Henning's life as a fashion model

Undrens tid är inte förbi

Hurra, hurra, tentan gick bra! Så trodde jag inte riktigt det skulle kännas efter gårdagens miserabla pluggande men jag är inte den som är den. Så jag klagar inte. I morgon ska jag fixa till lite krönikesheiss och så ska väl kursen vara lagd till handlingarna. Nice. Gillar vi. Högmod går ju före fall men, äh, det gick bra. Helt enkelt.

Mmm... vill ha en lugn och skön helg nu. Står högst på min önskelista.

Leka tenta

I morgon har jag tenta. Och jag som inte vill. Men jag tänkte försöka mig på Emelies variant och "leka tenta". Det kan nog också vara en variant. Ja, jo... jag får väl plöja lite i mina anteckningar, läsa de angivna kapitlen i boken och glädja mig åt att tentaångesten återigen är lika med noll. Konstigt. Är det bra eller dåligt? Återstår att se i morgon klockan 13.00.

Att städa ger mig dock en smula ångest. Men jag tror det finns ett ljus i tunneln. Kläderna ska fixas, tidningarna, spelen, skivorna och filmerna ska sorteras, TV-bänken ska piffas till och så ska det ökända golvet våttorkas big time.

Nu kör vi!

Jag har badat nakenbad

Efter att ha städat i sju timmar tyckte Simon jag behövde komma hemifrån. Jag satt i en hög på golvet och stirrade rakt ut i luften. Så vi åkte till stan för att leta pussel, äta gott på Kungshallen och simma några längder i ett badhus. Vi hamnade på ett nakenbad. Slemmiga farbröder som stirrar är inte roligt. Nånstans. Faktiskt. Jag slöt en pakt med mig själv att aldrig mer gå dit. Det känns bra. Men jag har badat nakenbad och man ska ju testa allt sägs det (även om jag klarat mig bra utan detta).

För att bearbeta traumat tyckte Simon vi ska äta glass ikväll. Han är klok, min man. Sen är han den finaste som finns i hela vida världen och det är ju en fin bonus. Mhm!

En helg på Sveriges framsida

Tåg i fem timmar. Simon spelade DS. Jag läste om Irak. Henning charmade fjortistjejer. Hoppi ville dö. I Alingsås kastade vi av katterna till mina föräldrar. Pappa sprang in i en random människa. Han svor såklart. Mamma sprang bättre. I Göteborg träffade vi Kerstin. Sen träffade vi en förvirrad blond liten sak. Emelie. Vi drack vin hela kvällen. Och åt tacos. Jag och Simon vaknade mitt i natten. "Hej", sa jag. "Hej, hej", sa Simon. "Jag har ont i huvudet", sa jag. "Jag är trött", sa Simon. Sen sov vi.

På lördagen tittade vi på konst. Simon gjorde narr av den. Jag och Kerstin såg i syne. På samma gång. Samma sak. Ett pannkakshus. Vi frågade en snäll göteborgare (trodde vi) efter vägen. Han sa (skrek) ordet pannkaka säkert femti gånger på två minuter. Två centimeter från Kerstin. Det blev Mingeling istället. Ris och kyckling. Tråkig mat. En cool kvinna som drev stället dock. Dramtisk röd klänning och lika rött läppstift. På Mingeling sålde man också "ovanligt kaffe". Spännande.

Jag och Simon var inte peppa på musikal. Vi var bakis. Mini och Joffe var inte heller pepp. Men musikal skulle det bli. Och vi kunde dött på kuppen. Mini klagade på sina dåliga nerver, gjorde u-svängar på motorvägen (typ), höll på att krocka titt som tätt och hade mest panik över Göteborg. Men hon skrattade, jag hade roligt, Simon fruktade för sitt liv och Joffe var cool. Men skojigt var det.

