18 000 anledningar att jubla!

Ska det va, ska det va, ska det va... brukar jag ju säga. Och nu är det läge igen. Sedan några veckor har jag jobbat som säljare på com hem för student consulting. Det har varit ett knatande i trappuppgångar, sena kvällar och blandat med utfallet på försäljningen. I onsdags fick jag dock veta att jag behövdes inne på kontoret, och det var en ära att få chansen. Nu har jag i tre dagar bokat upp oss hos olika bostadsföreningar, vilket är mer spännande än det låter. Det är att göra hela tiden och jag känner mig verkligen behövd och produktiv. Sen skadar det inte att det hela känns rätt flashigt. Kalla mig ytlig men jag får en kick av att sitta på ett kontor inne i Stockholm i en snygg skjorta och känna mig stilig. Men historien slutar inte här...

Idag skulle jag prata med en överordnad om framtiden. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men hela mötet överträffade mina vildaste förväntningar. Nu sitter jag här några timmar senare och försöker hämta mig från den omtumlande upplevelsen. Jag är anställd som personalassistent på student consulting och dessutom på heltid med en månadslön på 18 000. Det kanske inte låter så mycket, men för en ung kille vars enda anställningar räknats i timmar är det häftigt. Det här är så sjukt något kan bli... men också jävligt roligt!

Dagens :( ... så var det med all min egna tid...

Dagens :) ... men... heltid, 18 000 i månaden, kontor inne i Stockholm, tjänstemobil, dator... ja, listan kan göras lååång!

Paus i maskineriet

Jag har varit så arg, ledsen och förtvivlad. Många tårar har runnit och så mycket har hänt det senaste åren. Jag har misshandlat mig själv på alla möjliga vis. Impulserna kommer fortfarande men jag agerar inte längre på dem. Det är stundtals nära men jag lyckas alltid bryta det destruktiva. Jag måste minnas att det fanns en tid då jag alltid tog varje sånt tillfället i akt att skada mig själv. Men tankarna är ofta tunga och det är jobbigt att leva med just nu.

Men det är nog riktigt. Det är mycket som pågår i våra liv just nu. En dag kanske ödet vill att vi hittar tillbaka igen. Jag vet inte. Jag hoppas. Men det vackra vi hade blev något destruktivt där vi båda känt oss svikna, arga och ledsna. Jag har de senaste dagarna växlat mellan en enorm besvikelse, en het ilska och en tung sorg. En dag kanske vi orkat reparera, gått vidare och förlåtit. En dag kanske solen åter lyser på vår väg.

Jag vill det.

Nu väljer jag att ta en liten paus i bloggandet. Det känns rätt. Kanske blir pausen en vecka, en månad... eller kanske till och med ett dygn. Vi får se.

Kändes rätt

Jag kortade det förra inlägget. Det kändes inte bra att publicera det, även om det var så jag upplevde situationen som förstörde så mycket. Men jag var uppriven och allmänt jävla ledsen. Jag är väl fortfarande det, men jag måste tro på förlåtelsens väg... jag måste det.

Ensam

"Du förstod aldrig riktigt
Hur illa det var
Du lät mig va ensam
När jag slöt mig i mitt skal
Jag kan fortsätta ångra
Jag kan fortsätta le
Men min allra högsta önskan
Är att ha dig bredvid mig

Men jag är ensam
Här utan dig
Du kommer aldrig tillbaka
Se vad du gjort med mig
Men jag är ensam
Jag vill så gärna förstå
Du lova på hedersord
Det finns tid för oss två"

"Var det värt att se mitt hjärtas blod?"

En udda trio

Jag, Micke och Bitte på ett billigt hak var en riktigt lyckad kombination. Egentligen är vi en rätt udda trio som av några lyckliga slumpar blev vänner. Men trevligt var det med gott sällskap, billig öl och timmarna flög iväg. Fler sådana kvällar tack!

