Up yours teknik!

Teknik suger och sånt. Och i kombination med mig blir det direkt livsfarligt. Jag och Simon satt i ett par timmar och var galet nöjda med bildsättningen av mitt reportage, men sen gick allt åt fanders ändå. Jag tjurade, tänkte att jag borde byta karriär och sen sov jag. När jag vaknade var jag helt väck och självklart hade min knight in shining armor (eller fotolergök i mysbyxor) fixat allt. Så i morgon ska allt gå bra. Det är bestämt. Men jag och datorer tycker inte riktigt om varandra.

Fast bortsett från det här knaset var det fint att tända första ljuset.

Knarka jul

Först och främst: INGEN jävel puts my baby NÅGONSIN i ett corner. Punkt. Vederbörande dör.

Gamla stan och julklappshets idag. Klassiskt och klyschigt som fanken men när vi gick därifrån hade vi införskaffat två klappar var. Let's knark christmas. Och när vi kom hem fortsatte missbruket. Tomtar, ljus och snögubbar i en aldrig sinande ström. Nu fungerar dock inte ljusstaken så julen är tills vidare uppskjuten. Tills i morgon i alla fall. Då ska vi droga ner oss med första advent.

The Golden Days are here

Igår föddes officiellt Golden Days. I framtiden kommer folk runt om i världen prata om före och efter Golden Days genombrott. Vi kommer inte bara bli rika. Vi kommer lägga världen för våra fötter. Det är en ny tid. Minns var ni läste det först. Minns den nya gryningen för mänskligheten.

Jag och Simon ska börja sälja retrospel. Köpa billigt. Sälja dyrt. Och jag tycker storhetsvansinne klär mig.

Vårt liv

Det blev ingen levande sjungande julgrann. Det blev halsont istället. Och Köttfärs på golvet, krossade tomater över spisen, ett lock smälter ihop... och lite så kan det se ut när Simon för första gången ska tillaga sin berömda köttfärssås. Men den smakade mumma. Och vår lägenhet står kvar. Just ja, vi ska bli sambos.

Jo men visst, det bestämde vi för några veckor sen. Fast praktiskt taget bort vi redan ihop, men det blir ännu mer officiellt om vi det görs riktigt ordentligt. Jag rådiggar tanken på vår lägenhet och vårt liv. Grymt, härligt, gütt. Jag har bestämt mig för att det är okej att vara så här lycklig. Det är fint att två kan bli ett.

Fjortisar med horn

Idag har jag mest drömt mig tillbaka till den där dagen. Fascinerats och förundrats över svartsminkade fjortisar med horn. Det var annorlunda. Och jag är verkligen grymt sugen på att testa spelet själv. Känns som det kan vara något för mig. Simon borde fixa hit sin dator. Pronto.

Ja, ännu en dag, ännu en artikel. Men jag lyckades hitta skrivglädjen när jag knåpade med reportaget. Nu har jag väl nåt som skulle kunna ses som första utkast på både den och min faktaartikel. Nästan. Lite mer finslip behövs det. I morgon blir det antingen krönika eller så kollar jag vidare på de andra texterna. Och får för all del inte glömma en levande sjungande julgran på kvällen. Men innan dess blir det alltså fjortisar med horn.

I morse anmälde jag mig för övrigt till Stockholm Marathon. 735 är bara absurt dyrt för att få springa. Usch. Men jag vill och ska. Smakar det så kostar det försöker jag intala mig själv.

Som ett litet jävla julkort

Jag sitter här och tänker tillbaka på helgen. Den var så bäst. Intensiv och händelserik, lugn och skön på en och samma gång. En tiopoängare. Den började dock i kyligaste laget på fredagen. Varmvattnet försvann men jag ville ändå springa. Jag chansade och hoppades välkomnas av en varm dusch. Det blev inte riktigt så. Men löpningen stämmer bättre och bättre. Det kan nog bli ett lyckat löparår 2009 också med rekord, adrenalin och endorfin. Jag smygstartar redan på Nyårsafton tänkte jag, med ett lopp i Göteborg.

