Sommar, sommar, sommar!

Det var en väldigt god anledning att för en gångs skull sjuka sig från jobbet (shhh.. säg inget!). Igår hade ju de tre "S:en" premiär här i Stockholm med sin "Sommar, sommar, sommar" (världens lamaste namn, jag vet...)! Jag och Marica begav oss dit, och alla möjliga förväntningar överträffades!

Det var så lättsamt och de blandade eget material tillsammas med Povel Ramel, Astrid Lindgren och visor som på något sätt förknippas med deras rötter. Bäst med Shirley var en nyskriven låt från hennes kommande platta. "Som en saga" var... som en saga. Förväntningarna inför den nya skivan skruvades upp en hel del kan man säga. Det var så enkelt, vackert och hjärtknipande.

Sonjas bästa bidrag var "Här står jag". Jag älskar den verkligen. Så många gånger fyller den mina dagar med inspiration och ger mig en extra kick när livet känns motigt. Sen ska jag inte sticka under stolen med att "För att du finns" är det bästa som finns. Men just igår var det "Här står jag" som gav mig mest rysningar.

Men allra, allra bäst var otippat nog "Rör vid min själ" med Sanna. Så bra som hon sjöng där och då har jag sällan hört någon sjunga. Det var en stund av ren och skär magi. Shirley må vara en av mina största idoler och Sonja sjunger innerligt som få, men igår stal Sanna en del av mitt hjärta. Tveklöst Sveriges bästa röst!

... och tveklöst en konsert och kväll värd fem fåtöljer! ;)

2.00... och det här var ju mycket bättre!

Det går upp och ner för Kajsa men läget ser ändå relativt ljust ut. Igår blev det 2.00 hemma i Monaco. Även om Vlasic hoppade felfritt över 2.03 så var den här förlusten helt klart knappare än den förra. Då blev Kajsa slagen med 10 centimeter och den här gången blev det ynka tre.

Annat på höjdhoppsfronten är att Emma Green hoppade 1.90 i samma tävling. Mindre bra. Mer bra är att superlöftet Erika Wiklund tagit JEM-guld! Nej, ingen vet säkert vem det är, men som 16-åring hoppade hon hela 1.86. Visserligen har det inte gått lika bra de senaste åren men nu är hon på gång igen. Varken Kajsa eller Emma har mäktat med några ädla guld på JEM i ungdomsåren (silver för Kajsa, brons för Green) så Erikas triumf är verkligen något att glädjas åt.

Ja, efter Kajsa kommer Emma, Ebba och Erika. Framtiden är tryggad men här och nu är och förblir Kajsa den lysande stjärnan! VM närmar sig...

Från andra reserv till... 49

Nu är jag riktigt, riktigt ledsen och besviken. Det har ju strulat en del med mitt antagningsbesked, ja, jag har inte fått det. Så igår ringde mamma till antagningsenheten åt mig och då fick jag veta att jag var reserv nummer två och att jag skulle få ett nytt besked med posten idag. Fick jag det? Hell no! Så jag ringde dit igen och bekräftade min plats via telefon... och fick veta att jag står som tvåa på folkhögskolekvoten, och där tar de inte in några reserver. Jag står dessutom som nummer 49 på gymnasiekvoten. Borde nästan förstått det med tanke på att det senast krävdes 17,80 att komma in. Med andra ord är det rätt kört... åtminstone för höstterminen. Det kommer ju en vårtermin, där jag har sjukt stora chanser att komma in (krävs ungefär 17,20 och jag har 17,49), men det tar inte bort besvikelsen som svider i mig just nu...

Usch... jobbigt att ha hoppet och sen förlora det så snabbt... :(

Skjutbanan, dodgeball och andra reserv!

Nu är jag en av de "coola i klassen"! Ja, igår fick jag äntligen lära mig skjutbanan. Groovy! De elva timmarna där fullkomligen flög förbi och nu kan jag också gå runt med en sån där sheriffstjärna och skryta. Himla nice!