Det har varit riktigt trevliga dagar också, även om jag i vanlig ordning saknar min egna tid. Det är svårt att peka på varför jag behöver den så innerligt. Jag vet faktiskt inte. Men det är väl ingen idé att ta reda på det. Jag kan väl istället vara glad att jag trivs i mitt eget sällskap. ;)

Utbytt

Jag har blivit utbytt. Och det är klart att det gör ont. Det gör ont ända in i själen. Att bli av med den som betyder mest av allt är något man aldrig riktigt kommer över. Men man lär sig leva med det.

"Om du vill
Får du gärna se åt ett annat håll
Om du vill
Får du gärna gå
Om du vill
Så förneka allt utan förbehåll
Om du vill
Kan du leva så"

Idag är jag glad och tacksam för mina vänner jag har... om än inte nära... så åtminstone nära mitt hjärta. Ni är ovärderliga för mig. Lova att aldrig byta bort mig.

"Ännu en dag igen
Jag vaknar upp med tystnaden
Står där lika vilsen som ett barn
Och som en våg kommer saknaden
Och den sköljer över mig
I samma stund ser jag sanningen
Jag ska leva utan dig"

Själsfränder?

Småsjuk, småstressad och smånojig...

Usch, lite förkyld håller jag minsann på att bli. Det kunde jag vara utan, speciellt som jag idag ska vara lite av en "vikarierande coach" på jobbet. Oj, oj, oj! Hur hamnade jag här egentligen? ... Och så lite stressad också! Gibbe kommer i morgon. Det blir trevligt, för det är ju liksom över två år sen vi sågs ju! Men jag måste hinna tvätta lite innan tror jag minsann... oj, oj, oj...!

Och så denna abstinens... men jag har klarat mig sex dagar nu... sex hela dagar!

Jag står här trots allt

Det är jag... stark... mer än vad jag nånsin trodde. Jag vaknar ofta upp på morgonen med en malande oro och känner ångesten krypa. Jag känner mig ofri, instängd - men jag ser kamperna i vitögat. Jag kramar om mina katter och håller det levande i mitt liv nära mitt hjärta. Jag måste minnas, trots att livet känns lite svårmodigare för stunden, så kommer det inte alltid vara så. Det har varit mycket värre. För lite mer än ett år sedan såg jag ingen framtid. Jag vaknade varje morgon rädd för att leva men för feg att dö. Jag hatade mig själv och jag hatade världen. Det fanns inget vackert kvar.

Hade någon sagt den 6 juli 2006 att jag ens skulle leva den 6 oktober 2007, så hade jag skrattat den personen rakt upp i ansiktet. Varför dyker de minnena upp nu? Varför försöker jag försköna det trasigaste? Det finns inget vackert med att skrika ut sin ångest, sticka fingrarna i halsen för att lindra den eller gråta tills man går sönder. Det finns inget vackert med önskan att dö. Men jag vill skriva om det. Jag måste se en mening med allt lidande de senaste åren. Jag vill visa att det går att ta sig ur mörkret och våga leva livet. Jag känner mig tvungen att lindra det svåra genom att skriva om det med vackra ord. Det går att hitta styrkan i sig själv. Man kan försona sig med det svåraste. Jag är ett levande bevis på att en människa har en enorm kraft inom sig... en enorm kraft att ta sig ur det svartaste och gå vidare.

Jag trodde inte jag hade den styrkan... men den fanns och finns där... hela tiden.

"Ett enda andetag
Är tungt nog
När man tvivlar på sin rätt
Att få leva sitt liv, som någon tog
Och jag önskar att jag hade sett

Att jag hade vetat
Hade anat,
Att livet har så mycket mer att ge
Att jag hade orkat
Hade vågat,
Låta vinden leda mig på rätt väg"

Mitt liv som försäljare

Jo, men visst... jag har ju ett nytt jobb! Numera är jag säljare på Com hem och knatar runt över heeela stooora Stockholm (vilket hittills innebär mest Upplands Väsby...). Hur går det då? Ja, det går faktiskt sjukt bra vad gäller försäljningen. Den här veckan har jag sålt tolv tjänster, vilket motsvarar 2400 i provision. Jag trodde verkligen inte att det skulle fungera så bra, men det kommer bli bäst att få lön i november också... Sen är inte allting guld på jobbet eftersom jag tenderar att hänga upp mig på småsaker mest hela tiden. Allting är ju inte på liv och död, även om jag ofta lyckas vrida och vända verkligheten till min sanning.