Bonettes musikal rockade fett. Och hela klanen Bonette var där också. Det blev pinsam tystnad. Pinsamt var det överlag. Så vi flydde Balettakademien och åt på Donken i Scandinavium. Där hade det varit High School Musical på is och så. Massa barn hade glittriga hattar och jag och Simon ville ha. Vem vill inte det? Och Simon tyckte om Mini och Joffe. Dom fick skyhöga betyg och alla var glada. Avslappnat och roligt. Det gillar vi.

Senare på kvällen blev det lam skräck med flickorna. Kerstin hade köpt världens största godispåse med massa choklad. Men så kom hon på att choklad gör henne arg. Och sedan ledsen. Det var nog ingen bra idé. Så vi sov.

På söndagen var vi bakis igen. Konstigt. Ingen logik. Men vi fick ju en extra timme upptäckte vi så det var skönt att inte stressa. Lång frukost och lång dusch. Skönt. Och det vankades mina föräldrar med mera. För första gången. Ångest, ångest, ångest. Men det gick nog bra. Pinsam tystnad ibland. Kattsnack den mesta av tiden. Och massa mat. Massa godis. Massa kakor. Och mamma tyckte vi skulle ha ännu mer. Inte konstigt att jag vägde uppemot 130 kilo förr i världen. Men med tillbaka till Stockholm fick jag en extra väska med mat, godis och kakor. Och så pengar till pizza.

Det var en intensiv helg. Rolig. Och trötta var vi. Inte konstigt. Simon fick se hela min livshistoria på ett par dagar. Men överlag fick allt och alla höga betyg. Synd att Mini och Joffe inte bor här. Vi skulle kunna ha skitkul ihop tror jag. Men det kommer mera. Och mina föräldrar klarade sig också bra, även om alla inblandade nog var spända och nervösa. Såklart.

10 000 anledningar att jubla

Och så hurrar vi för Simon som precis fick 10 000 pix i och med ett trevligt stipendium. Hurra, hurra, hurra och puss! :)

Götet nästa

Hej och oj. Om tre timmar ska jag börja stuva ner Henning och Hoppi i buren. Och så ska vi och Simon sitta på ett tåg i fem timmar. Var det inte bara lite dumt av mig att inte boka "djur tillåtet"? Va? Knasigt. Hur kunde jag glömma det... men jag får hålla tummar och tår för att det ska lösas ändå. Klart det gör... eller hur? Jaaa... oj.

Ikväll blir det Kerstin och käraste Emelie som jag inte träffat sen midsommar 2005. OMG. Undrar om vi känner igen varandra? I morgon blir det väl lite "göra stan" och så musikal med Bonette på kvällen. Självfallet har jag tvingat med Mini och Joffe. Och så på söndag blir det hem till urskogen och föräldrar. Det blir grejer. Grejer med semester.

Fredrik goes Bree

Ibland känner jag mig såhär. Typ. Igår väntade jag med maten och värmde den till Simon när han kom hem. Självklart gjorde jag matlådor också. Idag har jag gjort i ordning frukost till honom, diskat, städat och ska snart iväg och fika med några väninnor. Så blir det när man går hemma. Men jag vill inte vara desperat. Än mindre husfru.

Nu tycker jag i och för sig det låter hemskt skoj och trevligt att fika, ibland är det skönt att kunna dega hemma och kunna göra det jag känner för... ja, men ni fattar. Lite frustrerande blir det ibland.

Kan man också göra

Och i eftermiddag och ikväll har jag bara suttit i telefon. Så kan man också göra. Någon städning har jag inte riktigt tagit itu med. Jag resonerar som så att jag väntar med det.

Städtajm

Fy vad jag måste städa här. Kläderna är intryckta i garderoben (eller på golvet framför). Disken staplas på hög (och hur spisen ser ut ska vi inte ens prata om). Och badrumsgolvet ger mig bara ångest (tänk kattsand som klumpar ihop sig av duschvattnet och torkar på golvet... usch). Nej, från och med i morgon och fram till fredag blir det grandiosa höststädningen som gäller. This place is gonna sparkle! I morgon börjar vi med badrummet... hilfe!

