Hon kommer tillbaka

Det var en tung sommar för Kajsa och sen hon lade ner säsongen i förtid har hon inte tränat något alls. Men i december tar hon återigen sats mot OS i Beijing och karriärens sista mål. Hon har allt - utom just ett OS-guld. Med tanke på konkurrensen och hur den senaste tidens hoppning sett ut blir det ingen lätt uppgift. Men kan nån klara det så är det Kajsa.

Dagens :( ... är minnena som förföljer mig.

Dagens :) ... thank god it's friday!

"This is the moment
this is what we've been waiting for
all of our dreams will finally
become reality for sure

No hesitation
fortune will favor all the brave
there is no way of stoppin' us
it's now or never"

Nej... oavsett vad som händer... hon kommer tillbaka. Vi kommer tillbaka.

Tunga kliv... men ändock framåt

London blev ett skönt uppehåll från allt kaos som pågår inom mig just nu. Det var super att träffa Blonde igen, shoppa alldeles för många filmer, glädjas åt en sjukt rolig musikal, uppleva en queer sida av staden jag älskar, fika ett flertal gånger på Starbucks och släppa taget om tvångstankarna.

Nu är jag hemma igen och jag tar mig framåt. Jag har börjat jobba lite smått igen vilket känns bra. Det blir en liten mjukstart den här veckan och jag hoppas jag kommer kunna köra för fullt redan på måndag. Men nu hoppas jag först och främst på en lugn helg i min ensamhet. För jag behöver vara ensam just nu och försöka plocka upp spillorna.

Dagens :( ... dessa småsaker jag vrider och vänder på.

Dagens :) ... är så glad för att de är så förstående på mitt jobb.

"Jag tog mina minnen och gav mig av
Jag reste mot min längtan och jag reser än idag"

Jag undrar om jag nån gång kommer ända fram?

Tvångstankar

När problemen blir för stora så har vi männskor olika sätt att handskas med dem. Somliga tar att ut sina sorger i mat, alkohol och droger. Det finns dem som skadar sig själva för att lindra smärtan. Jag tar ut mina problem i tankar. Jag är sjuk igen. Tvångstankarna mal dag ut och dag in. Jag kämpar mot dem, vet att de inte sanna men minnen som är nästan tio år gamla vill säga mig något annat. Men jag hoppas en dag finna ro i den tanken att det är okej att tänka vad som helst, så länge det inte återspeglar sig i det man gör.

Jag är inte på jobbet just nu, jag har tackat nej till julmarknaden på Grönan och jag orkar inte göra så mycket överhuvudtaget. Det är svårt att ta sig upp ur sängen och det är kämpigt att ens klara av vardagens små bestyr. Där jag just nu. Jag trodde aldrig jag skulle hamna här igen. Men jag vill tro att när de här tankarna inte stört mig på många, många år så måste det finnas ett sätt att finna ro i dem igen. Ska sanningen fram så har jag aldrig bearbetat just de här tankarna och kanske måste jag slå i botten för att kämpa mig uppåt igen. Jag vet inte. Jag önskar att jag visste. Det enda jag vet är att den här gången tänker jag inte berätta om tankarna. Det skulle bara göra dem mer levande och sätta dem i fokus. Det är inte det riktiga problemet.

Nu kan jag bara ta en dag i taget och göra vad jag kan. Veckan har varit tung på många sätt men jag klarar fan så mycket mer än vad jag tror. Jag har träffat min psykolog två gånger, pratat ut med Emelie och haft ett långt och vackert samtal med världens bästa dramafröken. Nästa vecka blir det ett möte med en ny läkare där min medicinering ska diskuteras. Jag hatar att vara mitt i helvetet igen men... det går att bli frisk.

:( ... vägen tillbaka känns så lång och osäker.

:) ... en resa till London kanske är vad jag behöver.

"Vi visar oss
I skenet av en lögn
Vandrar i stillhet genom ändlös sömn
Vi vill ge sken av att tåla allt vi ser
En börda som kan växa mer och mer
Vi glömmer det som faktiskt sker
Och väljer det vi tro oss se
Vi låter det bli sanningen och styrs av allt omkring
Och vi som ser hur vårat inre dör
Vet att det är så vi alla gör"

Kanske är det så... att jag förvandlar verkligheten till nåt annat.