Men någon dusch blev det alltså inte. Ofräscht, förvisso, men jag är en sån där som sällan eller aldrig svettas under löpningen. Så jag bänkade mig framför TV:n och spelade skräck. Och väntade på Simon och Frej. Frej är Simons bästis och en märklig figur som inte riktigt finns men gör det ändå. Vi har bara setts på Arvika och då var jag mest ett ångestmonster så det kändes fint att vi fick börja om. Tyvärr fick vi göra det i en kall lägenhet men med kakor, cider och skräckspel kommer man långt. Vi kom ända till Mariatorget och en vernisage med crème de la crème, som för övrigt var Simons favoritutryck för dagen. Men jag och Frej var mest missanpassade. Roligare hade vi med att spela memory på en sunkig bar (ett av mina favoritutryck - alltid) och förfasas och förfäras av alla regler man kunde hitta på. Och tänk att jag hittade mina riktiga föräldrar genom det spelet. Och tänk vilken fin snöängel Frej avslutade kvällen. Som ett litet jävla julkort.

Lördagen var Frejfri och bara en sån där perfekt dag jag och Simon längtat efter i evigheter (två veckor - men ändå). Nybakta frallor till frukost, snö som virvlade utanför fönstret, tända ljus, TV-spel i flera timmar, gudabenåade pizzor från Bennys med mycket kärlek. En dag med mycket kärlek helt enkelt. En dag som aldrig bör ta slut. Och många fler sådana ska vi ha. Att få älska Simon från tåspetsarna till hårfästet och bli älskad tillbaka är det bästa som finns. Lite cheesy, men så är det.

Min söndag började med att springa en mil i snön. Som ett litet jävla julkort här med. Gnistrande snö, en stigande sol och lugn och skön löpning. Sen bar det av in till stan och übercoola Beyond Retro och lika coola (nåja) Frej. Jag och Simon jublade över att få se en supermegastor affisch på High School Musical. Och jag skuttade. Men eftersom det mest var kallt så hamnade vi hemma och spelade Frejs egna ihopknåpade brädspel. Jag svär att den där killen har sjuk talang för sånt. I timme efter timme körde vi och även om reglerna nån enstaka knappt förstods av Frej själv var det sjukligt underhållande. Självklart vann jag. Och Frej åkte hem. Avslutningen blev varm choklad framför Lost. En perfekt helg kunde inte fått ett bättre slut.

Men helgen är över och idag har jag skrivit faktaartikel sen åtta i morse med värmeljus på bordet och ett konstant snöande utanför fönstret. Jag har pausat med frukost, lunch, dusch, Top Model, Coop och det här. Nu lägger jag nog snart ner för dagen. Känns som att jag har ett helt okej första utkast på min faktaartikel och i morgon blir det nog reportage tror jag. Och en kort runda i snön. Med en längtan efter helgen. När jag är klar och glad med min artikelserie.

Ordning, struktur och lite panik

"Jag tänkte börja nästa vecka!" Simon tänkte annorlunda. Så nu har jag planerat artikelserien, letat upp lite artiklar och det kommer nog bli lättare att ha ordning och struktur på måndag. Och lite panik. Men det hör ju till. Plugget har faktiskt gått bra i höst. Två kurser är godkända och lagda till handlingarna med tenta, reportage, personporträtt, recension och annat. Och på vägen har jag tro det eller ej haft ganska roligt mitt i all panik och prestationsångest.

Nüll artikelskrivande, mucho kärlek

Jag kikade ut genom fönstret igår och såg hur snön började lägga sig. Lite mysigt. Jag gillar snö, jul och allt det där. I år tänkte jag frossa i allt som har med det att göra. Det känns som det är läge för en riktigt god jul. Jag fixade faktiskt min första klapp idag. Barnsligt nöjd. Att den blev bra var bra.

Det är underligt hur lat jag kan vara med mitt artikelskrivande. Och fantastiskt hur mycket jag behöver Simon. Jag har skrivit nüll, zero, zip den här veckan och hängt med Simon lite överallt. Det handlar väl om att prioritera och jag är nöjd med min prioritering. Även om jag är icke önskevärd av somliga lustigkurrar i studion, tycker inte Väsby gör någon glad och sedan välter ner allt när Simon ska plåta, så... ska jag ju vara där han är. Faktiskt. Jag får ta smällen att det blir mycket skrivande nästa vecka.

Åh, åh, åh! Och Simon passade på att fixa nya profilbilder till moi i studion. Fina grejer blev det. Om jag ska använda skålar vet jag inte riktigt. Gav bilderna lite karaktär i alla fall.

Idag ska jag fika med the girls i klassen och så ska jag sakna, tänka och älska. Mycket.

