon att komma dit i sitt livs form. Visst... det kanske inte blir så, men jag måste ju hoppas. När jag såg Kajsa slet av hälsenan bestämde jag att det där OS-guldet var menat för henne. Så ska det bli också.

Annars var höjdfinalen riktigt högklassig med smått otroliga fem tjejer över 2.00. Blanka Vlasic fick ordning på nerverna och vann med ett fenomenalt hopp på 2.05. Sen överraskade di Martino alla med att greja silvret på det tangerade personbästat 2.03. Samma höjd fixade Anna Chicherova som snuvade sina landsmaninnor på bronset. Både Slesarenko och Savchenko stannade på 2.00. Vem var det som varnade för Ryssland?

Men jag är faktiskt väldigt, väldigt glad att Blanka vann. Hon var grym och hade hon fått på 2.05-hoppet på 2.10 så hade Stefka Kostadinovas tjugo år gamla världsrekord inte blivit äldre, men nu får det hänga med ett tag till. Kajsa har varit nära, Cloete var nära, Slesarenko likaså men tro mig när jag säger att det är Blanka som tar det...

... men OS-guldet i Beijing tillhör Kajsa. Och hör sen!

Men nu är nu

Jag återkommer till VM i Helsingfors, världsrekordet i Arnstadt och EM i Göteborg lite senare... för här och nu är det trots allt finalen i Osaka i morgon vid 11.30 som gäller. Galet nog är hela 16 tjejer med i finalen, men sätter man kvalgränsen till måttliga 1.94 så får arrangörerna skylla sig själva. Finalen kommer med andra ord bli lång och riktigt spännande hoppas jag. Kajsa gör sin sjätte raka final i sitt sjunde VM, och nerverna lär vara helt hysteriska med mig i morgon. Men jag tycker om det... tror jag. ;)

Så här 10 timmar innan finalen drar igång tänkte jag kolla av vilka konkurrenter jag tror blir tuffast. Hur jag än vill se på det så finns det faktiskt fler stjärnor än Kajsa.

Vita Palamar - Hon är bra och har varit med i cirkusen sen början av 2000-talet. Personbästat är bra med 2.01 och i år har Vita hoppat 1.98 och varit hyggligt stabil. Men medalj tror jag inte på. Hon kommer vara med där uppe men blir aldrig bättre än sisådär femma. Det är precis den placeringen Palamar haft i de senaste mästerskapen.

Blanka Vlasic - Favorit är bara förnamnet. Blanka har fullkomligen dominerat och har de fyra högsta hoppet i världen i år. 2.07 är grymt men lika grymt är alla hennes medaljmissar i mästerskapen hon ställt upp i. Nerverna och vädret avgör om det blir en guldmedalj för den långa och unga kroatiskan.

Jelena Slesarenko - Varning, varning och väldigt mycket varning. Slesarenko är mitt hetaste guldtips. Hennes personbästa som är 2.06 sattes när hon vann OS i Athen och i år har hon hoppat över 2.02 två gånger. Dessutom mörkar hon formen eftersom hon inte tävlat sedan början av juli. Se upp för Slesarenko!

Tia Hellebaut - Hade Tia varit i samma form som i fjol när hon tog EM-guld eller i vintras när hon hoppade 2.05 hade jag varit tvärsäker. Nu har formen varit väldigt tveksam och ibland har hon knappt orkat med ens 1.80. Med en tejpad fot och ett stukat självförtroende får Hellebaut det svårt, och var dessutom rätt darrig i kvalet.

Anna Chicherova - Här har vi en tjej som kommit starkt på slutet. 2.01 hemma i Ryssland är respektabelt och lika angenäm var hennes stabila hoppning i kvalet. Efter ett par mindre lyckade säsonger kanske Chicherova äntligen kan göra sitt fenomenala personbästa på 2.04 rättvisa. Så är också Ryssland lika med en röd varningsflagga!

Ruth Beitia - Usch, jag tycker inte om Ruth. Kalla mig ytlig men jag tycker hon är så jäkla ful och jobbig att titta på. Man kan dock inte blunda för hennes 2.02 och ett par medaljer inomhus är inte heller helt oävet. Får Ruth till det i finalen kan hennes första medalj utomhus vara inom räckhåll. Men det vill jag inte... usch.

Emma Green - Så måste jag så klart nämna vår andra svenska i finalen. När Emma tog brons i Helsingfors på 1.96 var det en enorm skräll, men här kommer inte den höjden räcka långt. I år har Emma hoppat 1.95 och kikar man på startfältet måste hon höja sig flera snäpp för att kunna återupprepa triumfen.