Så himla vuxen

Min vardag har förändrats radikalt sen jag började heltidsjobba. Jag har nog inte lyckats smälta allt riktigt ännu med fast lön, dator, mobil och så vidare. För mig är det coolt värre. Det känns lite psykat att varje dag åka till sitt kontor, sätta sig vid sitt skrivbord och jobba åtta till sjutton. Det känns vuxet. Håller jag på att bli vuxen? Ja, ännu mer vuxenpoäng lär det bli i januari då jag åker på en konferens i Luleå. Hur det här ska sluta är det ingen som vet...

Dagens :( ... tankarna är ofta tunga.

Dagens :) ... snötäcket piggar upp lite grann.

"Tro
Jag vill känna tro
Jag vill känna morgondagen
nalkas här i lugn och ro
I en vintervärld finns det någon tro
Jag vill känna önskan om en tid så ljus som friheten
Känna tro igen"

Dagens Shirley är en Marie... men för mig är det Shirley.

Ny väg

Jag är fortfarande här. Och nu är jag tillbaka. Pausen blev till slut sisådär en månad och det kändes välbehövligt. Jag behövde bli sugen på att blogga igen.

Den psykodynamiska terapin, som trevligt nog ligger i huset bredvid, börjar ta form och jag börjar förstå den. Det är stor skillnad mot KBT och på många sätt betydligt mer påfrestande. Men jag tror att jag behöver bearbeta det svåraste för att bli helt frisk och stark i mig själv. Jag har kommit en lång väg men jag känner mig ofta otrygg i mig själv... den jag var och den jag är. Men jag vill hemskt gärna bli trygg i den jag strävar efter att bli. Det är mitt mål, och har så länge varit det... att finna styrkan i att vara jag.

Dagens :( ... att det är ett grått och trist november med en grå och trist vardag.

Dagens :) ... måste tillägnas min söta DS med gulliga Chocobo Tales som jag spelar just nu.

"Jag vågar ta steget ut och gro
och jag önskar att jag funnit min tro
att jag klarar allt
som den långsamma blomman
som äntligen slagit ut"

Dagens Shirley blev en klassiker jag finner styrkan i... alltid.

18 000 anledningar att jubla!

Ska det va, ska det va, ska det va... brukar jag ju säga. Och nu är det läge igen. Sedan några veckor har jag jobbat som säljare på com hem för student consulting. Det har varit ett knatande i trappuppgångar, sena kvällar och blandat med utfallet på försäljningen. I onsdags fick jag dock veta att jag behövdes inne på kontoret, och det var en ära att få chansen. Nu har jag i tre dagar bokat upp oss hos olika bostadsföreningar, vilket är mer spännande än det låter. Det är att göra hela tiden och jag känner mig verkligen behövd och produktiv. Sen skadar det inte att det hela känns rätt flashigt. Kalla mig ytlig men jag får en kick av att sitta på ett kontor inne i Stockholm i en snygg skjorta och känna mig stilig. Men historien slutar inte här...

Idag skulle jag prata med en överordnad om framtiden. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men hela mötet överträffade mina vildaste förväntningar. Nu sitter jag här några timmar senare och försöker hämta mig från den omtumlande upplevelsen. Jag är anställd som personalassistent på student consulting och dessutom på heltid med en månadslön på 18 000. Det kanske inte låter så mycket, men för en ung kille vars enda anställningar räknats i timmar är det häftigt. Det här är så sjukt något kan bli... men också jävligt roligt!

Dagens :( ... så var det med all min egna tid...

Dagens :) ... men... heltid, 18 000 i månaden, kontor inne i Stockholm, tjänstemobil, dator... ja, listan kan göras lååång!

Paus i maskineriet

Jag har varit så arg, ledsen och förtvivlad. Många tårar har runnit och så mycket har hänt det senaste åren. Jag har misshandlat mig själv på alla möjliga vis. Impulserna kommer fortfarande men jag agerar inte längre på dem. Det är stundtals nära men jag lyckas alltid bryta det destruktiva. Jag måste minnas att det fanns en tid då jag alltid tog varje sånt tillfället i akt att skada mig själv. Men tankarna är ofta tunga och det är jobbigt att leva med just nu.

