Mot alla odds

När jag sneglar mig över axeln ser jag tillbaka på ett motigt år. Med tanke på den livskraften och den glöden jag kände inför 2007 känns det sorgligt. Men jag ångrar inte att jag hoppades och ville. Där och då var det skönt att känna tro igen. De senaste åren har varit ett helvete och med några få lysande undantag har mitt liv alltsedan juldagen 2004 varit en kamp. Men som jag har kämpat. Oavsett hur den här historien om mig slutar så kan ingen nånsin ta ifrån mig hur ofattbart stark jag varit när det krävts som mest. Hade någon sagt för fem år sedan att jag hade kraften inom mig att vinna alla de här striderna hade jag nog skakat på huvudet. Jag har vuxit som människa genom mitt helvete. Det kan ingen ta ifrån mig.

Jag vägrar bli klassad som en kroniker. Med tanke på alla depressioner, ångest, tvångstankar och annan skit jag utstått så tänker jag ändå inte finna mig i att käka piller hela mitt liv. Det finns en väg ut ur det och jag har insett att jag längtar efter ett liv utan mina antidepressiva. Målet står fast och det är att finna styrkan i att bara vara jag. Just nu står jag fortfarande och faller med svikna löften, krossade drömmar och hjärtesorger. Jag tar fortfarande ut mina problem i tvångstankar och mat. Jag är inte särskilt stark i mig själv. Ändå så är mitt mål att jag vid den här tidpunkten nästa år ska vara fri från alla piller. Förutsättningarna är på många sätt sämre i år men på flera plan bättre. Den tredje januari är det till exempel ett halvår sedan jag skar mig senast.

Mina problem med mat är något nytt – fast ändå inte. Fram till jag var tjugo var jag rejält överviktig och jag tror jag vägde 125 som mest. På ett år gick jag ner 40 kilo men ändå är det här och nu jag känner mig fet och äcklig. Låter inte det konstigt? Jag klämmer på min mage, suckar åt spegelbilden, suger åt mig av komplimangerna jag får när jag gått ner i vikt och är livrädd för att lägga på mig ett extra kilo. Vågen var min värsta fiende men nu har jag inte stått på den sen i oktober. Det är en jäkla skillnad med tanke på att jag till slut stod på den ett tiotal gånger om dagen. Den blev en drog. Jag har bestämt mig för att inte stå på den förrän i juni nästa år – om jag vill. Det allra bästa skulle vara om jag på något sätt blev så nöjd med mig själv att jag gjorde slut med vågen för gott. Vi får se.

Sen jag drabbades av mina depressioner har jag både tröstätit och helt låtit bli att äta. Förra hösten gick jag upp tio kilo när jag försökte fylla hålet i själen med mat och godis. Det håller inte. Sen gick jag ner allt och mer därtill på bara ett par månader. Jag tyckte inte jag dög och till slut ville jag knappt se åt mat. Självklart gjorde det här inte saken bättre. Jag fick mer ångest men någonstans är maten fortfarande någonting jag kan kontrollera när tankarna blir för tunga. Jag har fortfarande problem med maten. Jag klappar mig själv på axeln när jag lägger mig hungrig, myser åt att mina kläder blir för stora och tror fortfarande att jag ska bli mer omtyckt av mig själv och andra om jag väger si och så mycket. Att inte äta på ett dygn är inget man glömmer. Det händer inte en vanlig frisk människa. Det är fel men jag förstår det inte. Det är kanske det som är en ätstörning.

Mina tvångstankar är också ett kapitel som vållat mig ångest genom åren. Jag har bestämt mig för att aldrig berätta om dem. Det skulle bara sätta tankarna i fokus och det är inte själva problemet. Tvånget uppstår när jag får så mycket ångest att jag inte klarar av att hantera den. I dagsläget har jag fortfarande problem men jag hoppas att jag en dag snart ska sluta att ta ut mina problem i tvångstankar. De har inte sett likadana ut men likheten är att de förstör relationen till mig själv, mina nära och hela min identitet ställs upp och ner. Där har vi nog det största problemet.