Antonietta di Martino - Visserligen har hon hoppat 2.03 men hennes form har sviktat en del och blir det regn har jag svårt att tro på di Martino. Emma lyckades till exempel slå henne (och Kajsa!) i ett regnigt Sollentuna vilket tyvärr säger mer om Antoniettas hoppning än Emma. Nej, jag tror inte på italienskan.

Jekaterina Savchenko - Och här har vi Ryssland igen vilket är väldigt mycket varning, varning! Savchenko har hoppat 2.00 för första gången i år och kan smyga med i finalen. I kvalet var hon visserligen inte felfri men hennes hoppning såg ändå riktigt imponerande ut. Här vill jag annonsera om en möjlig skräll.

---
Jag var ute och joggade nyss. Formen var fantastisk. Jag kunde veckla ut mina långa ben och det kändes som jag kunde springa i all evighet. Jag vet inte vad det betyder, men jag minns att jag bestämde att både jag och Kajsa skulle vara i toppform just här och nu.

18 juli 2004

Kajsa försökte gå till botten med sina problem, men när hon tyckte hon var på rätt väg började problemen alltid om. Dessutom bytte hon tränare mitt i allt kaos. Bengt Jönsson hade tränat henne i halva hennes liv, men något brast under säsongen 03 och numera var Yannick Tregaro hennes tränare, mest känd som mannen bakom Christian Olssons framgångar.

Men problemen fortsatte trots operationer och tränarbyte. Kajsa avbröt inomhussäsongen efter tre tävlingar och hon sköt fram utomhuspremiären. När det var dags för tävlingen i Båstad den 18 juli var det en nervös Kajsa som stod på ansatsbanan. Jag var också där.

Det första hoppet på beskedliga 1.80 var briljant. Kajsa strålade ikapp med publiken efter hoppet och Yannick knöt näven. Hon var tillbaka på riktigt! OS i Athen låg bara någon månad bort och det var ju den tävlingen inriktat hela sin karriär på. Det var där hon skulle vara som bäst och vinna en olympisk guldmedalj... men ödet ville annorlunda.

I nästa hopp hände det otänkbara. Hälsenan släppte från sitt fäste redan i ansatsen och Kajsa ramlade ihop på mattan i smärtor. Publiken tystnade ögonblickligen. Yannick skyndade sig ner och började bära ut Kajsa från allt folk och all uppmärksamhet, men Kajsa ville annorlunda. Hon slet sig från Yannick och svingade sig över staketet, på ett ben. Det säger en del om vilken slags människa Kajsa är. Jag satt bara nån meter från allt det här. Vad som rörde sig i Kajsas huvud vet ingen, men en gränslös besvikelse var det alldeles säkert. Hennes stora dröm gick i kras och nu väntade en lång och oviss rehabilitering. Kanske kunde hon vara tillbaka till EM i Göteborg 2006? VM i Helsingfors 2005 låg alltför nära i tiden... om hon ens orkade komma tillbaka överhuvudtaget.

Så mycket som jag grät de här dagarna har jag aldrig gråtit. Det kanske tycks lite patetiskt att jag brydde (och bryr) mig om en tjej jag inte ens känner, och säkert inte har så mycket gemensamt med. Men det jag fick se av Kajsa den här dagen och det kommande året skulle bara göra henne till en än större förebild. Kajsa besitter alla de egenskaperna jag beundrar och jag jobbar varje dag för att bli en så stark och envis människa, som jag tycker hon verkar vara. Att slita av hälsenan är varje höjdhoppares mardröm men Kajsa... "Nej, det här gick inte. Det var en chansning som inte höll. Nu lämnar jag det bakom mig och satsar framåt." Sagt och gjort. Kajsa skulle tillbaka. Hon skulle vinna OS i Beijing 2008. Guldet var inte inställt, det var bara uppskjutet.

"Häl"vetet börjar

Allt sedan vintern 2002 hade Kajsa haft både det ena och andra problemet med hälen. Det handlade om att kontrollera smärtan och det hade gått riktigt bra, men sommaren 2003 gick det inte längre. Tekniken brast och till slut hade Kajsa problem med att ens hoppa höjdhopp. Säsongen började annars lovande. 2.01 i Ostrava var ett härligt besked och en bra värdemätare på vad hennes nya ansats skulle betyda för framtiden. Men efter den här tävlingen gick det utför. Kajsa tog timeout och försökte komma tillbaka till Golden Leauge i Rom, men här blev hon bara elva och den forna och dominerande Kajsa hade numera problem med att ens ta sig över 1.90 och fick kämpa för höjderna kring 1.95. Alltså tog Kajsa ännu en timeout och när det var dags för den klassiska i tävlingen i Eberstadt ville hon ha ett besked på att hon åtminstone var på rätt väg...