Men sån är ju jag... men jag vill må bättre...
och jag SKA bli stark och frisk.

"So I found a reason to let it go
Tell you that I'm smiling
But I still need to grow
Will I find salvation in the arms of love?
Will it stop me searching, will it be enough?

I don't want your sympathy
Sometimes I don't know who to be
Hey what you're looking for
No one has the answer but you just want more
Hey who's gonna make it right
This could be the first day of my life

The first time to really feel alive
The first time to break the chain
The first time to walk away from pain"

Vidriga ångest

Varför... varför lämnar den mig aldrig? På riktigt...? Den tryckte sig över mig, fantasin skenade iväg... och det som var för längesen kändes som idag... Jag vill ju lämna det som var och jag vill bli stark i mig själv. Men jag måste minnas... att när det blåser snålt... jag är på väg.

Idag är det tre månader sen jag skar mig senast.

Så var det över, och konstigt är det... på alla de sätt

Slut liksom... ja, då var sommaren på Gröna Lund över. Det känns konstigt och jag fattar det inte riktigt. Det är ju där jag ska vara. Nästan fyra och en halv månad har det blivit men det skulle lika gärna kunnat vara fyra och ett halvt år. Grönan har blivit mitt liv och att bara säga hej då till det känns en smula bisarrt. Det blev i alla fall en trevlig pubkväll som ett bra avslut på det hela. Trots att det blivit lite väl mycket ibland kommer jag sakna det. Visst har det varit långtråkigt och mentalt påfrestande många gånger men jag är samtidigt tacksam för tryggheten mitt jobb och de vänner jag träffat där har gett mig när det stormat som värst i mitt liv. Det kommer jag alltid vara tacksam för.

"Please lock me away
And don't allow the day
Here inside, where I hide with my loneliness
I don't care what they say, I won't stay
In a world without love

Birds sing out of tune
And rain clouds hide the moon
I'm OK, here I stay with my loneliness
I don't care what they say, I won't stay
In a world without love"

Men jag går runt med en konstig känsla... som jag i och för sig är rätt van vid. Den handlar inte om att jag känner mig ledsen eller nere. Jag känner mig bara utanför. Det känns som det finns en verklighet nånstans som jag försöker nå, och jag vet inte riktigt varför. Vill jag nå den? Bli en del av den? Är den för mig? Det känns som jag tappar greppet om den ibland och flyr in i min egna drömvärld. Alla suddas ut och blir till konturer. Ändå trivs jag bättre där - åtminstone ibland. Jag sluter mig i mig själv och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag försöker ta mig ur bubblan men när jag själv inte vill är det svårt. Antingen är jag för bra för världen eller också är den för bra för mig - men den räcker inte till.

Hoppas verkligheten är lite mer närvarande i morgon och att jag känner mig lite mindre konstig...

81 av 82

Märkligt känsla... men i morgon jobbar jag sommarens sista pass på Grönan. Det känns både bra och dåligt, men det känns skönt att få ett brejk. Faktum är att de senaste månaderna har jag levt för samlingen, rasten och att lämna in kassorna. Lite småtrött är jag alltså på mitt kära tivoli. Men kul ska det bli med en sista pubkväll! Yäää!

Och på söndag ska jag bli com hem-säljare. Jag ligger inte på latsidan...

X-ning

Wheeew... vilka dagar det har varit! X-ning med Grönanfolk är icke att underskatta. Så mkt mat, så mkt öl, så mkt nice folk. Himla trevligt var det och jag låter min skörd från tax free tala för sig själv!

Idag har jag tagit en välbehövlig dag med massor av egen tid. Men jag har också promenerat och joggat en timme vardera. Snart ska jag sjunka ner framför Idol med lite glass. Mums! I morgon väntar ett möte på mitt nya jobb (!) och något så kulturellt som ett besök Liljevalch.

Over and out!