Men ikväll satsar jag på en get away till Upplands Väsby. Det är roligt med en liten minitripp så här mitt i veckan. Till helgen blir det en lite längre tripp. Då far jag och Simon ner mot mina hemtrakter. Jag har faktiskt inte varit hemåt sen mitten av juni.

Det hårda livet som journaliststudent

Förra veckan gick jag två timmar i skolan. Den här veckan chockar de oss med två och en halv timme. Det är inte konstigt att jag börjar känna mig som förtidspensionär. Simon föreslog att jag skulle börja sticka. Kanske vore något. Eller också håller jag mig till TV-spel, som för dagen ger mig beslutsångest. Jag tror jag testat fem-sex stycken spel idag sådär tio minuter vardera. Super Mario RPG var för retro. Dead Rising hade för liten text. Silent Hill 3 var så 2003. Star Ocean: Till the End of Time kändes för maffigt. GTA IV var inte det jag sökte idag. Paper Mario till Gamecube får jag inte spela eftersom jag och Simon ska köra det ihop när han är klar med originalet. Det är inte lätt. Men nu har jag bestämt mig för Kingdom Hearts II. Det känns helt rätt med Disney och Final Fantasy i en salig blandning. Och något måste jag ta mig för när jag inte är peppad på att sticka ihop en egen kollektion.

Starkare än då

Det är nuet som räknas. Helt enkelt. När jag är stark och glad vill jag vara där. Men idag dras minnena tillbaka till det gamla. Jag kör fast i mina tankar. Det är tjatigt och det tär på mig. Jag svär... jag vill aldrig mer proppa kroppen full med piller och sånt. Aldrig mer. Vill inte.

Jag lär väl komma ur det här starkare. Har en tendens att göra just det. Men när jag är mitt uppe i det är det svårt. Det är svårt att fatta hur lyckan kan svänga så vansinnigt fort. Men det är också skönt att ha vetskapen i mig att det kan pendla tillbaka. Och jag är starkare än då.

Idag har jag och Simon gjort stan. Lekt turister och så. Men jag var mest moody. Även om Simon säger de finaste sakerna vill min dumdumma tankar hemskt gärna svärta ner sånt också. Dumt. Hemskt dumt. Förlåt.

Simon tar saker, jag äter choklad

Idag har jag och Simon sprungit ett par kilometer. Simon dog lite. Sen fick vi gratis choklad. Simon stal en plansch. Jag köpte skräckfilmer. Vi åt pizza. Så nu är vi alla glada.

Clamp is back

Och självklart jublar jag över att Shirley är med i Melodifestivalen nästa år. Trots allt har hon inte varit med sedan 2005. Återkomsten är välkommen.

Trött och färdig

Reportaget är färdigt, inlämnat och jag är trött. Lite som att luften gått ur mig. Men jag är ändå glad och nöjd över vad jag fixat ihop. Kan hända är jag också trött p.g.a. att sömnen fortfarande är rubbad sen jag slutade med mina mediciner. Det fungerar okej vissa nätter, sämre andra... men det får gå.

I morgon är det fredag. Det är sant! Fredagar är alltid bra grejer.

Vem läser?

Vem, vem, vem? Alla som klickat sig in här nu måste kommentera. Fredrik är nyfiken.

Jag går lite sönder varje gång

Och denna Hoppi. Nu har hon fått några läskiga bölder ovanför ögonen. Riktigt nasty. Så länge det var ovanför det ena var jag ganska cool. Jag tänkte väl att hon och Henning lekt ihjäl varandra - som de brukar göra. Men idag blev jag uppskakad. Och rädd. Hoppi har skrämt upp mig rejält ett par gånger det senaste året och det här är väl det tredje av nionde livet som ryker.