2.06. Den 26 juli 2003 gjorde Kajsa den största bragd jag nånsin sett. Hon kom från den djupaste formsvackan i sin karriär och hoppade det högsta hoppet på nästan femton år. Hon hoppade höjd som aldrig förr. Lekande lätt tog hon 1.98, 2.00 och 2.02 innan hon med lite darr klarade 2.06 i sitt andra försök. Kajsa var med i matchen igen och här och då var ett VM-guld i Paris fullt realistiskt men... vad ingen visste var den enorma smärta Kajsa kände i hälsenan dagen efter rekordhoppet. Hon kunde knappt gå. 1.86 på SM någon vecka senare. På DN-galan mäktade hon med 1.95 och eftersom Hestrie Cloete totalt dominerade med en oerhört jämn hoppning med en topp på 2.05 i Berlin så var läget dämpat. Kunde Kajsa bemästra smärtan? Skulle hon vinna kampen mot klockan? Kunde hon ens klara av kvalet i Paris? Frågetecknen blev bara fler och fler och sagan om Kajsa Bergqvist tycktes vara på väg in i ett svart kapitel.

Kajsa överlevde kvalet i VM och i början av finalen hoppade hon riktigt lovande. Emellan hoppen fick hon dock kyla ner sin hälsena med is och smärtan var stor. Detta visade sig på 1.98. Där rev Kajsa grovt två gånger innan hon klarade med mycket luft till ribban i tredje. I det här läget var Kajsa fyra. Hestrie Cloete såg helt omöjlig ut och även Marina Kuptsova hoppade bättre än på ett bra tag. Sen lurade den bulgariska Venelina Veneva som Kajsa snuvat bronset på ett par år tidigare i Edmonton, men... också i Paris blev Veneva fyra. I sitt andra försök på 2.00 ville ribban ligga kvar. Kajsa var i med hela kroppen och ribban darrade länge, länge... men den låg kvar. Kuptsova fick en liten revanch från München och blev tvåa på samma höjd. Åt Cloete fanns inget att göra. Hon dominerade fullständigt och var felfri över 2.06.

Och Kajsa var glad och lättad över medaljen. En Kajsa i normal form hade kanske varit besviken men med tanke på förutsättningarna var brons på 2.00 ett fantastiskt facit. I både Sydney och Edmonton hade hon varit i toppform men hoppade ändå högre nu. Det säger en hel del. Det säger en del om Kajsa Bergqvist. De gångerna förlorade hon också guldet, men den här gången vann hon ett brons.

Kvalfyllt

Så blev det vinter och Kajsa fortsatte hålla samma höga klass. Det blev 2.00 i parti och minut och allra bäst hoppade hon i Globen där det blev hela 2.03. Sagan fortsatte således, men den röda armén hotade från öst. Ryssland tycktes få fram nya kapabla hopperskor minst en gång i veckan. Bland andra imponerade den nya unga stjärnan Anna Chicherova stort som slog till med hela 2.04, efter att ha höjt sig över en decimeter. I början av säsongen blev Kajsa slagen ett par gånger av de ryska stjärnorna, men det var trots allt Kajsa som var stjärnan och den alla ville slå.

Det var dags för inomhus-VM igen som den här gången skulle gå i Birmingham. Kajsa var regerande mästarinna men insåg att det kunde kräva riktigt höga höjder för att vinna. Ryssland skickade Anna Chicherova och den gamla räven Yelena Jelesina, som hade hittat tillbaka till sin OS-form. Mer tjejer fick inte ryssarna skicka, trots att hela fyra stjärnor studsat över 2.00 på de ryska mästerskapen. Det säger en del om vilken stormakt det forna Sovjet fortfarande är.

Kajsas största motståndare skulle komma att bli henne själv. Kvalet lär varken jag eller Kajsa nånsin glömma. Efter att ha övertygat upp till och med 1.93 så rev hon klart två gånger på 1.95. Inför sista försöket var förutsättningarna glasklara. För att komma till final var Kajsa tvungen att klara. Det var vinna eller försvinna som gällde. Kajsa sprintade fram, hoppade och var högt, högt över, men... på nedvägen var hon i ribban riktigt grovt. Ribban studsade, dallrade och Kajsa satt andlöst och livrädd, men... den låg kvar.

Och finalen? Kajsa var helt felfri och vann guld på 2.01. Fler hopp gjorde hon inte och lite stolt kunde hon lägga ännu ett VM-guld till handlingarna, även om det den här gången var farligt nära platt fall...