På kvällen var det pub och dodgeball. Det var så himla galet, nog det mest bisarra jag varit med om. Det kändes som att spela ett riktigt jäkla VM i fotboll, även om jag inte vet hur det känns och jag antar att Zlatan inte lirar med fyra bärs i kroppen. Men fy vad kul! Vi skåpade ut MP games, och jag avgjorde hela matchen! Woohoo! Så himla bra jag är! Sen brändes jag först av alla när vi körde mot Restaurang och den matchen blev onödigt spännande! Men vann gjorde vi och stämningen var på topp. Tävlingsmänniskan i mig glödde och ville bara krossa motståndet i semin! Väl där var stämningen nästan jobbigt infekterad. Spel & Butik mot Teamchefer (dock inte våra, tack och lov!). Det var tätt, mord i blickarna och till slut ledde det ena till det andra och det blev bråk... och så blåstes hela kvällen av! Så jäkla trist. Världens antiklimax! Så jag hade ingen lust att vara kvar och drog hemåt istället.

Idag är jag glad! För idag fick jag veta att jag är andra reserv på Journalistik och Multimedia på Södertörn! Man ska inte ropa hej, men nu har jag verkligen hoppet! Jag är så nära nu! Dessutom pratada jag med jobbet och de ska fixa så att jag kan köra säsongen ut och lösa passen när jag är upptagen med skolan. Det blir väl lite hektiskt, men jag vill hemskt gärna vara med på avslutningsfesten, kryssningen och få komma tillbaka nästa år.

För det vill jag... gud... vad jag vill!
Jag tänker gå min väg, som inte är kort... men väldigt vacker.

1.95... men Vlasic över 2.05!

Nej, det här var inte så mycket att skriva hem om. Felfri hoppning över 1.95 är okej men inte så mycket mer. Kajsa klarade samma höjd i hällregn för någon vecka sedan och om hon vill försvara sitt VM-guld är det verkligen hög tid att slipa formen. Blanka Vlasic studsade över hela 2.05 och hade två grymma försök på 2.10. Stefka Kostadinovas 2.09 ska fylla tjugo i sommar men fortsätter Blanka såhär finns det all anledning för bulgariskan att oroa sig...

Vlasic är storfavorit men vad som talar emot henne är att hon aldrig varit som bäst när det gäller. Förutom två guld från Junior-VM har hon aldrig tagit en enda medalj på ett utomhusmästerskap. Kajsa har däremot ett OS-brons, ett VM-guld, två VM-brons, ett EM-guld och ett EM-brons. Dessutom ligger VM en månad bort och mycket kan ju hända innan dess...

Det var ett tag sen nu

Jag bestämde mig för att vara offline under mina lediga dagar. Det var ett klokt beslut och det var skönt att sätta det hektiska storstadslivet på "hold" ett par dagar. Vad har jag haft för mig? Förutom att umgås och äta (jag rullar fram just nu...) med mina föräldrar så har jag sett Harry Potter and the Order of the Phoenix med Bonette i Göteborg. Underbar film med ännu bättre sällskap! 2010 blir det du, jag och Harry Potter-landet i England! :)

Så har jag självklart spenderat massa tid med Henning och Hope! De växer så det knakar och vad bilden inte talar om är att de är busigare än nånsin. Jag älskade dem redan innan jag kramat om dem, och kärleken blir bara starkare för varje dag. Jag ser fram emot att ha dem här hos mig och göra allt för att ge de två små liven ett bra liv. Bara fyra veckor kvar...

Idag är det ingen vanlig dag, för det är Maricas födelesedag! Hurra, hurra, hurra! Hon är så jävla härlig, jag älskar henne en smula och vi ser fram emot ännu ett år med mycket kärlek, kramar och Jann, och mindre depressioner, körtelfeber och allt sånt där man klarar sig bra utan! Lite lugn och ro skulle inte sitta fel. ;)

Ikväll hoppar Kajsa! Madrid och bra motstånd borde bädda för ett bra resultat, men man vet ju aldrig med Kajsa. I morgon blir det... mycket! Jobb i elva timmar, turnering i dodgeball (jag är med i laget! Spel och butik tjalalalalala!) och massa alkohol på det! Fatta att det ska bli kul! Och fatta att det ska bli guld att vara ledig på måndag. Då blir det till att luska i varför jag inte fått besked från högskolan och så lär jag nog plöja igenom ett antal kapitel i Harry Potter and the Deathly Hallows. Tänk att det tar slut nu...