Från "lotteryboy" till "qruiserboy"

Då var ytterligare två dagar på Grönan avklarade och det har bara varit "lott, lott och lott" men ändå helt okej. I morgon blir det kryssning med några av mina kollegor. Me like!

Det bästa jag har

Livet är som det är och man kan aldrig förutse vad som kommer hända. Anton och Sara har varit här ett par dagar. Vi har umgåtts, sett blodig skräck och insett hur sexistiskt Mario Golf verkligen är... Igår hände det dock en hemsk sak när lilla Hope lyckades olyckligt trassla in sig i en sladd till en Wii som Anton precis lyfte upp. Ännu olyckligare var att Hope skadade sig och hennes vänstra bakben ville inte riktigt bära henne. Till en början såg det värre ut än vad det var och Hope låg och skakade, säkerligen efter chocken och Henning var rejält uppstressad. Men vi var kyliga och en gick till datorn, en började ringa runt och en klappade Hope.

Igår insåg jag ännu en gång hur mycket jag älskar mina kattungar. Det har bara gått veckor men de är en stor del av mitt liv och jag skulle gå genom elden för deras skull. Jag fick aldrig någon riktig panik även om jag blev rejät uppskakad. Det enda som fanns i skallen var att se till att Hope fick bästa möjliga hjälp. Jag handlade på ren instinkt och det är på nåt sätt facinerande att se vad så stark och villkorslös kärlek kan göra med mig. Så vi begav oss allihopa till Södra Djursjukhuset där vi blev sittande några timmar. Det gick helt okej att ta sig med två uppskrämda kissar genom stora Stockholms rusningstrafik. Henning var lite gnällig men jag ville ändå ta med honom eftersom han aldrig varit hemma ensam och dessutom har han och Hope aldrig någonsin varit åtskilda. Det här skulle inte bli ett undatag. Ett stort tack till Anton och Sara (och till Frida som dök upp lite senare) som var med hela vägen dit och hela vägen hem. De var verkligen med när det gällde.

Och allt gick bra även om det i slutändan blev lite rastlöst för två lekfulla kattungar i en liten bur. Hope lugnade ner sig snabbt efter olyckan och veterinären trodde inte att det var så farligt. Riktigt säkert hade varit att kolla med röntgen men då kissarna inte är försäkrade hade det kunnat dra iväg uppemot 4000 pix. Nu slutade det på strax över tusenlappen och Hope fick smärtstillande och idag har jag köpt lite medicin till henne. Nu mår hon bra och hon leker och spinner som ett tröskvärk, även om hon kanske inte är på topp riktigt ännu. Benet är lite ömt och hon stödjer inte gärna på det. Men det viktiga är att hon mår bra och att det kommer ordna sig. Sen vore det toppen om Henning slutade leka fullt så våldsamt med sin stackars syster. ;)

"Ni är det bästa jag har

Ni ger mycket mer än ni tar

Ni är mitt rop och mitt svar

Ni är det bästa jag har"

På besök i helvetet... eller Hjul 5

Hade verkligen tänkt slita alla timmar som var kvar men... let's face it. Hjul 5 is hell. Jag skrev upp mig på "gå-hem-tidigare"-listan, som jag och mina kollegor knarkar för tillfället... och jag fick gå hem 18.30 istället för 23.00. Usch för ekonomin, men yay för mig själv. Dessutom har jag sökt fem jobb sen jag kom hem, så jag ligger inte på latsidan... ;)

Och vips så är det bara fem pass kvar! Nedräkningen har börjat...

Jobbångest

Jag är verkligen trött, trött, trött på jobbet just nu. Visserligen är det faktiskt bara sex dagar kvar men de känns alldeles för många och långa. Grönan är tömt på folk och man står mest och hänger hela dagen. Näää... bläää! Jag vill bara hänga här hemma... softa och bara vara. Sen behöver jag städa lite också känner jag, både i mitt rum och i mitt inre. Men det hinns ju inte med riktigt, eftersom jag ska iväg om en halvtimme.

Jag har också märkt att de dagarna jag är ledig oftast är bra dagar, medan jag känner mig lite mer under isen de dagarna jag sliter på jobbet. Då kommer tvånget igång lättare, mina hjärnspöken bråkar, jag hänger upp mig på onödiga småsaker... som alltid känns mindre jobbigt eller inte alls när jag är ledig.

