Det tar tid...

"Det tar tid, att lära sig le
att lära sig se, vad man verkligen har
Och det tar tid, att öppna sin själ
när nån vill dig väl, att våga stå kvar"

Börjar så sakterliga komma i balans med mig själv igen. Jag har varit lite slarvig med både det ena och det andra den sista tiden, men ibland blir det så. Jag får bara försöka lära mig av mina misstag och inte upprepa dem.

Haft det nice ett par dagar nu i alla fall. Det är kanske inte så att saker börjar falla på plats, men... nånting är på gång i alla fall! Idag fick jag till exempel en roll i min favoritpjäs. Det ska tydligen bli rockstjärna av mig. I kvinnoboots. Livet är bra ironiskt ibland... Och jag får spela mot min en av de bästa i klassen! Så nu ska det hånglas vilt med en 31-åring! Watch out! :)

"Det tar tid, att fortsätta gå
genom tvivlens ridå, bortom misstagens värld
Och det tar tid, men när man når fram,
när hav möter land, och det gråa får färg"

Somliga dagar är min skyddsängel närmare mitt hjärta. Idag är en sån dag.

Det skrämmer mig

"Life's not a song
Life isn't bliss
Life is just this
Its living
You'll get along
The pain that you feel
You only can heal by living"

Det enda som har hållit mig uppe är hoppet om att hitta tillbaka till det som var... Jag offrade allt... och jag förlorade allt. Om jag bara hade satt stopp för det i tid.

Men det är bara så att det måste gå. För jag är den starkaste människan jag vet. Svackor är jävliga... men jag börjar ana vad de beror på... och det skrämmer mig. Men jag måste ändå... genom helvetet. Jag tar inga genvägar. Jag låter det göra ont... jag kastar mig rätt ut. Genom mitt helvete.

"Save my soul"

Obalans

Befinner mig i obalans med mig själv. Nej... det här var en chansning som inte höll. Jag ville så gärna nå hela vägen, hela vägen fram till målet... men... nej.

"Jag vågar inte känna igen
Jag vågar inte ge dig av mig själv
Försöker komma nära dig
Men min rädsla är större än kärleken
Jag vågar inte än"

1.95... nja?

Ja, då var Kajsa igång igen! Trots att jag snart är 24 så kommer jag alltid ha förebilder jag ser upp till och beundrar. 1.95 är förvisso inget resultat att hänga i julgranen, men Kajsa brukar vara lite "slow" i början av vissa säsonger. Lite dumt att Tia Hellebaut hoppat 2.00 och Veneva och Vlasic svingat sig över 1.98... men det lär nog ge sig. Skönt att det är igång i alla fall och räkna med mycket Kajsa i min blogg till inne-EM i mars. :)

Jag och scenskolan

Malmö 2005 - Ut i första
Luleå 2005 - Ut i första
Göteborg 2006 - Ut i första
Stockholm 2006 - Ut i första
Malmö 2007 - Ut i första
Luleå 2007 - Ut i första

Men vad konstigt... jag är glad ändå. Resan upp till Luleå var alldeles utmärkt på många sätt. Jag träffa härliga människor, hade kul på provet och skrattade mer än vad jag gjort på länge. Dessutom känns det som att en cirkel håller på att slutas. Scenskolan är inte längre särskilt viktig för mig. När jag sitter och tänker (både i Luleå och Malmö): "Vad skönt om jag åker ut i första, för då kan jag åka hem"... Ja, då är det nåt som är galet.

"I’ll fight the big wide world
I’ll make it on my own
Against all odds – I’m breakin’ free
The gauntlet has been thrown
My colors have been shown
Now I seek… my impossible dream"

Eller också är det bara sunt. Med små, små steg lyckas jag för varje dag inse att jag duger som jag är. Att jag till och med är en fantastisk person. Då ska vi komma ihåg att det är historien om en kille som gett upp och inte annat än kunde hata sig själv. När jag möter mig själv i spegeln ser jag fortfarande en vilken själ - men också en själ som är på väg att hitta hem. Lycka är inte längre lika med att komma in på en scenskola.

"Now’s the time
To hold my head up high
Find my identity
And I will follow my dream"

Jag ser faktiskt fram emot livet efter Kulturama. Det känns som ett oskrivet blad och det känns skönt. Kanske slutar jag spela teater? 24 år gammal kanske jag hittar styrkan i att bara vara jag och lämnar det livet bakom mig. Eller också fortsätter jag. Jag vet inte. Och det är okej att inte veta. Vad som än händer så tror jag det kommer bli bra.