Men jag resonerar som så att så länge Hoppi är som vanligt ska jag avvakta. Det är sjukt egentligen. Jävligt sjukt. Jag vet att det lätt skulle kunna gå på flera tusen om jag gick till veterinären. Det är helt enkelt orättvist. Vad är det som gör att dumma, dumma människor ska få operera sig till höger och vänster utan att behöva betala nånting när en liten och oskyldig kattflicka ska behöva punga ut med tusentals kronor. Det är bara lågt.

Men jag hoppas och tror att det ska bli bra. Det måste jag tro. Men jag går lite sönder varje gång Hoppi råkar illa ut. Bättre går det för Henning. I morgon ska han bli modell. Som den stjärna han är.

Något jag saknar

Det har gått ett dygn och tio minuter sen jag sprang. Och jag har abstinens. WTF!? Men jag har lovat min kropp att vila åtminstone till oktober blir november. Den behöver det. Jag vill vara pigg och fräsch tills nästa satsning påbörjas. Jag älskar löpningen så jävla mycket. Men det har knappast undgått någon. Hur jag ska hålla benen i styr de kommande veckorna blir intressant.

Någonting finns det ändå som jag saknar när jag springer. Jag vill ha någon vid min sida som jag kan springa med och tävla med. Är en träningsgrupp rätt väg? Jag tvivlar. Tanken att passa tider och sånt är långt bort från den frihet jag förknippar löpningen med. Nej, en träningskompis är det jag vill ha som håller ungefär samma nivå som mig och som jag också vill hänga med när vi snörat av oss skorna. Jag springer Göteborgsvarvet med farsan, Simon har blivit min mest hängivna (och kritiska) supporter och det är sjukt peppande. Men tävla och träna med någon skulle säkerligen få mig att utvecklas ännu mer.

Idag skriver jag reportage. Också det om löpning. Tänka sig! Tanken är att skriva fram till "16-nånting-sånt" och sedan ta mig egen tid ikväll. Det går ganska bra tycker jag. Reportaget börjar ta form och sen blir det strykning, finslipning och sånt där. En smula prestationsångest gör sig påmind men jag intalar mig att det är nyttigt.

47:12

Så var den myten krossad. Det går att grunda inför ett lopp med vin, chips, cola, pizza och choklad. Hässelbyloppet idag markerade en ny nivå i min löpning.

Yes! Helt enkelt wow! Och yay! Och woohoo! När året började hade jag 54:30 som personligt rekord på milen. Jag sänkte det till 49:22 på Premiärmilen i slutet av mars. Och idag fick jag till 47:12 i säsongens (troligen) sista tävlingslopp. Mer behöver inte sägas egentligen. Det var mitt livs lopp. Allting fungerade från start till mål. Det var en grymt fin höstdag och när krafterna började tryta efter halva loppet tog jag rygg på folk och lyckades hålla farten och dessutom kom lättheten tillbaka i benen när målet nalkades. Spurten sen runt stadion i Hässelby var så skön. Bara det att jag hade krafter kvar var grymt peppande.

Jag hade en dröm om att komma under 48 minuter och kvalificera mig till tävlingsklassen och det gjorde jag med god marginal. Personligt rekord med över två minuter och drömmen om att nå under 45 minuter nästa år är inom räckhåll. Kanske ännu längre? 40 är också en drömgräns som ska nås. Förr eller senare. Men det kommer. Idag är jag bara glad, nöjd och stolt. Jag är duktig. :)

Avslutningen hägrar

I morgon blir det Hässelbyloppet och avslutningen på min säsong. Till skillnad från mina senaste tävlingar har jag varit i kanonform inför och även om de senaste dagarna varit chipsiga, viniga och pizziga så känns det som att mitt pers från Premiärmilen i våras hänger löst. Jag har en dröm om att komma under 48:00 men vi får se. Känns i alla fall skönt med en semester från träningen efteråt. Jag har trots allt varit igång sedan början av december förra året.