Behöver jag säga att jag är trött på jobbet?

Yay! Mitt liv är sååå bra!

Ja, men det var ju ett väldigt långt tag sen sist jag skrev om lilla mig i min stora och förvirrade värld. Men faktum är att allt är så jävla bra just nu. Livet är på väg mot en riktning jag känner mig helt tillfreds med. Jobbet lugnar ner sig alltmer och jag får tid över till mig själv och det jag vill.

Vad gäller min depression, så tror jag inte den finns kvar. Det må låta helt sanslöst men jag tror det är så. Jag har fortfarande kvar spåren av den och min grundpersonlighet är färgad av hur jag mått de senaste två och ett halvt åren. Jag har gått igenom två depressiva perioder, där den sista var riktigt djup. Det sätter sina spår. Men de värsta tvångstankarna är borta, jag svälter inte längre mig själv och jag undviker att skada mig själv. Därmed är det inte sagt att impulserna finns där. Det gör de och så kommer det nog vara ett bra tag framöver. Det viktiga är vad jag gör av impulserna och för varje gång jag bryter mina destruktiva handlingar, så växer min själ sig lite starkare.

Men som sagt finns spår kvar i mig och jag är mer benägen att kritisera mig själv, känna mig osäker i relationer och hänga upp mig på småsaker. Det är just den biten jag måste jobba med för att göra allt som står i min makt att inte hamna i en tredje depression. Enkelt uträknat är det lättare att trilla dit igen för varje depressiv episod man går igenom. Det är inte kul, men det är verkligheten. Så för att göra upp med allt, hitta till en personlighet jag trivs med så ska jag få börja i psykodynamisk terapi. Min läkare och psykolog tycker jag behöver det och anser att det är viktigt att mina problem tas på största allvar och bearbetas. Det känns bra att ha ett sånt stöd bakom mig. Jag är glad att jag mitt i helvetet haft sådan bra erfarenhet av psykiatrin. Jag vet att det är få förunnat.

"Här står jag med världen i min famn
Och jag flyger över hav och land
För lyckan bär mitt namn"

Nåt som är väldigt sunt är att jag för första gången på väldigt länge börja planera för en långsiktig framtid. Jag har kommit till insikten att jag är värd en sådan. Jag behöver bo själv. Jag längtar ihjäl mig efter det och behöver ha ett eget krypin där jag kan stänga in mig och ta så jävla mycket egen tid jag bara kan. Sen har jag ett jobb jag nog kommer vilja jobba med varje sommar så länge jag pluggar, för trots att jag är mätt på det just nu så älskar jag mitt tivoli! Så till januari planerar jag att hitta en fantastisk studentetta där jag kommer bo i tre år samtidigt som jag utbildar mig till journalist. Bara så jävla bra!

"Men lyckan kom när jag stod still
Vände om, och glömde vad jag vill
För ingen människa rår..."

Men det är ändå här och nu jag fokuserar mitt liv och det är just här och nu som får mig att må jävligt bra. Jag börjar hitta en perfekt balans med egen tid och allt trevligt hängande med mina nya och gamla nära och kära. Idag har jag till exempel umgåtts med Maria och Olivia i Väsby, och kollat på tre sjukt bra filmer. I morgon kommer Anton och Sara hit och vi tänkte nörda oss med TV-spel hela dagen lång. Nästa vecka blir det (äntligen!) ett Sagan om Ringen-marathon. Därefter väntar en kryssning, lite resor neråt landet, ett par utanför och så lär det dyka upp en och annan här och hälsa på. Helt enkelt perfekt!