Oxveckorna

Ja, det är verkligen den tiden på året. Ända sen jag var en liten knodd har jag haft nåt otalt med januari och februari. Helt plötsligt är den förr så vackra snön bara i vägen och själen längtar efter ett ljus som är så långt borta... Oxveckorna. Ja, det läste jag i en bok när jag var liten och när det är 10 grader isande kyla och vardagen är grå, ja, då passar det väldigt bra med det uttrycket.

Nej, det roligaste i mitt liv just nu är min DS. Den håller mig sällskap i ur och skur. Just nu spelar jag ett übergulligt Mario & Luigi: Partners in Time. Ja, det vår verkligen det sega pendlandet att gå över förväntan. I morgon bär det av upp till Luleå, där mitt största bekymmer är att jag inte har någon biljett hem... Oh well, jag brukar sätta mig i sådana här situationer. Det brukar lösa sig.

En rolig grej är att min träning börjar ge resultat. Formen känns bättre än på mycket länge och hela fem kilo har jag tappat på en månad. Duktig är jag! Annars ser jag mest fram emot Kajsa och Melodifestivalen 2007.

Tillbaka till igår

Here and there, and back again... Tillbaka i Markaryd i helgen och såg Vinterrevyn 2007. Många minnen, och många bra sådana. Synd att resan innehöll ett större flygplansfiasko för mig och Marica (flög från Arlanda till Landvetter, p.g.a. ovädret kunde vi inte landa, flög tillbaka och så kunde vi knappt landa där heller). Därefter lyckades vi, efter att ha tvivlat och berett oss på tidernas antiklimax, hitta ett tåg som gick från centralen. Problemet var att ta sig dit, men tack vare Arlanda Express tog vi oss in på 20 minuter. Sen satt vi väl på ett tåg i drygt fyra timmar innan vi äntligen kunde sammanstråla med Boe, Mini och Joffe i Hässleholm. Därefter lyckades Boe få till ett vrålåk i ett snökaos och 19.05 var vi framme. Efter att ha rest i mer än tio timmar. *pust* ...

Men det fick det vara värt. Markaryd är Markaryd. Mitt paradis på jorden. Och Lenni är min alldeles egna trollmamma. Jag grämer mig att vi inte kunde ses mer, men det var balsam för själen att återse platsen och människorna där jag mådde som bäst. Oavsett vad som än händer så kan ingen ta ifrån mig det året.

"Du måste öppna dina ögon
Nu är det tid att du förstår
Ibland kan dåtid bli till nu
Den som ändrar det är du
Tillbaka till igår"

Ja, den här vitaminsprutan behövdes. Det är mkt som ska fixas. Scenskolorna i Stockholm och Malmö gick inte vägen, men jag har Luleå och Göteborg kvar. Nu är jag lite mer peppad och jag ska göra mitt yttersta. Sen är det massa annat, och det lär väl stå mig uppe i halsen, men... det är ändå vägen jag valt.

... och det är något speciellt när hjärtat dunkar på det viset... vet bara inte om jag tycker om det eller inte... men jag känner mig mer levande än på länge... det måste vara bra...

Ego boy

"One by one, the chains around me unwind
Every day now I feel that I can leave those years behind"

Hade ett bra samtal med min läkare idag. Olga är måhända utländsk och lågmäld, så det är svårt att uppfatta vad hon säger, men vi kom fram till att jag är på rätt väg, och strävar efter rätt mål. Var min resa än slutar så tror jag att jag att jag är något bra på spåren. Jag har en bit kvar och det är en process som kommer att ta tid. Men jag vet att det går att bli helt frisk. Och det tänker jag bli också. Jag behöver lära mig att lita på mig själv och tro på min kapacitet. På riktigt. Jag tycker om Olga.

Och trots allt, det finns en hel del i mitt liv att vara tacksam för. När oron och ångesten sätter in är det lätt att glömma allt det fina man har. Jag har massa underbara människor i mitt liv. Även om många är utspridda över Sverige (eller världen för den delen) så finns de alltid nära mitt hjärta... en kram till er alla. Men allra gladast är jag över att jag tycker om mig själv, trots alla fel och brister. Så ego är jag.

"I've been searchin' my soul tonight
Don't wanna be alone in life
Now I know I can shine a light
To find my way back home"

Och ja... de längsta resorna gör vi i vårt inre. Kloka ord av en klok vän.