Det finns inget enkelt svar på varför jag blev sjuk men jag har lärt mig att se en röd tråd. Jakten på mig själv och min identitet har varit på väg att göra slut på mig alltför många gånger. Men jag har kommit en lång bit på väg. Det stora okända skrämmer inte riktigt lika mycket längre och lite spännande tycker jag det är. Jag erkänner att jag längtar efter närhet, ömhet och kärlek. Det fanns en tid då det här skrämde livet ur mig men längtan blev till slut starkare än rädslan.

Så mot alla odds möter jag 2008. Jag vet inte riktigt vad som väntar runt hörnet men jag vill först och främst lyckas göra slut på mina tvångstankar. Problemet med maten sitter också i tvånget. Tankarna blir så tunga och så svåra att hantera att jag desperat måste kontrollera något. Där kommer maten in i bilden. Att sitta med ångest framför all julmat och godis som dukats fram de senaste dagarna har varit tufft. Varje kväll har jag lagt mig med en tom mage som skrikit efter näring. Jag har tagit långa promenader, joggat tills jag nästan spytt och pressat min kropp och mitt psyke till max. Det håller inte. Vill jag nå under två timmar på Göteborgsvarvet kan jag inte svälta mig själv. Jag kan inte komma dit utan vare sig fett eller muskler och förvänta mig en topptid. Jag vill springa för att det är kul, för att jag mår bra av det och för att det är min meditation. De senaste dagarna har jag ätit mig hyggligt mätt och inte tränat innan frukost. Det är alltid en början.

Jag är jag. Mot alla odds lever jag vidare och mot alla odds är min plan och förhoppning att 2008 ska bli ett bra år. Kanske sitter jag här ett år senare med krossade drömmar men då har jag åtminstone försökt. Igen och igen tills det går. Det är min filosofi. Jag måste ändå minnas att många lyckliga och levande dagar har lyst upp också det här året. Det är kanske överraskande med tanke på allt som hänt. Men nu vet jag att det finns en lycklig, varm, kärleksfull och glad kille långt där inne. Det gör mig motiverad att fortsätta. Det sista kapitlet i sagan om Fredrik har ännu inte skrivits. Historien har knappt börjat.

Årets :( … drömmarna som försvann.

Årets :) … endorfiner... wow.

”Min Kärlek ska brinna
så klar som en stjärna i natten
Min Kärlek ska finna
sin väg i det djupaste vatten”