Men det är nog riktigt. Det är mycket som pågår i våra liv just nu. En dag kanske ödet vill att vi hittar tillbaka igen. Jag vet inte. Jag hoppas. Men det vackra vi hade blev något destruktivt där vi båda känt oss svikna, arga och ledsna. Jag har de senaste dagarna växlat mellan en enorm besvikelse, en het ilska och en tung sorg. En dag kanske vi orkat reparera, gått vidare och förlåtit. En dag kanske solen åter lyser på vår väg.

Jag vill det.

Nu väljer jag att ta en liten paus i bloggandet. Det känns rätt. Kanske blir pausen en vecka, en månad... eller kanske till och med ett dygn. Vi får se.

Kändes rätt

Jag kortade det förra inlägget. Det kändes inte bra att publicera det, även om det var så jag upplevde situationen som förstörde så mycket. Men jag var uppriven och allmänt jävla ledsen. Jag är väl fortfarande det, men jag måste tro på förlåtelsens väg... jag måste det.

Ensam

"Du förstod aldrig riktigt
Hur illa det var
Du lät mig va ensam
När jag slöt mig i mitt skal
Jag kan fortsätta ångra
Jag kan fortsätta le
Men min allra högsta önskan
Är att ha dig bredvid mig

Men jag är ensam
Här utan dig
Du kommer aldrig tillbaka
Se vad du gjort med mig
Men jag är ensam
Jag vill så gärna förstå
Du lova på hedersord
Det finns tid för oss två"

"Var det värt att se mitt hjärtas blod?"

En udda trio

Jag, Micke och Bitte på ett billigt hak var en riktigt lyckad kombination. Egentligen är vi en rätt udda trio som av några lyckliga slumpar blev vänner. Men trevligt var det med gott sällskap, billig öl och timmarna flög iväg. Fler sådana kvällar tack!

Det har varit riktigt trevliga dagar också, även om jag i vanlig ordning saknar min egna tid. Det är svårt att peka på varför jag behöver den så innerligt. Jag vet faktiskt inte. Men det är väl ingen idé att ta reda på det. Jag kan väl istället vara glad att jag trivs i mitt eget sällskap. ;)

Utbytt

Jag har blivit utbytt. Och det är klart att det gör ont. Det gör ont ända in i själen. Att bli av med den som betyder mest av allt är något man aldrig riktigt kommer över. Men man lär sig leva med det.

"Om du vill
Får du gärna se åt ett annat håll
Om du vill
Får du gärna gå
Om du vill
Så förneka allt utan förbehåll
Om du vill
Kan du leva så"

Idag är jag glad och tacksam för mina vänner jag har... om än inte nära... så åtminstone nära mitt hjärta. Ni är ovärderliga för mig. Lova att aldrig byta bort mig.

"Ännu en dag igen
Jag vaknar upp med tystnaden
Står där lika vilsen som ett barn
Och som en våg kommer saknaden
Och den sköljer över mig
I samma stund ser jag sanningen
Jag ska leva utan dig"

Själsfränder?

Småsjuk, småstressad och smånojig...

Usch, lite förkyld håller jag minsann på att bli. Det kunde jag vara utan, speciellt som jag idag ska vara lite av en "vikarierande coach" på jobbet. Oj, oj, oj! Hur hamnade jag här egentligen? ... Och så lite stressad också! Gibbe kommer i morgon. Det blir trevligt, för det är ju liksom över två år sen vi sågs ju! Men jag måste hinna tvätta lite innan tror jag minsann... oj, oj, oj...!

Och så denna abstinens... men jag har klarat mig sex dagar nu... sex hela dagar!

Jag står här trots allt

Det är jag... stark... mer än vad jag nånsin trodde. Jag vaknar ofta upp på morgonen med en malande oro och känner ångesten krypa. Jag känner mig ofri, instängd - men jag ser kamperna i vitögat. Jag kramar om mina katter och håller det levande i mitt liv nära mitt hjärta. Jag måste minnas, trots att livet känns lite svårmodigare för stunden, så kommer det inte alltid vara så. Det har varit mycket värre. För lite mer än ett år sedan såg jag ingen framtid. Jag vaknade varje morgon rädd för att leva men för feg att dö. Jag hatade mig själv och jag hatade världen. Det fanns inget vackert kvar.

