18 000 anledningar att jubla!

Ska det va, ska det va, ska det va... brukar jag ju säga. Och nu är det läge igen. Sedan några veckor har jag jobbat som säljare på com hem för student consulting. Det har varit ett knatande i trappuppgångar, sena kvällar och blandat med utfallet på försäljningen. I onsdags fick jag dock veta att jag behövdes inne på kontoret, och det var en ära att få chansen. Nu har jag i tre dagar bokat upp oss hos olika bostadsföreningar, vilket är mer spännande än det låter. Det är att göra hela tiden och jag känner mig verkligen behövd och produktiv. Sen skadar det inte att det hela känns rätt flashigt. Kalla mig ytlig men jag får en kick av att sitta på ett kontor inne i Stockholm i en snygg skjorta och känna mig stilig. Men historien slutar inte här...

Idag skulle jag prata med en överordnad om framtiden. Jag visste inte riktigt vad jag skulle vänta mig men hela mötet överträffade mina vildaste förväntningar. Nu sitter jag här några timmar senare och försöker hämta mig från den omtumlande upplevelsen. Jag är anställd som personalassistent på student consulting och dessutom på heltid med en månadslön på 18 000. Det kanske inte låter så mycket, men för en ung kille vars enda anställningar räknats i timmar är det häftigt. Det här är så sjukt något kan bli... men också jävligt roligt!

Dagens :( ... så var det med all min egna tid...

Dagens :) ... men... heltid, 18 000 i månaden, kontor inne i Stockholm, tjänstemobil, dator... ja, listan kan göras lååång!

Paus i maskineriet

Jag har varit så arg, ledsen och förtvivlad. Många tårar har runnit och så mycket har hänt det senaste åren. Jag har misshandlat mig själv på alla möjliga vis. Impulserna kommer fortfarande men jag agerar inte längre på dem. Det är stundtals nära men jag lyckas alltid bryta det destruktiva. Jag måste minnas att det fanns en tid då jag alltid tog varje sånt tillfället i akt att skada mig själv. Men tankarna är ofta tunga och det är jobbigt att leva med just nu.

Men det är nog riktigt. Det är mycket som pågår i våra liv just nu. En dag kanske ödet vill att vi hittar tillbaka igen. Jag vet inte. Jag hoppas. Men det vackra vi hade blev något destruktivt där vi båda känt oss svikna, arga och ledsna. Jag har de senaste dagarna växlat mellan en enorm besvikelse, en het ilska och en tung sorg. En dag kanske vi orkat reparera, gått vidare och förlåtit. En dag kanske solen åter lyser på vår väg.

Jag vill det.

Nu väljer jag att ta en liten paus i bloggandet. Det känns rätt. Kanske blir pausen en vecka, en månad... eller kanske till och med ett dygn. Vi får se.

Kändes rätt

Jag kortade det förra inlägget. Det kändes inte bra att publicera det, även om det var så jag upplevde situationen som förstörde så mycket. Men jag var uppriven och allmänt jävla ledsen. Jag är väl fortfarande det, men jag måste tro på förlåtelsens väg... jag måste det.

Ensam

"Du förstod aldrig riktigt
Hur illa det var
Du lät mig va ensam
När jag slöt mig i mitt skal
Jag kan fortsätta ångra
Jag kan fortsätta le
Men min allra högsta önskan
Är att ha dig bredvid mig

Men jag är ensam
Här utan dig
Du kommer aldrig tillbaka
Se vad du gjort med mig
Men jag är ensam
Jag vill så gärna förstå
Du lova på hedersord
Det finns tid för oss två"

"Var det värt att se mitt hjärtas blod?"

En udda trio

Jag, Micke och Bitte på ett billigt hak var en riktigt lyckad kombination. Egentligen är vi en rätt udda trio som av några lyckliga slumpar blev vänner. Men trevligt var det med gott sällskap, billig öl och timmarna flög iväg. Fler sådana kvällar tack!

Det har varit riktigt trevliga dagar också, även om jag i vanlig ordning saknar min egna tid. Det är svårt att peka på varför jag behöver den så innerligt. Jag vet faktiskt inte. Men det är väl ingen idé att ta reda på det. Jag kan väl istället vara glad att jag trivs i mitt eget sällskap. ;)

Utbytt

Jag har blivit utbytt. Och det är klart att det gör ont. Det gör ont ända in i själen. Att bli av med den som betyder mest av allt är något man aldrig riktigt kommer över. Men man lär sig leva med det.