Om jag hade svaren

"I've been making shows of trading blows
Just hoping no one knows
That I've been going through the motions
Walking through the part
Nothing seems to penetrate my heart"

Jag har en oro i kroppen jag inte riktigt kan sätta fingret på. Rastlös, en jobbig känsla i magen och konstant grubblande... Ja, eller också är det bara en helt vanlig tisdag. När jag tänker efter brukar jag aldrig tycka om tisdagar. Jag var i alla fall klok nog att ta mig till spinningen. Det är alltid ett skönt sätt att släppa tankarna på. I morgon ska jag träffa min läkare också. Det ska bli, om inte annat, skönt att ventilera lite av mina tankar. För just nu känner jag mig lite... tom. Känner mig inte så levande just nu. Men det kunde ju vara värre...

"I'd rather hear the truth and have to say goodbye
I'd rather take a blow at least then I would know"

Eller också vet jag precis vad det handlar om...

Bree wannabe

Oj, vilken helg det har varit. Efter ett halvår har jag och Marica äntligen något som kan liknas vid en lägenhet. Det är faktiskt superfint här nu, även om det tagit hela helgen att fixa, snickra och dona. Vi har haft våra återvändsgränder men efter många svordomar och blodiga tummar så har vi kommit fram. Det är inte illa av en musikalfjolla och en... fjolla. ;)

Ja, annars då? Jo, lite söndagsångest har jag alltid. Sen är jag lite småorolig över annat, men jag försöker vara cool. Tiden står på min sida även om jag är lite av en rastlös själ. Jag vill ha underverk snabbt som ögat men jag får ta lite i taget. Jag har kommit en bra bit på väg och kämpat mig genom ett helvete. Men jag vill nå ända fram. Hela vägen. Ett par andetag, några inre monologer och med min vilja av järn... Ja, då kan jag försätta berg. Det har jag lärt mig.

Men det stämmer verkligheten. Har man ordning och reda omkring sig är man ofta en person med ett inre kaos. En liten Bree van de Kamp är jag nog trots allt.

Vad som verkligen räknas

Det är en konstig värld vi lever i. Ytlig. Jag vet inte hur många unga människor som springer runt i ständig jakt på bekräftelse, ja, någon eller något som ska få de att bli hela. Men det fungerar inte så. Det tog 23 år för mig att fatta det.

Själv har jag de senaste åren jagat livet ur mig för något som ska få mig att bli mer hel. Tron att allt ordnar sig om jag kommer in på rätt utbildning eller flyttar till rätt stad blev till slut en enda lång besatthet. Men dagen då jag kom in på Kulturama har nu så här i efterhand blivit en stor "aha"-upplevelse. Jag hade nått mina mål. Jag hade kommit in på en skådespelarutbildning och fick chansen att flytta till Stockholm. Ändå ekade ett stort hål av tomhet inom mig och jag undrade... "är det så här det ska kännas?" Jag var bara tom, tom, tom...

Nej. Så länge man inte tycker om sig själv så krävs det hela tiden nya kickar och ännu högre målsättningar för att fylla ett tomrum som bara växer sig större och större. Man blir aldrig riktigt nöjd. Jag har varit livrädd för vad som ska hända med mig om det tar slut efter Kulturama. Om jag inte kommer in på någon scenskola eller något liknande. Vad skulle jag då vara värd? Ingenting. Jag har alltid mätt mig själv i mina prestationer. Jag gör inte längre det. Jag har insett att jag duger som jag är. Det skulle krävas två depressioner och en himla massa tvångstankar innan jag skulle inse det. Men det var det värt.

Och självklart är jag fortfarande orolig för livet, men av helt andra orsaker. Det är naturligt att vara lite rädd för vad som händer sen. Det finns så många val och så många vägar att gå. Jag vet inte vilken som blir min eller vilket slags liv jag kommer leva. Men jag vet att det är mitt liv och jag tänker leva det för min skull. Jag tycker om mig själv även om jag för den sakens skull inte älskar mig själv. Jag har en grund att stå på, om än ganska bräcklig.

Och det tog 23 år att hitta hit.

Full fart!

Då var skolan igång igen. Det känns rätt okej trots allt! Jag märker att jag vågar ta för mig mer och det är inte fy skam. Idag flöt allt på och jag kunde bara njuta av att spela teater. Så bra har det inte känts på länge - ingen prestationsångest så långt ögat kan nå! Något jag dock går och grubblar på är om jag verkligen vill det här (en ständig fråga i mitt psykade huvud), för just nu är jag mest sugen på att få sommarjobb på Gröna Lund minsann! Jag håller tummarna...