Tack min älskade familj för att ni består genom mina ljusa och mörka dagar. Vi förstår inte alltid varandra men ni finns alltid där. Jag älskar er och att ha hittat tillbaka till er är en dröm som blivit sann. Tack Henning, jag älskar dig som ingen annan. Tack Hope, jag älskar dig lika mycket. Ni gör mig till en stolt pappa och jag ska krama er till tvångstankarna tystnar. Det lovar jag. Tack min ängel för att jag fick ha dig i mitt liv och fortsätta ha dig i mitt hjärta. Jag glömmer dig aldrig. Tack Emelie för att du står ut med mina kriser. Ditt stöd genom det här året har varit ovärderligt. Tack Lenni för den trygga hamn du är för mig. Det du gett mig betyder så mycket. Tack för att du tror på mig. Tack Bonette för att du är lillasystern jag alltid önskat mig. Tack Mini och Joffe för att ni får mig att tro på kärlek. Ni har en speciell plats i mitt hjärta. Tack Blonde för att du lyste upp mörkret. Jag är så glad att resan äntligen blev av. Tack Marica för de fina åren vi fick. De kommer jag alltid bära med mig. Tack Tomas för att du kom tillbaka in i mitt liv. Det känns bra och ibland räcker det så. Tack mina kära vänner på Grönan för att ni fick mig att våga börja om på nytt. Det var en fantastisk sommar. Tack Maria för all kärlek. Vi har något stort på gång. Tack Anton och Sara för alla nördiga, onyttiga och underbara dagar. Nice on! Tack till guldklimparna på Studentconsulting för chansen ni gav mig. Tack Henrik ”Baggis” för att det alltid känns så lätt att umgås med dig. Du är den bästa roomie vi kunde få och det kommer alltid vara du, jag och Marie. Tack GAMEcore för att jag efter fyra år fortfarande är motiverad och utvecklas. Hos er stannar jag kvar. Tack Micke för att du visade dig vara en besläktad själ. Tack Sara för det speciella vi delat i så många år. Vi hörs kanske inte så ofta men du är en speciell vän. Tack Lisa för att ingen är som du. Dina mail lyser alltid upp den grå vardagen. Tack Elin och Olga för den hjälpen jag fick. Det var en ära att ha er med en bit på vägen. Tack Ann och Göran för att inget är tabu eller konstigt nog. Det kommer hålla hela vägen. Tack Teater 2 för att ni fick mig att känna mig mindre ensam och att ni gjorde tiden på dårhuset uthärdlig. Tack mina tre ”S” för obeveklig inspiration och musik som tar mig genom allt. Tack Kajsa för att du fortfarande är du och inspirerar mig att leva mina drömmar. Du kommer alltid vara min största förebild. Tack Tina Nordlund för att din självbiografi fortfarande lyser upp de svartaste dagarna. Min egen är faktiskt på gång. Tack alla ni andra som inte nämns här men som ändå berikar min väg och gör den så spännande att gå.

Och kom ihåg… ta inte den kortaste vägen, ta den vackraste.

Trött på att höra...

Jaaa, vad roligt. Då var man här igen. Seriöst... även om det är så roligt att höra hur jäkla bra man är så undrar man vad som är felet. Nej, jag är så trött på den här jakten. Disney har seriöst förstört min bild av kärlek... och Ally McBeal. Men mest Disney.

Äh... fuck it. 2008 ska bli så jäkla bra. Jag bestämmer det. 2007 har varit mest motigt, jobbigt och allmänt trist. Nästa år vill jag... ja, jag vill lämna mitt tvång bakom mig, depressionerna och alla jäkla piller. Hittills har jag varit mest tacksam för dem, men nu inser jag vad det kostar att vara ett levande apotek. Åt helvete med prozac, benzo och mirtazapin.

Dagens :( ... då var det dags igen!

Dagens :) ... tvångstankarna bleknar... yay!

"Det värsta är den där klappen på axeln
och orden du som är så fin
du borde väl ändå kunna hitta nå'n snart
men håll ut det kommer ta tid"

Det skulle göra mindre ont om du inte var så himla fin...

Övning ger färdighet

Löpningen börjar redan ge resultat. När jag är ute och kutar brukar jag springa två slingor. Den ena är lite längre. Där började jag för några veckor sedan på 40 min, fortsatte med 39 och nu i veckan blev det 37. Jag tror mitt pers ligger på en tid runt 35 där men med den här farten så ligger jag väldigt bra till. Min kortare runda har gått ännu bättre. Jag började med 36, sänkte det veckan efter till 34 och idag smått otroliga 31. Där har jag ett fenomenalt pers på 29 som jag satte en sen kväll den första september. Just den kvällen kommer jag aldrig glömma. Jag flög fram, kunde bara släppa iväg benen - och jag stannade ändå och knöt skorna två gånger.

Jag älskar mål. Därför tänkte jag sätta upp ett par drömresultat jag vill nå och som jag tänker sträva efter. Den långa rundan borde jag kunna komma ner på 33 och vad gäller den korta så skulle inte 27 kunna vara en omöjlighet. Det lär nog dröja ett tag med tanke på årstiden och kylan. Men så länge snön håller sig borta så ser jag inga hinder.

Dagens :( ... tankarna bråkar fortfarande med mig.

Dagens :) ... du är söt.