Ja, livet är åtminstone okej just nu. Det är kämpigt vissa dagar, lätt att leva andra, men det får gå. Jag tar inget för givet men inget skulle göra mig gladare än om det kunde räcka hela vägen den här gången. Jag var nästan i mål förra gången, innan jag fick ett skoningslöst bakslag. Men nån gång ska jag väl resa mig för gott... hoppas jag.

1.95... but the best is yet to come!

Med tanke på kyla och regn så är 1.95 klart godkänt. Visserligen hoppade Kajsa 2.03 på samma ställe för ett par år sedan, men då var det idealliska förhållanden. Överlägsen seger blev det och Kajsa är verkligen på gång igen.

Och nu ska jag snabba mig till tåget... hem, hem, hem! :)

Trött, trött... så trött!

Med tanke på att herr ångest knackat på lite väl ofta den senaste tiden och jag har jobbat allt för mycket (som vanligt) känns det skönt att fara hem en sväng till föräldrarna i morgon. Idag jobbar jag 11 timmar, men det känns okej. Jag vet att när jag slutar ikväll så väntar fyra lediga dagar och jag har inte haft det sedan i påskas. Jag ser fram emot att sätta mig på tåget i morgon... läsa lite, testa min sprillans nya (och rosa, I'm so gay...) PSP, äta gott-gott från alldeles för dyra Pressbyrån, sooova och bara få vara. Sen får jag se vad som händer i Borran de här dagarna. Ska se nya Harry Potter med lillasyster, pysslas om av mor och försöka knyta an till mina "små ungar" så gott det går.

Längtar... låt den här dagen gå fort!

2.00... och vi är på rätt väg

Efter att ha börjat med grymma 2.02 har Kajsa fortsatt med 1.93, 1.92 och så 1.90 innan hon tog timeout. Det var nog det bästa hon kunde gjort för igår var det den gamla Kajsa på banan. Visserligen var många hopp osäkra och slarviga, men det viktiga är att hon är på rätt väg. Hoppet på 1.98 var grymt! Sedan var det en härlig bonus att hon tog 2.00 av bara farten. Nu behöver hon lite mer säkerhet och kanske ett riktigt högt hopp i kroppen för att det ska lossna helt och hållet.

Men det blir bra, på nåt sätt löser det sig alltid...

Jobb om en stund...

6 timmar så det ska nog fungera. Det är klart jag önskar att jag hade mått lite bättre men det är ju så här... jag ramlar, reser mig, ramlar och reser mig... gång på gång. En gång kanske jag reser mig en gång för alla. Så säger i alla fall min kloka mamma. Mammor brukar ju ha rätt...

Help me...

"And I keep thinking, what am I so afraid of?
I wish I could escape the pain,
but these thoughts invade my head.
Bound to my memory they're like shackles of guilt.
Oh, God, please set me free.
Free from this pain and this guilt,
so that I may face
tomorrow."

Inte klackarna i taket direkt

Inte bra med mig just nu. Skit. Orkade inte ens jobba idag, så jag sa att jag mådde dåligt och fick gå hem tidigare. Har faktiskt aldrig sjukskrivit mig och jag försöker säga åt mig att psykisk skörhet också är en sjukdom... och det går sådär

Alla möjliga demoner bråkar med mig idag, och just nu känns livet inte speciellt kul att leva. Jag känner mig konstig och bara fel. Det där med att inte höra hemma nånstans känns lite värre idag. Tyvärr. Ett tag funderade jag på att åka hem redan i morgon, men det bästa för min självbevarelsedrift är väl att ta mig i kragen och jobba de sista dagarna. Och den här ständiga konflikten om vem eller vad ska bo här får mig att rasa omkull. Ibland tror jag det är bättre att jag flyttar... men jag måste tro att det finns nån annan lösning... Men det är så sjukt tärande att ångesten jagar mig varje gång och trycker ner mig... det är en underdrift att jag hatar det en smula...

Vad säger psykologen? "Allt är inte ditt fel Fredrik." Nä, nä... "Acceptera dina tankar utan att döma dig själv." Jo, ja, lättare sagt än gjort... "Be om ursäkt och tänk inte mer på saken." Eh, ja, går sådär... "Du har kommit en bra bit på väg." Va? "Det är såhär. Det går upp och ner." Kan man lugnt säga... "Det är okej att vara rädd och ledsen." Mmm... hela tiden? "Hur hjälper sådana tankar dig?" Inte särskilt, jag vet...