Ja, nu är det sannerligen full fart. Jag skulle helst vilja stanna hemma och softa ikväll men jag ska slänga mig iväg på ett plan och söka scenskolan i Malmö tidigt i morgon. Jag känner mig inte helt peppad men det ska nog gå bra. Jag kan bara göra mitt bästa! Hur långt det räcker får jag se, men livet står faktiskt inte och hänger på om jag går vidare eller inte... Skönt att inse det.

"It's an uphill slope
But I won't lose hope
Till I go the distance
And my journey is complete"

Bonette, bio och en liten lista

Nej, inte så himla mycket att skriva idag. Vi har skickat hem Bonette som varit på besök några dagar. Trevligt! Nu ska vi snart på bio (Underbara älskade, jag har stora förväntningar!). Jag har dessutom hunnit med en liten joggingtur idag vilket alltid är en boost för humöret... Oh well, jag spinner vidare på en lista som min goda vän Sara hittade!

A) Fyra jobb som jag haft/har:
1. Ordermottagare... Vilket trevligt nog slängde ner mig rätt i helvetet.
2. Lärarvikarie... jag var verkligen helt lost...
3. Gräsklippare (heter det så?)
4. ... nä, nu blev det pinsamt.

B) Fyra filmer jag kan se om och om igen:
1. Moulin Rouge ("The greatest thing you'll ever learn is just to love and be loved in return.")
2. Klassfesten ("Har du en ciggis?")
3. Masjävlar ("Det är inte så roligt att komma hem när ni får mig att känna mig så värdelös!")
4. Dawn of the Dead... splatter liksom!

C) Fyra platser jag har bott på:
1. Töllsjö, ute i skogen liksom i 20 år, och det fick vara bra så.
2. Studenthemmet Gustav i Borås, ångesthåla...
3. Stuga tre i Morkullebyn, där jag återfick gnistan.
4. Valsta i Stockholm, just nu!

D) Fyra TV-program jag älskar att titta på:
1. Desperate Housewifes
2. Idol
3. Hey Baberiba
4. Postkodmiljonären

E) Fyra platser jag har semestrat på:
1. Kreta i Grekland
2. Lovely London
3. Luffat runt i Syd-Korea
4. Tvättesjön utanför Töllsjö, fråga inte mer...

F) Fyra Webbsidor jag besöker dagligen:
1. www.blogger.com
2. www.lunarstorm.se
3. www.qx.se
4. www.gamecore.se

G) Fyra favorit-maträtter:
1. Lasagne, mammas så klart!
2. Pizza, inget slår Markaryds special!
3. McFeast fullkorn, man kan låtsas att det är nyttigt i alla fall!
4. Ben & Jerry... men är glass mat?

H) Fyra ställen jag hellre skulle vilja vara på just nu:
1. På startlinjen till Göteborgsvarvet 2007 i kanonform!
2. Hos en bra terapeut som kan hjälpa mig att försonas med de förlorade åren.
3. OS-finalen i kvinnligt höjdhopp 2008. Guld. Kajsa. 2.10. Peking, nu kommer jag!
4. En scenskola skulle inte heller vara så dumt.

Nya planer, nya mål

Ja, det här känns ruskigt bra! För första gången på flera år ser jag faktiskt fram emot ett år. Första målsättningen blir att göra verklighet av mitt nyårslöfte. 2:20:22 var och är fortfarande mitt personliga rekord i Göteborgsvarvet. Nu är tiden mogen för att förpassa den tiden till det förflutna. Hela hösten har jag hankat mig runt och velat tappa lite i vikt, men jag har bestämt mig för att det primära måste vara att komma i form. Därför blir Göteborgsvarvet 2007 ett konkret mål och en morot som ska få mig att orka med träningen i vår. Watch out!

Mitt andra löfte är av det mer abstrakta slaget. "Make each day count..." Ja, jag har bestämt för att försöka göra det bästa av varje dag. Sure, jag kommer så klart råka på både det ena och andra bakslaget. Men jag är, trots allt, säker på att det går att hitta något som varit värt att uppleva den dagen. Om det är något så trivialt som ett leende från en främling eller att jag fixat ett segt träningspass, må så vara. Det viktiga är att hitta något som är värt att ta med mig när jag somnar på kvällen.

Oh well, i morgon bär det av hemåt. Jag måste erkänna att jag inte är så peppad på teater just nu, men det finns himla mycket annat som får mig att längta hem. Säga vad man vill, men det blir nog intressant i alla fall... you never know you know.