Artikelskrivande stundar

Nu när vi inte ska vara i skolan på två veckor hade man hoppats på en pampig avslutning. Istället fick vi lida oss igenom en dag av meningslöst tjat och onödiga övningar. Plus för att läraren hade rolig frisyr. Det var nästan en tröst. Nu stundar några veckors skrivande om WoW. Om 15 dagar ska hela kalaset vara inlämnat. Men jag har fortfarande en förhoppning om att fixa klart det bra mycket snabbare. Kanske redan den här veckan? Möjligen orealistiskt, but a guy can dream.

Ibland

"Det händer ibland att tanken står still
Försök förstå ett under som just nu
Och det händer ibland att det blir som man vill
För ingen är så underbar som du"

Vill och ska öppna ögonen och se just nu och blunda för det andra. För fan, vad bra allt är egentligen.

WoW it is

Det blir bestämt en artikelserie om World of Warcraft. I förrgår var jag och min fotograf (alltså Simon) och bevakade releasen av spelets nya tilläggspaket. Bisarrt. Gothfjortisar med horn, danstävling till Brittan, galna fans på en busskur och... ja, det var en upplevelse. Att sedan prata med människorna var också det intressant. Jo, det kan nog bli en bra artikelserie det här. Min handledare var peppad och jag är peppad av tanken på att jag har stoff nog redan nu att sitta hemma och skriva. Ack ja. Det är nog min svaghet som journalist. Är en smula lat. Fast jag var ute i god tid den här gången så jag tänkte använda mina extra dagar till annat. Kan bli skönt. Och jag har ett litet hemligt projekt på gång... höhö.

Sen kan vi diskutera hur smart det är av mig att själv besluta mig för att testa WoW. Med tanke på min tendens att hypa upp mig och bli passionerad (besatt) slutar det nog med att jag sitter uppe dygnet runt i mitt nya alter ego som dvärgen Fshasiofangora. Eller nåt. Nåja, det kunde väl vara värre. Turligt nog gör jag inte en artikelserie om knart. Och skämt åsido känner jag att det är etiskt rätt att faktiskt testa spelet vars värld jag ska granska. En 19 pix dyr testversion på två veckor känns ganska lagom.

Och jag är ute ur bubblan. Det var lite bubbligt där inne. Mission accomplished Simon.

Bubbla

I en bubbla. Tyst. Tråkig. Avstängd.

Simon ska få ut mig ur bubblan. Fixar han inte det får han stryk.

Lite skrivkramp

Detta är typ tjugonde gången jag börjar författa denna bloggen. Det lossnar inte riktigt. Löpning var lite tråkigt. Har skrivit om det till leda. Att berätta om att november är mörk och kall är nog ganska uppenbart. Jag och Simon höll hand i morse när jag glodde på Top Model och han sov. Det var fint men blev lite cheesy att skriva det tyckte jag. Så... nej. Lite skrivkramp kanske? Förmodligen. Hoppas den lossnar till denna härliga artikelserie som väntar de kommande veckorna. Jo, det får den göra. Ska den göra. Vad jag ska skriva om? Säger jag inte. Jag säger bara "wow",,, wow liksom. Wow.

"Det gör ont"

Lisa var här igår och vi skulle storma våra hjärnor kring våra artikelserier. Det gjorde vi i en halvtimme kanske. Sen var vi nöjda. Simon överraskade med att komma hem tidigt och sådana överraskningar hamnar under kategorin "wunderbara überraskningar". Vi tjötade, åt kaka (H&MOK fungerar också väl kyld - bara så ni vet) och efter att ha hänfört Lisa med massa prat om TV-spelens förlovade värld så var ju flickan bara tvungen att testa. Hon har nog oanade talanger vill jag lova. Hade vi inte tryckt av wii:n hade hon suttit där än idag.

Efter att ha lyxat till måndagen med taccos ville Lisa väldans gärna kolla på min gamla Vinterrevy från min gamla folkhögskola. Eftersom Simon plågades till döds häromkvällen var han inte riktigt lika pepp... och efter en stund var inte Lisa det heller. Men hon försökte ganska ordentligt. Fast när hon till slut sa orden "det gör ont" förstod jag att det nog inte skulle bli toppbetyg. Den här gången heller.

Fast jag var ganska vacker på den tiden.

Henning och Maltes oboykaka

Idag tog vi ett stort steg. Jag och Simon bakade vår första kaka och vi gav den det självklara namnet "Henning och Maltes oboykaka". Kaka, kaffe och oboy tillsammans med "Ensam mamma söker" är för övrigt en numera klassisk kombination. Receptet på kakan? Det kommer följa oss i graven.