Hade någon sagt den 6 juli 2006 att jag ens skulle leva den 6 oktober 2007, så hade jag skrattat den personen rakt upp i ansiktet. Varför dyker de minnena upp nu? Varför försöker jag försköna det trasigaste? Det finns inget vackert med att skrika ut sin ångest, sticka fingrarna i halsen för att lindra den eller gråta tills man går sönder. Det finns inget vackert med önskan att dö. Men jag vill skriva om det. Jag måste se en mening med allt lidande de senaste åren. Jag vill visa att det går att ta sig ur mörkret och våga leva livet. Jag känner mig tvungen att lindra det svåra genom att skriva om det med vackra ord. Det går att hitta styrkan i sig själv. Man kan försona sig med det svåraste. Jag är ett levande bevis på att en människa har en enorm kraft inom sig... en enorm kraft att ta sig ur det svartaste och gå vidare.

Jag trodde inte jag hade den styrkan... men den fanns och finns där... hela tiden.

"Ett enda andetag
Är tungt nog
När man tvivlar på sin rätt
Att få leva sitt liv, som någon tog
Och jag önskar att jag hade sett

Att jag hade vetat
Hade anat,
Att livet har så mycket mer att ge
Att jag hade orkat
Hade vågat,
Låta vinden leda mig på rätt väg"

Mitt liv som försäljare

Jo, men visst... jag har ju ett nytt jobb! Numera är jag säljare på Com hem och knatar runt över heeela stooora Stockholm (vilket hittills innebär mest Upplands Väsby...). Hur går det då? Ja, det går faktiskt sjukt bra vad gäller försäljningen. Den här veckan har jag sålt tolv tjänster, vilket motsvarar 2400 i provision. Jag trodde verkligen inte att det skulle fungera så bra, men det kommer bli bäst att få lön i november också... Sen är inte allting guld på jobbet eftersom jag tenderar att hänga upp mig på småsaker mest hela tiden. Allting är ju inte på liv och död, även om jag ofta lyckas vrida och vända verkligheten till min sanning.

Men sån är ju jag... men jag vill må bättre...
och jag SKA bli stark och frisk.

"So I found a reason to let it go
Tell you that I'm smiling
But I still need to grow
Will I find salvation in the arms of love?
Will it stop me searching, will it be enough?

I don't want your sympathy
Sometimes I don't know who to be
Hey what you're looking for
No one has the answer but you just want more
Hey who's gonna make it right
This could be the first day of my life

The first time to really feel alive
The first time to break the chain
The first time to walk away from pain"

Vidriga ångest

Varför... varför lämnar den mig aldrig? På riktigt...? Den tryckte sig över mig, fantasin skenade iväg... och det som var för längesen kändes som idag... Jag vill ju lämna det som var och jag vill bli stark i mig själv. Men jag måste minnas... att när det blåser snålt... jag är på väg.

Idag är det tre månader sen jag skar mig senast.

Så var det över, och konstigt är det... på alla de sätt

Slut liksom... ja, då var sommaren på Gröna Lund över. Det känns konstigt och jag fattar det inte riktigt. Det är ju där jag ska vara. Nästan fyra och en halv månad har det blivit men det skulle lika gärna kunnat vara fyra och ett halvt år. Grönan har blivit mitt liv och att bara säga hej då till det känns en smula bisarrt. Det blev i alla fall en trevlig pubkväll som ett bra avslut på det hela. Trots att det blivit lite väl mycket ibland kommer jag sakna det. Visst har det varit långtråkigt och mentalt påfrestande många gånger men jag är samtidigt tacksam för tryggheten mitt jobb och de vänner jag träffat där har gett mig när det stormat som värst i mitt liv. Det kommer jag alltid vara tacksam för.

"Please lock me away
And don't allow the day
Here inside, where I hide with my loneliness
I don't care what they say, I won't stay
In a world without love

Birds sing out of tune
And rain clouds hide the moon
I'm OK, here I stay with my loneliness
I don't care what they say, I won't stay
In a world without love"

Men jag går runt med en konstig känsla... som jag i och för sig är rätt van vid. Den handlar inte om att jag känner mig ledsen eller nere. Jag känner mig bara utanför. Det känns som det finns en verklighet nånstans som jag försöker nå, och jag vet inte riktigt varför. Vill jag nå den? Bli en del av den? Är den för mig? Det känns som jag tappar greppet om den ibland och flyr in i min egna drömvärld. Alla suddas ut och blir till konturer. Ändå trivs jag bättre där - åtminstone ibland. Jag sluter mig i mig själv och jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag försöker ta mig ur bubblan men när jag själv inte vill är det svårt. Antingen är jag för bra för världen eller också är den för bra för mig - men den räcker inte till.