"Jag vill fly mot horisonten

bara lämna allt ibland

men min allra högsta önskan

är att landa i din hand"

Kanske... ja, kanske kan livet vara en Shirley-låt.

Jul?

Jag har nog missat det mitt i allt kaos men julen är på ingång. Den kom också i år. Ärligt talat så är inte mina tankar riktigt där ännu men julbordet med jobbet igår hjälpte mig en liten bit. Kvällen blev sjukt lyckad och det kan jag tacka mina kära kollegor... Ali, Fredrik, Martin, Jonatan och alla de andra... tusen tack för en väldigt trevlig kväll! Jag är så glad att jag fått den stora chansen att få vara en del av er. Om än bara för ett litet tag.

Måendet i själ och hjärta är bättre. Om jag ska vara uppriktigt så har den senaste månaden varit brutal med ihållande tvångstankar och en malande ångest. Men tankarna lättar. Vissa dagar känns riktigt sköna och jag möter mitt frostiga Stockholm med ett leende. Men så kommer det mörkare dagar då ångesten kommer krypande. Det är svårt att bara vara när jag mår så. Men det händer allt mer sällan. Det är ingen spikrak väg upp ur svackan. Den är krokig och gropig... men det går framåt.

Jag har lärt mig så mycket om mig själv de senaste åren. Mina tvångstankar beror på många saker. Dels så är jag en tänkande människa nära till det ljusa så som det mörka. När ångesten greppar tag i mig skapar jag tankar att plåga mig med. Vi människor vill se en anledning till allt lidande men ångest är just ångest. Jag märker att tankarna blir lättare att släppa när ångesten ger med sig. En annan orsak till tvånget är min konstanta jakt på min identitet, på vem jag är och vad min plats är. Jag verkar aldrig riktigt få ro i mig själv.

Dagens :( ... tvivlet på mig själv.

Dagens :) ... trollmor... du finns alltid i mina tankar.

"Jag tror att meningen
förde mig hit
har inte funnit den men jag
tar det bit för bit
står inför framtiden och
ödets makt
har inte vunnit än men jag
väntar stolt och starkt"

Jag har aldrig varit så redo som jag är nu.

Ökad dos... och 14 reserv!

Jag hade ett läkarbesök förra veckan som var guld. Det kändes som en bit av framtiden. Jag ökade på dosen av en medicin och det har gett effekt, på ett jobbigt vis. Sommaren 2005, när jag satte in medicinerna, var ett rent helvete där jag mer eller mindre låg sönderskavd i min ångest och tvångstankar. Nu känner jag av en liknande effekt. Ångesten ökar, tankarna blir tyngre och dagarna tycks blekna bort i en tjock dimma... men (och det är ett viktigt men!) jag vägrar låta mig lamslås. Jag stretar vidare, joggar, jobbar och lever.

För framtiden känns så nära just nu. Jag kan sträcka ut handen och röra vid den och jag tycker om känslan. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans just nu. I dagarna har jag väntat febrilt på antagningsbeskedet från Södertörn. I somras var jag 49 reserv och nu blev jag... 14 reserv. Det är en rejäl höjning och jag har verkligen hoppet. Men kommer jag inte in nu så blir det någon annan gång, eller också blir det något annat. Det viktigaste är trots allt att må bra och få vara hel och frisk i kropp och själ.

Dagens :( ... benzo? Det skrämmer mig en smula.

Dagens :) ... formen är på gång! Jag kommer bli grym.

"Din blick är sorgsen
Vet vad du känner jag förstår så väl
Att tankarna skrämmer
I en värld full av människor växer vår ensamhet
Och i mörkret inom dig finns vilsenhet

Men i dina blå ögon speglas jag
I dina blå ögon finns havet och himlen
Så var inte rädd att leva här
För dina ögon, dina ögon har fått sin färg
Av förtröstan"

Allt ordnar sig. Det vet jag.

Marie!