Mycket usch är bra

Jag och Simon har haft lite Saw-tema den senaste tiden. Då är det givet att vi skulle se den femte delen. Man kan ju tro att filmerna ska vara rejält urvattnade men konceptet håller fortfarande. Jag blir fortfarande illamående, vill helst gömma mig och får en smula panik. I Saws fall är det ett gott omdöme. Fyran var rejält virrig men den här gången känns storyn lite mer samlad och även om det uppstod ett par lösa trådar fick jag också svar. Och dödsmakapärerna var... ja, bara usch. Och mycket usch i Saw är bra.

Fyra av fem fotöljer känns som ett rättvist betyg. Detta var helt klart ett värdigt tillskott i serien.

En liten Idolkväll

Igår vankades det en liten Idolkväll hos Rebecca på Söder med mycket skratt, mycket klass och mycket hembakat. Lisa smällde till med chokladbollar som hon sedan knuffade undan lite diskret när Matilda kontrade med en Idolkaka - med logga och allt! Jag och Simon tyckte hembakat var sååå 2006... vi köpte chips.

Mitt i röran var det lite Idol också. Alice var som vanligt bäst. Kevin har mest tandkött.

Hur man fördriver fyra håltimmar

Idag hade vi håltimma i skolan, eller rättare sagt fyra håltimmar. Jag, Matilda och Lisa åt lunch i två timmar. Sen fikade vi och blev höga på socker. Sista timmen satt vi i datasalen, läste om Blondin Bella, jämförde Facebook-vänner, pratade om kanelbullar och allt annat vanligt man kan göra. Dagen avslutade vi med att Lisa skrev "öppna dörren för helvete" eller något liknande varpå hon släckte ner hela salen (där alla var kvar) och sedan sprang vi därifrån (utan att tända). Busigt.

Nu är jag med Simon i Väsby men vi är inte direkt hypade över det här stället, så vi drar hem sen istället. Min pojk ska tvätta lite och så ska jag kolla TV lite. Sen sticker vi. Roligare så faktiskt.

Man behöver inte alltid

Det här var en lång dag och det har hänt massa grejer. Men den har varit bra ändå. Lite tårar, skratt och jag vet knappt var jag ska börja. Så jag gör det inte. Man behöver inte alltid. Så jag äter onsdagsglass istället. Och pussar på Simon. Så klart.

Jag måste börja någonstans

I morse klockan 7ish snörade jag på mig skorna och sprang mitt första pass sen Hässelbyloppet den 12 oktober. Och det kändes. Tungt och flåsigt men så jäkla skönt att vara igång igen. Och jag måste börja någonstans. 5 kilometer på 28 minuter är inte särskilt bra men jag vet att det snart kommer gå snabbare. Jag tänker se november som en uppstartningsfas och nästa månad sätter jag igång med det löparschema som ska leda fram till Stockholm Marathon nästa år. Schemat ser smått ruggigt ut men det kommer också ge resultat. Det här blir grejer.

Och så vill Simon att jag skriver att han är bäst. Och det är han ju.

Älskar

Ett halvår babe. Tack för att du finns. Älskar dig.

"Lätta spår i sanden
Och en vind som smeker ömt
Jag är så lycklig att jag fann den
Den lyckan som jag alltid drömt
Så kom närmre mig
Låt mig värma dig

För att du finns
För att du kan
Du leder vågorna mot land
Du river murarna mot världen
För att du ser
För att du förstår
Nu lyser himlen där jag går
Så ta min hand och visa vägen"

Läskiga barn

Det är bara att konstatera att barn kan vara läskiga. Mycket. Vansinnigt mycket. Tror ni mig inte så kan ni kolla in ungen jag fotade. Hon gick på stan med en läsk i handen... kind of.

Idag skulle jag och Simon kolla lite julklappar tänkte vi kanske. Jag hittade filmer (till mig) för 20 kronor styck på Hötorget. Det var roligt. Sen drack jag och Simon varm choklad. Det gjorde mig glad. Simon tänkte hitta en klapp till sin kristna granne. Det gick sådär. Så mycket julklappar blev det inte denna dag.

Före, under, efter

Tänk vad lite hårfärg kan göra för en själens glädje! När Simon började dagen kände han sig grå och tråkig. Men lite snitsig färg satte fart på Simons liv. Följ förvandlingen och se vad glad han blev! Att hårfärgen sen blev mer eller mindre likadan som innan tycker jag inte är så viktigt i sammanhanget. Simon har ju funnit lyckan.

OBS: inga djur kom till skada under denna hårfärgning.