Hoppas verkligheten är lite mer närvarande i morgon och att jag känner mig lite mindre konstig...

81 av 82

Märkligt känsla... men i morgon jobbar jag sommarens sista pass på Grönan. Det känns både bra och dåligt, men det känns skönt att få ett brejk. Faktum är att de senaste månaderna har jag levt för samlingen, rasten och att lämna in kassorna. Lite småtrött är jag alltså på mitt kära tivoli. Men kul ska det bli med en sista pubkväll! Yäää!

Och på söndag ska jag bli com hem-säljare. Jag ligger inte på latsidan...

X-ning

Wheeew... vilka dagar det har varit! X-ning med Grönanfolk är icke att underskatta. Så mkt mat, så mkt öl, så mkt nice folk. Himla trevligt var det och jag låter min skörd från tax free tala för sig själv!

Idag har jag tagit en välbehövlig dag med massor av egen tid. Men jag har också promenerat och joggat en timme vardera. Snart ska jag sjunka ner framför Idol med lite glass. Mums! I morgon väntar ett möte på mitt nya jobb (!) och något så kulturellt som ett besök Liljevalch.

Over and out!

Från "lotteryboy" till "qruiserboy"

Då var ytterligare två dagar på Grönan avklarade och det har bara varit "lott, lott och lott" men ändå helt okej. I morgon blir det kryssning med några av mina kollegor. Me like!

Det bästa jag har

Livet är som det är och man kan aldrig förutse vad som kommer hända. Anton och Sara har varit här ett par dagar. Vi har umgåtts, sett blodig skräck och insett hur sexistiskt Mario Golf verkligen är... Igår hände det dock en hemsk sak när lilla Hope lyckades olyckligt trassla in sig i en sladd till en Wii som Anton precis lyfte upp. Ännu olyckligare var att Hope skadade sig och hennes vänstra bakben ville inte riktigt bära henne. Till en början såg det värre ut än vad det var och Hope låg och skakade, säkerligen efter chocken och Henning var rejält uppstressad. Men vi var kyliga och en gick till datorn, en började ringa runt och en klappade Hope.

Igår insåg jag ännu en gång hur mycket jag älskar mina kattungar. Det har bara gått veckor men de är en stor del av mitt liv och jag skulle gå genom elden för deras skull. Jag fick aldrig någon riktig panik även om jag blev rejät uppskakad. Det enda som fanns i skallen var att se till att Hope fick bästa möjliga hjälp. Jag handlade på ren instinkt och det är på nåt sätt facinerande att se vad så stark och villkorslös kärlek kan göra med mig. Så vi begav oss allihopa till Södra Djursjukhuset där vi blev sittande några timmar. Det gick helt okej att ta sig med två uppskrämda kissar genom stora Stockholms rusningstrafik. Henning var lite gnällig men jag ville ändå ta med honom eftersom han aldrig varit hemma ensam och dessutom har han och Hope aldrig någonsin varit åtskilda. Det här skulle inte bli ett undatag. Ett stort tack till Anton och Sara (och till Frida som dök upp lite senare) som var med hela vägen dit och hela vägen hem. De var verkligen med när det gällde.

Och allt gick bra även om det i slutändan blev lite rastlöst för två lekfulla kattungar i en liten bur. Hope lugnade ner sig snabbt efter olyckan och veterinären trodde inte att det var så farligt. Riktigt säkert hade varit att kolla med röntgen men då kissarna inte är försäkrade hade det kunnat dra iväg uppemot 4000 pix. Nu slutade det på strax över tusenlappen och Hope fick smärtstillande och idag har jag köpt lite medicin till henne. Nu mår hon bra och hon leker och spinner som ett tröskvärk, även om hon kanske inte är på topp riktigt ännu. Benet är lite ömt och hon stödjer inte gärna på det. Men det viktiga är att hon mår bra och att det kommer ordna sig. Sen vore det toppen om Henning slutade leka fullt så våldsamt med sin stackars syster. ;)

"Ni är det bästa jag har

Ni ger mycket mer än ni tar

Ni är mitt rop och mitt svar

Ni är det bästa jag har"