Året som gått

"If you look back on the year without feeling neither sorrow nor happiness, consider the year wasted…"

Jag tänker mycket, har alltid gjort det. Det kan vara en otrolig styrka men det var också den styrkan som kastade mig rätt in i ett nattsvart mörker. Jag har besökt ett helvete som i slutändan fick mitt liv att bestå av självhat och ångest. Viljan att räcka till för alla och behovet av att ha kontroll på allt i mitt liv höll på att släcka det alldeles för tidigt. Men jag har trots allt kommit en bra bit på väg. Jag tar inte längre ut mina problem i tvångstankar, jag lyssnar bättre på mig själv och jag har med små trevande steg lärt mig tycka att jag är en bra kille. Trots allt. Att prestera bra i livet är inte längre det viktigaste för jag har insett att jag duger som jag är. Det här är mitt liv, bara mitt. De förlorade åren kommer jag aldrig få tillbaka men med tiden kanske jag kan sluta fred med dom.

Dagen när jag fick diagnosen "depression med ångest och tvångstankar" var nog också dagen då jag bestämde mig för att bli frisk. Det låter kanske konstigt men för min del hjälpte det att förstå att det fanns orsaker till att jag mådde som jag gjorde. Det fanns en anledning till att en levnadsglad och optimistisk människa hade genomgått en total förvandling. Det var också där och då jag insåg att det faktiskt är okej att be om hjälp när man befinner sig mitt i helvetet och inte ser någon ljusning. Ensam är inte stark. Jag skäms fortfarande för det jag gått igenom. Det har funnits stunder då jag försökt förneka alltihop. Men det går inte. Jag har gått igenom det här och därför är jag den jag är idag.

Det skulle vara lätt att skylla på en speciell omständighet. Kunde jag hitta svaret på vad som kastade mig in i ångestens svarta hål skulle det vara så mycket lättare att sluta fred och gå vidare. Men så enkelt är det inte. Det är sällan det. Jag hade otur och fick mig mer smällar än jag kunde hantera. Till slut behövdes bara en enda liten knuff över kanten på vägen som ledde rakt in i mitt helvete. Jag kommer aldrig få svaret på hur, var och varför allt det här hände och jag försöker förlika mig med den tanken. Jag kan inte leva i det förflutna längre. Jag har redan förlorat alltför mycket tid och gör istället mitt bästa för att skapa ett bra liv här idag.

Ser jag mig som frisk idag? Både ja och nej. Som jag sa tar jag inte ut mina problem i tvångstankar men jag har inte återhämtat mig mentalt efter min resa ner i mitt privata helvete. För att göra det kommer det krävas mycket terapi där jag får bearbeta det jag gått igenom och att jag fortsätter knapra piller. Ja, till en början ville jag inte ta emot antidepressiva. I hela mitt liv har jag blivit tillsagd att "lyckopiller" bara trycker undan de bakomliggande problemen. Men det är fel. För att kunna ta sig upp till en lagom nivå och kunna hjälpa sig själv räcker det inte bara med samtal. Det hjälper till en viss del men i de flesta fall behövs det mer. Har du diabetes så tar du piller. Har du högt blodtryck så tar du piller. Min sjukdom är också en sjukdom och ska behandlas därefter.

Och så klart gör jag misstag. Det finns fortfarande mörka dagar och stunder när jag tvivlar på att jag nånsin blir helt återställd men för varje gång jag tacklar en motgång och möter en rädsla blir jag starkare. Mina fötter börjar med små varsamma steg få en stabil grund att stå på. Jag är glad över att vara jag och idag har jag en mer ödmjuk inställning till livet. Jag var på god väg att gå under av hat till både mig själv och min omgivning men jag bestämde mig istället för att välja förlåtelsens väg. Det är inte lätt alla gånger och det finns stunder då jag faller tillbaka i gamla vanor. Men jag reser mig alltid och hittar varje gång tillbaka till mig själv och de värderingarna jag tror på.

Vi skriver 2007 och jag är faktiskt nyfiken på vad som väntar mig runt hörnet. Jag är inte perfekt men jag är en starkare människa. Perfekt blir jag aldrig. Jag trodde att när man växte upp skulle det falla sig naturligt att hitta sig själv. Men så är det inte. Jag kommer aldrig vara klar och det är en tanke jag är tillfreds med. Jag tycker till och med om den. Men jag är ändå glad att jag börjat lära mig att tycka om mig själv på riktigt. Även om jag inte kommer in på de skolorna jag vill eller får mitt hjärta krossat tusen gånger till så vet jag att jag ändå duger som jag är. Att vara Fredrik är ganska okej ändå. Visst tror och hoppas jag på att hitta en kille och komma in på en scenskola - men det är inte längre livsviktigt. Jag tänker inte leva för någon annan och jag tänker inte leva för något annat. Jag tänker leva för den jag är. För mig själv. Om det nu slutar med att jag är en gammal virrig gubbe som lever i en timmerstuga med fem katter, ja, då är det okej ändå.