Nu försöker jag se framåt... hoppas på att jag kan resa mig... orka jobba... nyfiken på om jag kommer in på Södertörn... längtar efter mamma, pappa, Henning och Hope... vill lösa boendekaoset... mysa istället för att bråka... och bara... få må bra...

Är det för mycket begärt?

Vilse... men...

Finns det någon väg ut, på riktigt...? Försöker kämpa, men jag tappar taget, och just nu ser jag inte riktigt hur något ska ordna sig. Men... det är väl bara att fortsätta... genom helvetet... genom allt...

Hoppet

Håller sakta med små, små steg återhämta mig från min senaste panikattack. Jag sticker inte under stolen med att det har varit jobbiga dagar. Allt hopp rann ur mig inom loppet av ett par timmar och de senaste dagarna har förflutit med en malande oro inom mig, små ångestanfall och en stort tomt hål. Hoppet är det sista som överger människan och att förlora det... är det svåraste som finns.

Men hoppet återvänder, även om jag är lite omtumlad och tron på mig själv är naggad i kanten. Jag försöker undvika mina tankefällor som är farligt nära just nu. Jag lyssnar på mitt inre jag och försöker ignorera djävulen i mitt huvud. Troligen klarar jag detta också, men det kommer att ta sin lilla tid att hitta tillbaka. Jag saknar mig själv sådana här dagar, den killen jag stundom tycker om att vara...

Men det får ta tid.

12 timmar

Känns fruktansvärt motigt att jobba idag, särskilt som att jag mår sämre än på flera månader... men det ska gå. Det här är ett tungt bakslag, men jag vill så gärna... resa mig...

Den här gången också

"You're born, you die and you make a lot of mistakes in between."

Jag ska göra mitt bästa, mer kan jag knappast göra. Det kniper i hjärtat när jag mått så bra och kastats ner så hårt igen... men jag har varit här förut. Jag har klättrat upp. Det är ju som så att det måste gå den här gången också. Det här med att leva är svårt, för jag är inte så bra på det. Jag tror mig veta svaret men så trillar jag dit igen, igen... och igen.

"I've stumbled and picked myself up, and stumbled and picked myself up … over and over again with no safety net."

Mitt hjärtas blod

Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker, hur länge jag kämpar och hur mycket jag lovar mig själv... för vägen leder aldrig hem. Jag trodde verkligen den här gången. På riktigt. Men ångesten kommer alltid tillbaka. Den ger sig aldrig. Den ger sig inte förrän den får se mitt hjärtas blod, förrän det enda som finns kvar av mig är ett tomt skal...

"Life's so fragile and love's so pure
We can't hold on but we try
We watch how quickly it disappears
And we never know why"

Dags för själarnas tidsfördriv

Ja, inte mycket nytt har hänt. Jobbat ett kort pass idag, joggat en halv mil och bara tuffat på. Nu är jag ledig ett par dagar, och det ska bli skönt med lite "själarnas tidsfördriv" samtidigt som jag ska ta tag i en del "bör" och "ska". Jag ska vara en del för mig själv, jobba med mitt inre och skräpet i mitt förflutna. Den enda som kan riva de sista barriärerna... är ju bara jag.

"If you think that anything of any value in this world comes at an easier price, you're wrong."

Och jag ska bli pappa!

Jag har vetat om det någon vecka, men idag har jag fått se de första bilderna. Det är officiellt! Jag ska bli "pappa" till två små knytten! Det är Sofie, som bor hos min moster som fixat fram de här underverken. Är de inte söta och gulliga så att man bara dånar? Det ska bli sjukt mysigt att ta det stora uppdraget att ge de små liven ett tryggt och bra liv. Det är ett stort ansvar, men jag tror jag är mogen!

Det värmer i hjärtat att deras mormors bror hette Oskar, och att den ena av dem är väldigt lik min Tussan som försvann för något år sen. Det känns också helt rätt att döpa dem till... Henning och Hope. Tänk att ni är verkliga nu!

Annars har det varit ett par jobbiga dagar. Ett "problem" som jag tryckt undan kom upp till ytan utan förvarning. Jag vet, jag om någon borde veta, att saker man gömmer kommer förr eller senare upp till ytan och slår till hårt och smärtsamt. Jag får lita till att det löser sig till det bästa, det brukar göra det... till slut.