Åh, vilken jävla lycka! Marie, Marie, Marie! Jag var där och var så sjukt jäkla tvärsäker att Amanda skulle vinna. Men jag ville inte det. Det är så sjukt kul! Närmare 30, kurvig och med ett sånt fint hjärta. När hon vann studsade jag upp och ner som ett litet barn. Det smög sig också in en och annan tår. Jag skäms inte en sekund för att jag blir så berörd. Idol har alltid, i mina ögon, varit relativt platt och trist. Vinnarna kom, sågs, segrade och... försvann. Men det Marie har gjort i höst har berört mig ända in i hjärtat. Hon sjunger som en gudinna och ger så mycket av sig själv. Som Kishti skulle sagt det: "Go girl!"

Nej, nu ska det julstädas i mitt rum!

Dagens :( ... aj, foten gör ont!

Dagens :) ... peppad på jul och det som komma skall.

"This moment will last"

Kan det bli så?

Tankens kraft

Tankarna de mal i mig och det är svårt att fly... för man kan inte fly från sig själv. Så jag väljer att fylla mitt liv med så mycket vackert jag kan, och med så många vackra människor. Veckan har hittills bestått av en Final Fantasy-konsert med Anton, Hairspray med Maria och i morgon blir det Idol i Globen med Baggis. Jag väljer att säga "ja" istället för "nej". En dag... en dag snart... hoppas jag att de sjuka tankarna lämnar mig. Tankar är tankar... men ibland kan de få en väldigt stor makt över mig.

Dagens :( ... när tankarna mal sönder mig.

Dagens :) ... lätt Hairspray, tack Maria!

"So let me come to you
Close as I wanna be
Close enough for me
To feel your heart beating fast
And stay there as I whisper
How I loved your peaceful eyes on me
Oh, did you ever know
That I had mine on you"

Fick bli lite Final Fantasy veckan till ära. Vacker text... tycker om den. Vill ha det så.

Inte utan min mirtazapin...?

Terapi är bra. Terapi får mig att inse saker. Jag är rädd för att göra någon i min närhet illa, jag anklagar mig själv för minsta lilla, jag vill vara alla till lags, jag har en stark längtan blandad med en lika stark rädsla... men annars är allt faktiskt bara bra. Faktiskt. I morgon ska jag träffa en läkare och diskutera min medicinering. Det har jag faktiskt inte gjort sen jag började med mina piller och jag kan inte komma ifrån all jäkla ångest jag utstått den senaste månaden. Ja, folk får säga vad de vill men jag tycker antidepressiva är bra. De har hjälpt mig mycket och gjort livet lättare att hantera och fått mig att orka lösa min problem istället för att fly från dem.

Dagens :( ... usch, vilken ångestladdad morgon.

Dagens :) ... en vecka med två konserter och en bio känns bra.

"Vem vet rätt och fel
sant eller falskt
kan inte tänka mer men jag
tar mig ändå fram
har inget facit som
leder mig helt rätt
hur jag än gör just nu så
blir det inte lätt"

Jag ska rida ut den här stormen också... jag klarar ju allt!

De första stegen

Jag väljer mina tillfällen. Nollgradigt. Kylande blåst. Piskande regn. Men idag började jag min stora satsning mot Göteborgsvarvet 2008 och en tid under två timmar. Det har varit mitt mål i flera år nu men så har det alltid kommit nåt i vägen. Men inte i år. Jag ska stå där på startlinjen i mitt livs form. Ett steg i taget. Ett andetag i taget.

Dagens :( ... känner mig lite ensam.

Dagens :) ... "boom-boom-boom...boom-bom-bo-bom-boom"

"Tror du på livet
eller tar du för givet
att allt det goda alltid kommer av sig själv
Men du kan välja
vi har allt i oss själva
så möt det som vi har
och lämna svikna löften kvar

För denna eviga längtan
och stora förväntan
leder mig tillbaks"

Hur svart det än är så lyckas alltid längtan leda mig tillbaka... också denna gång.