---

Jag vill tacka alla som stått ut med mig under de här åren. Allra mest Marica. Du har följt med mig och sett mitt helvete på nära håll men du gav mig styrkan att hitta glädjen när det var som svårast. Du kommer alltid vara min bästa och vackraste vän. Jag vill också tacka min familj och särskilt mamma och pappa som jag de senaste åren glidit ifrån. När det verkligen gällde och jag berättade för er om sidor jag hatar så stod ni vid min sida. Ni höll i mig när det stormade som värst. Nu har jag styrkan att slåss men vart än livet tar mig så vet jag att ni älskar mig, oavsett vad som än händer. Jag vill också sända en tanke till mina vänner från AMP. Många tillhör en svunnen tid men det finns fortfarande ett gäng "kindred spirits" kvar. Ni vet vilka ni är. Ingenting slår stuga tre. Nånsin. Jag vill också ge en stor kram till Lenni som alltid tror på mig och gav mig chansen att tillhöra ett fantastiskt gäng när jag behövde det som mest. Tack Teater 2 för att ni lärde mig skratta igen. Tack GAMEcore för att jag både fått utvecklas som skribent och människa. Tack Kajsa Bergqvist för att du är världens bästa förebild. Tack Shirley Clamp för tokfina texter som varit med mig i både ljusa och mörka stunder. Tack Tina Nordlund för en oerhört träffsäker bok. När jag läser den känner jag mig aldrig ensam. En dag kanske jag släpper min egen biografi? Den som lever får se. Tack Mia Törnblom för att du gett mig redskapen för att göra mig starkare i mig själv.

Och till sist vill jag ge en stor kram till min skyddsängel på fyra tassar som alltid vakar över mig. Du tar alltid emot mig när jag faller. Jag glömmer dig aldrig. Och du finns alltid med på min resa. Tack.

"Och när jag ser mig över axeln
På åren som bara gick
Ser jag allt som gick förlorat
Men också allt som vi fick"

Jul i vårt hus

Japp, man upphör aldrig att bli förvånad. Det fungerar helt okej att vara hemma och det är skönt att bara slappa och försjunka framför TV-spel i flera timmar. Känslan av att inte vara råstressad är rätt välkommen, trots allt. Jag tror till och med att jag drabbas av lite julstämning! Det är jäkligt stort för mig som de senaste åren bara förknippat julen med jobbiga minnen. Ja, det är sant - att välja förlåtelsens väg är det bästa jag gjort. Visst har jag mina svackor, men det finns bara en väg... och det är framåt.

"I dont' wanna wait for my life to be over. I want to know right now... what will it be?"

Om jag bara hade svaret... men det är lite spännande också... tror jag.

Mot Borås, Bollebygd och Töllsjö!

Ja, om ett par timmar åker jag... hem då. Jo, det får gå. Jag vet inte vilken inställning jag ska ha egentligen för det är så många hemska minnen förknippade med de där platserna. Men jag inser att det mesta sitter i mitt psykade huvud. Jag kan bara hoppas att tiden läker alla sår... den brukar ha en tendens att göra det. Men ändå... det ska bli sjukt skönt att komma hem till Stockholm igen. Det kan jag inte förneka. Scenskolan avgör när jag far upp igen... ;)

"I like that special place in heart, the place that harbours hope..."

Annars är det, ja, helt okej faktiskt. Eller ja... jo, jag har ett fånigt leende på läpparna som är svårt att sudda bort. Det finns en slags studsighet i min själ jag inte känt på länge... mycket länge. Ja...... vem vet?

"I thought my heart had learned its lesson..."

Genom helvetet

"When you keep crying out to be saved
but nobody comes
And you feel so far away
That you just can't find your way home
You can get there alone
It's okay, what you say is..."

Ett steg framåt, och så två bakåt... Ibland går det bara inte. Idag rasade allt samman. Jag vet inte varför egentligen. Jag antar att det är en kombination av ett gäng olika saker. Jag har tagit mig igenom en sjukt stressig period och gått från hundra till noll på ett par dagar. Sedan ska jag hem över jul, och det är inte så upplyftande. Jag mådde inte bra under novemberlovet... och sedan, ja... Kärlek... Jag är ute på djupt vatten. Jag vet inte om jag är redo... men jag vill verkligen... åtminstone försöka... även om jag måste... genom helvetet...

"... I can make it through the rain
I can stand up once again on my own
And I know that I'm strong enough to mend
And everytime I feel afraid I hold tighter to my faith
And I live one more day and I make it through the rain"

Det är då jag vill hitta hem

Då var skolan slut för i år då, och det är rätt skönt. Den sista tiden var extrem och jag är inte riktigt i balans med mig själv just nu. Något annat var knappast att vänta. Jag är skör nu för tiden och det är inte märkligt att en sån här period sätter sina spår. Men, men... jag fixade det i alla fall.