Jag har kommit fram till att jag behöver fler hemmakvällar. Den här veckan har det varit spelkväll, bio, söndagsklubben, Idolkväll och även om det varit skojsigt suktar jag efter att bara chilla. Jo, nästa vecka blir det bara två grejer. Bio och söndagsklubben. Det får räcka.

Allt jag behöver

"Jag hjärta dig." Tack. De enda orden jag behövde höra för att göra en dag av den här dagen också. Det här kommer gå över. Jag behöver väl bara intala mig det tusen gånger innan det går in i skallen.

Men idag jag gav ångesten en rejäl käftsmäll och tog mig till Löplabbet och gjorde en riktigt givande intervju. Efter fick jag testa skor, deras utrustning, kolla fötterna och så fick jag veta att mina fossingar är optimala för löpning. Wow! Jag är en talang. Liksom. Coolt. :)

Ikväll blir det Idolkväll med Simon och några vänner. Blir trevligt.

Ärrad, stolt och trygg

Idag är det min tredje medicinfria dag. Jag har inte varit utan sedan de första dagarna i juli 2006. Utsättningen av den andra går okej. De första veckorna när jag sänkte dosen märkte jag inte så mycket förutom att jag mer eller mindre var på väg att tvätta sönder mina händer. Inte så bra. Nu när jag är helt utan är min sömn ordentligt rubbad. Och utan nattsömnen tappar jag energin och ångesten kommer och knackar på.

Men det får gå. Det måste gå. Målet i år var att bli medicinfri och jag klarade det. Inga mediciner och ingen terapi. Jag är ingen patient längre. Häftigt. Skrämmande. Det var så länge en del av min identitet att det också blev en trygghet. Jag har förskönat min sjukdom, känt mig stolt över mina ärr och en del av mig vill inte släppa taget. Men den största delen vill. Jag vill. Jag vill flyga. Jag är flygfärdig.

"Ärrad, stolt och trygg
Naken vid din rygg
Och aldrig igen blir jag den som jag var..."

Det tär att känna av utsättningssymptomen. Tankarna vandrar tillbaka när kroppen och själen känns som för länge sedan. Det som gör mest ont är att utsätta Simon för hela röran med ett humör som växlar från timme till timme. Men jag är fortfarande jag. Jag är inte mina symptom. Jag vill att du ska veta det. Kärleken till dig är lika stark. Om inte starkare. Jag är jag. Och du är min. Helt enkelt.

Big (?), blond and beautiful

Min senaste passion är helt klart Top Model. Och så vann en av mina favoriter. I modellvärlden är Whitney mullig. Galet, jag tycker mest hon ser sund ut. Och jävligt snygg. Coolers.

Åh, jag är helt såld. Hoppas den elfte säsongen letar sig hit snart!

Gott liv

Jag rågillar min klass. Ärligt talat var jag inte alls så pepp förra terminen men den här hösten känns allt mucho bra. Jag har hittat min plats och människor jag kan vara mig själv med. Mucho trevligt. Nästa vecka går vi hela TVÅ timmar i skolan, annars är det mest eget arbete med reportaget, så då har jag och de coolaste kidsen i klassen (tycker jag i alla fall) passat på att lägga in en spelkväll på måndag med middag och vin samt en Idolkväll på fredagen. Trevligt!

Ja, min utbildning, som jag i och för sig diggar skarpt, är ganska slapp. Men jag gillar det. Det är skönt att ha massa tid över tid till annat. Det är ett privilegium helt enkelt. Jag kan träffa meine Simon mycket, har inga problem att hitta tid till träningen och kan lägga ner min energi på livskvalitet (typ massa TV-spel). Det tycker jag om.

I morgon vankas det middag med så kallade "söndagsklubben". Visserligen är det fredag men det blir nog bra ändå. Det är jag och lite fashion people. Ska bli skoj tycker jag. Livet är gott. Helt enkelt. Det är nog poängen med det hela.