"Hela veckan varje dag
Varje timma drömmer jag
Om en stund i ensamhet
Jag drar ner min rullgardin
Dansar runt med ett glas vin
Spelar min älsklingssång
Och inget kan störa"

För så är det (även om jag hellre dricker cola...). Oavsett hur många vänner och hur mycket jag älskar min familj så mår jag som allra bäst när jag bara får vara och rå om mig själv. Så är det och det är jag så himla glad för. De senaste åren har ensamheten tärt på mig och tryckt ner mig men de senaste månaderna är det den jag hämtar styrka i. Då är allt på mina villkor vilket passar mig som handen i handsken. Styrkan i att bara vara jag börjar infinna sig, och när jag bara är jag så spelar det ingen roll vad jag jobbar med, vilka vänner jag har eller vad jag ska plugga till. Det är så det ska vara. Att hitta styrkan i att bara vara Fredrik såg jag länge som en omöjlig dröm men nu har jag den inom mig. Den kanske inte är där varje dag, men tillräckligt ofta!

"Jag vill alltid ha er nära
När som åren läggs till år
Och vad livet vill oss lära
Är att framtiden är vår"

Något som tar upp väldigt mycket av min egen tid i mitt liv är mina små. Henning och Hope har ju flyttat in här nu, och allra längst in i mitt hjärta. Ibland irriterar de mig till vanvett men jag kan inte blunda för att jag älskar de så mycket att jag nästan går sönder. De är mina små ungar som jag skulle gå genom elden för. Oskar Henning Eriksson och Kajsa Hope Eriksson är nåt av det bästa som hänt mig och att ha de nära är det finaste och renaste jag tänka mig. Villkorslös kärlek är den bästa.

"För ni är där när ingen ser mig
Ni är där när stormen yr
Ni är där när natten skrämmer
Och ni är där när dagen gryr"

Som avslutning på mitt långa inlägg (får bli lite oftare och kortare i fortsättningen...) vill jag delge med er ett meddelande jag fick från en jag håller väldigt nära mitt hjärta, och som är en stor trygghet i livet oavsett om jag mår toppen eller är på botten.

"Du är en bra människa, glöm ALDRIG det! Du duger precis som Du är. Det räcker att Du gör Ditt bästa. Du har modet att våga kliva upp varje dag o se livet i vitögat med alla kamper som finns. Du har kärleken i Dig att kunna se att livet är underbart. Du har glädjen att kunna vara stolt över Dig själv. För Du duger precis som Du är. Du är bra! Så tycker i alla fall jag att Du ska se på Dig själv."

Tack. Dagen då jag fullt ut kommer tro på de orden väntar runt hörnet.

Tack för i år!

Ja, om jag ska blogga blir jag mer eller mindre tvungen att göra det om mig själv och mitt liv i fortsättningen. För nu har Kajsa lagt ner den här säsongen och satsar på att vara i gott slag till nästa år istället. Vi tackar för en svajig säsong där mästerskapen blev stora besvikelser (ja, det inomhus åkte hon inte ens på...) men med ett årsbästa på 2.02 kan Kajsa ändå glädja sig över att vara över den magiska gränsen för sjunde året i rad.

Alltid nåt! ;)

1.90... men vi ser framåt!

1.90 i Golden Leauge låter som en smärre katastrof, speciellt när Vlasic vann på 2.04 och Slesarenko blev tvåa med 2.01. Men faktum är att Kajsa blev delad fyra med bland andra de två övriga VM-medaljöserna. Höjningsschemat var dessutom i tuffaste laget så lite ursäktad är Kajsa trots allt. Det har inte varit hennes år men också Kajsa har rätt till ett mellanår. Nu ser vi framåt mot OS och höga hopp. Jag vet inte vad Kajsa behöver, men jag tror att en tränare som har tid att för henne skulle hjälpa en del. Sen måste hon också hitta tillbaka till glädjen och förstå varför hon hoppar höjd. Finns inte glädjen så kan man lika gärna lägga av. Men Kajsa kommer hitta den igen, för hon vill hemskt gärna kröna sin långa karriär med ett OS-guld. Bättre sporre kan man knappast få...

***

Ja, jag vet. Det var hemskt längesen jag bloggade om mig och mitt liv... för det har ju hänt en del. Men behovet har inte riktigt funnits där. Jag blev väl lite mätt efter mitt konstanta bloggande om Kajsa hit och dit... men jag ska snart vara tillbaka med full kraft. Jag lovar! :)