"Om du vill
Får du gärna se åt ett annat håll
Om du vill
Får du gärna gå
Om du vill
Så förneka allt utan förbehåll
Om du vill
Kan du leva så"

Idag är jag glad och tacksam för mina vänner jag har... om än inte nära... så åtminstone nära mitt hjärta. Ni är ovärderliga för mig. Lova att aldrig byta bort mig.

"Ännu en dag igen
Jag vaknar upp med tystnaden
Står där lika vilsen som ett barn
Och som en våg kommer saknaden
Och den sköljer över mig
I samma stund ser jag sanningen
Jag ska leva utan dig"

Själsfränder?

Småsjuk, småstressad och smånojig...

Usch, lite förkyld håller jag minsann på att bli. Det kunde jag vara utan, speciellt som jag idag ska vara lite av en "vikarierande coach" på jobbet. Oj, oj, oj! Hur hamnade jag här egentligen? ... Och så lite stressad också! Gibbe kommer i morgon. Det blir trevligt, för det är ju liksom över två år sen vi sågs ju! Men jag måste hinna tvätta lite innan tror jag minsann... oj, oj, oj...!

Och så denna abstinens... men jag har klarat mig sex dagar nu... sex hela dagar!

Jag står här trots allt

Det är jag... stark... mer än vad jag nånsin trodde. Jag vaknar ofta upp på morgonen med en malande oro och känner ångesten krypa. Jag känner mig ofri, instängd - men jag ser kamperna i vitögat. Jag kramar om mina katter och håller det levande i mitt liv nära mitt hjärta. Jag måste minnas, trots att livet känns lite svårmodigare för stunden, så kommer det inte alltid vara så. Det har varit mycket värre. För lite mer än ett år sedan såg jag ingen framtid. Jag vaknade varje morgon rädd för att leva men för feg att dö. Jag hatade mig själv och jag hatade världen. Det fanns inget vackert kvar.

Hade någon sagt den 6 juli 2006 att jag ens skulle leva den 6 oktober 2007, så hade jag skrattat den personen rakt upp i ansiktet. Varför dyker de minnena upp nu? Varför försöker jag försköna det trasigaste? Det finns inget vackert med att skrika ut sin ångest, sticka fingrarna i halsen för att lindra den eller gråta tills man går sönder. Det finns inget vackert med önskan att dö. Men jag vill skriva om det. Jag måste se en mening med allt lidande de senaste åren. Jag vill visa att det går att ta sig ur mörkret och våga leva livet. Jag känner mig tvungen att lindra det svåra genom att skriva om det med vackra ord. Det går att hitta styrkan i sig själv. Man kan försona sig med det svåraste. Jag är ett levande bevis på att en människa har en enorm kraft inom sig... en enorm kraft att ta sig ur det svartaste och gå vidare.

Jag trodde inte jag hade den styrkan... men den fanns och finns där... hela tiden.

"Ett enda andetag
Är tungt nog
När man tvivlar på sin rätt
Att få leva sitt liv, som någon tog
Och jag önskar att jag hade sett

Att jag hade vetat
Hade anat,
Att livet har så mycket mer att ge
Att jag hade orkat
Hade vågat,
Låta vinden leda mig på rätt väg"

Mitt liv som försäljare

Jo, men visst... jag har ju ett nytt jobb! Numera är jag säljare på Com hem och knatar runt över heeela stooora Stockholm (vilket hittills innebär mest Upplands Väsby...). Hur går det då? Ja, det går faktiskt sjukt bra vad gäller försäljningen. Den här veckan har jag sålt tolv tjänster, vilket motsvarar 2400 i provision. Jag trodde verkligen inte att det skulle fungera så bra, men det kommer bli bäst att få lön i november också... Sen är inte allting guld på jobbet eftersom jag tenderar att hänga upp mig på småsaker mest hela tiden. Allting är ju inte på liv och död, även om jag ofta lyckas vrida och vända verkligheten till min sanning.

Men sån är ju jag... men jag vill må bättre...
och jag SKA bli stark och frisk.

"So I found a reason to let it go
Tell you that I'm smiling
But I still need to grow
Will I find salvation in the arms of love?
Will it stop me searching, will it be enough?

I don't want your sympathy
Sometimes I don't know who to be
Hey what you're looking for
No one has the answer but you just want more
Hey who's gonna make it right
This could be the first day of my life

The first time to really feel alive
The first time to break the chain
The first time to walk away from pain"

Vidriga ångest

Varför... varför lämnar den mig aldrig? På riktigt...? Den tryckte sig över mig, fantasin skenade iväg... och det som var för längesen kändes som idag... Jag vill ju lämna det som var och jag vill bli stark i mig själv. Men jag måste minnas... att när det blåser snålt... jag är på väg.

Idag är det tre månader sen jag skar mig senast.