2007... Ja, det är klart man har drömmar och mål. Men jag har märkt att i år ser det lite annorlunda ut. Visst skulle jag bli tokglad om jag kom in på en scenskola eller hittade äkta kärlek. Men sådana där saker kommer faktiskt i andra hand. Det enda jag önskar är att bli frisk en gång för alla och hitta styrkan i att bara vara jag. Det kommer inte bli lätt, men jag vill verkligen hitta en värld bortom skam, skuld, självhat och ensamhet. Jag hittade dit en gång förut. Det måste gå igen. En gång för alla.

"För jag har ingenting
När jag vandrar kring
Och söker vägen hem..."

Äntligen!

Nu är alla föreställningar avklarade och sökningen till scenskolan är lagd till handlingarna. Hur det nu gick med det sistnämnda vet jag inte riktigt ännu. Jag fick visa två monologer, varav jag är riktigt nöjd med den första. Men man ska inte analysera sönder hela röran. Jag är nöjd i alla fall. Kom jag vidare till andra provet vore det en enorm bonus. Visst har jag hoppet, men jag vet ju hur svårt det är. 1000 söker till 10 platser. Tja... oddsen är inte bäst i världen direkt, men en dag kanske jag är en av de 10. Jag kan lika gärna sikta mot stjärnorna, så kanske jag hamnar i trädtopparna...?

Dessvärre har jag märkt att under denna hektiska period har massa annat fått lida. Lägenheten är ett smärre bombnedslag, endast en klapp är inhandlad, jag vet inte hur jag ska ta mig hem över jul... Ja, för att göra en lång historia kort så har jag en del att styra upp... Det blir nåt att bita i!

Vägen från skymning till gryning är lång, men jag märker att jag klarar det mesta om jag bara ger mig tusan på det. Vägen hem är lång, men en dag är jag framme... en dag.

Premiären avklarad!

"Tell everybody I'm on my way
New friends and new places to see
With blue skies ahead, yes
I'm on my way
And there's nowhere else
That I'd rather be"

Ja, då var premiären gjord! Det har varit en jobbig vecka, och än är det ett par hektiska dagar kvar att fixa... men det känns som det värsta är över. Och det har varit kul idag! Visst uppstod det ett par fadäser, men jag gjorde i alla fall mitt. Jag gjorde det jag skulle, och jag gjorde mitt bästa. Då kan man inte vara annat än nöjd.

Nu blir det ett par föreställningar till, och i morgon blir det också audition till scenskolan! Två monologer är finslipade, men den tredje har jag inte riktigt hittat tonen i ännu. Jag kan ju hoppas jag slipper göra den, men vi får se... Jag ska försöka ha roligt och göra mitt bästa. Mer kan jag trots allt inte göra.

Och så blir det jul och hemfärd... nej, det ser jag inte fram emot. Jag vet... det är fel, men hemma ger mig fortfarande en klump av ångest och skam. Jag försöker välja förlåtelsens väg, och undvika den andra... men det är svårt.

Jag försöker.

Då var en annorlunda tid

Blev lite överraskad idag när jag fått ett mail om en "Skunk"-återträff. För er som inte är insatta var det ett mysko community som mer eller mindre självdött sen några år tillbaka. Det intressanta med det hela är att min sida finns kvar, och läsningen är... ja... rätt intressant.

De fem senaste åren (eller egentligen mest de två senaste om man ska vara petig...) har jag vuxit upp från en blåögd och naiv gosse till en ung man. Visserligen har jag tvingats växa upp alldeles för fort, och vissa av erfarenheterna hade jag gärna sluppit... men... vad gör man? Jag har gjort en enorm resa med mig själv, även om jag inser att det finns mycket kvar. Hur jag kunde bli den jag är... är för mig ofattbart, men ändå rätt häftigt. Ni skulle sett mig. ;)

Ja, det var sannerligen en annorlunda tid när mitt nätalias var "Tjoohoo!", min standardreplik var "Det vete faaan!" och jag ägnade det mesta av min tid åt hur jag och Elin skulle ta oss upp till Stockholm och hänga på "Baren" - dokusåpan ni vet? Japp, Elin var sjukt kär i Mathias Säker och jag låtsades vara kär i Ida... fast jag i själva verket hade ett gott öga till Alexander Ervik... Ja, det var en annorlunda tid... :)

Men man kan inte ändra det som varit. Jag kan bara hoppas att framtiden blir ljusare... jag vill bara hitta hem... someday... I swear...

Nu börjar det!

Ja, då börjar den strax... helvetesveckan. Det blir i princip skola 9-21 hela veckan lång och den 10, 11 och 12 så kör vi våran föreställning. Mitt i smeten väntar också en audition till scenskolan. Oj, oj, oj... Ja, det är bara att ta ett djupt andetag och hoppas att det blir rätt kul också. Risken finns att det blir det. Men jag gillar inte direkt tanken på att det här blir min sista lediga dag på ett par veckor, men, men... Det känns som jag har rätt bra koll i alla fall.

Jo, en bit på väg trots allt... Men kommer jag någon gång att förlåta mig själv? Jag hoppas det... Allt jag behöver är tid.