Jag hittade min väg

Det här är mitt bloggslut. Kanske inte det slut någon väntade sig. Men det är mitt slut. Just nu i alla fall. Man vet ju aldrig.

Och jag är jag. Så är det. Jag har varit förbittrad, förundrad och fascinerad över mitt liv. Jag har älskat det och hatat det. Jag älskar det - och hatar det. Men det är mitt liv. Det kan jag inte ändra på. Inte ens om jag ville kan jag förneka allt dåligt som har hänt, men inte heller allt bra. Det senaste året har varit fantastiskt och jag är så tacksam.

Men (det måste ju alltid finnas ett men) så blir inte allting som man har tänkt sig. Jag har känt det successivt men har levt med den dumstridiga ideologin att "jag som gått igenom så mycket skit är förskonad från depressioner, hjärnspöken och tvångstankar". Det är jag inte. Ofta krävs det ett drastiskt uppvaknande och för min del så har jag fått det. Vad allt innebär skrämmer mig och en del av mig förnekar det. Men jag måste ändå rusta mig för vad som komma skall. Jag är rädd. Så jävla rädd.

Men det är värt att kämpa.

Jag tror stenhårt på att man i slutändan kan bara leva sitt liv för sin egen skull. Och det tänker jag göra. Men jag har det senaste året insett var jag hör hemma. Jag hittade min väg. Just därför vill jag kämpa. För den platsen där jag ska vara. För den personen jag hör hemma hos. För det enkla. För det svåra. För allt. Jag vet vad jag vill kämpa för och på samma gång som det gör ont när det känns så långt borta stärker det mig att allting finns precis här. Kanske närmare än vad jag tror?

Och där ska hjärtat få ro. När man börjar älska slutar man inte. Och jag har en ring på fingret. Och ett namn i hjärtat. För alltid.

"Spöken och spel
tvivel och tvång
Månen går upp
den ser vad du vill
Lyser i natt
och strålarna följer mig
de hör mig viska att

Där du andas
där du älskar
där vill jag leva
min stund på jorden"

Vi syns i januari

Vi tar en paus med bloggandet. Jo, så får det bli. Jag har inte varit så überpepp på att blogga på sistone och eftersom jag snart ska häcka i skogarna nere i Borås känns det som att det är läge för pauseri just nu. Men jag kommer tillbaka. Så klart. Känner bara att det varit kul att prioritera annat just nu. Kanske blir det några skriverier runt nyår om året som varit. Eller så nöjer jag mig med att konstatera att det varit det bästa året i mitt liv. Ja, det räcker ibland med ett konstaterande. Så jag kör en comeback i januari med full kraft istället och blåser omkull hela bloggvärlden. Så gör vi.

Men jag kan i alla fall sammanfatta dagarna som gått. Idolmaskerad i fredags där jag var Kevin och Simon piffade till sig till the blob (också känd som Loulou). Helgen var annars mest chill och lite Väsby. Igår var det opponering i skolan (heligt skoltrött just nu) och sen blev jag och Simon frälsta på Willys. Vi hjärta Willys. Jag tackar den affären för vår halvfabrikerade minijul vid hade idag. Och jag tackar Simon för en vansinnigt fin och skön tröja. Jul är bra. Jag har nog inte haft så mycket christmas spirit på flera år. Minijul med Simon slår julafton. Big time.

I morgon drar vi till Ikea och fönstershoppa hyllor. Och så får vi se till att införskaffa en kattlåda inför Henning och Hoppis återkomst till Stockholm. De har haft nog med semester i södern vid det här laget. På torsdag flyger för övrigt Simon söderut och jag tuffar åt det hållet dagen efteråt. Innan dess ska vi också hinna med vårat första filmmaraton. Eller Piff och Puffs filmkalas #1 som vi kallar det. I morgon kväll blir det Kejsarens nya stil, Dogville, Dawn of the Dead, Lilja 4-ever och Instängd.

Och vi syns i januari. Om jag kan hålla mig från att blogga vill säga. Förmodligen skriver jag i morgon.

Datastrul, Stureplan, pistolskott och sånt

Sju gånger hängde den sig igår. Fy farao. Och så var det dumt eftersom jag skrivit ett personporträtt om just Farao. Inte Egyptenvarianten men en annan. Sen brann tunnelbanor och jag tror jag hörde ett pistolskott i närheten. Sen hanns det med en creddig überklassfest på Stureplan mitt i alltihopa. Ja, säg detta liv.

Idag skolkade jag en smula. Men jag ville faktiskt. Var helt risig när jag vaknade och valde att sova vidare istället. Sen fortsatte jag med att persa på min träningsmil. Inte så pjåkigt.

Hunk

Ibland säger en bild mer än tusen ord. Eller vad säger ni? Tack tack min älskade fotolergök för min nya profilbild. Jag är alldeles betagen av min hunkighet.

Längtar till allt

Längtar till "Simon och Fredriks barnkalas" på fredag. Längtar efter vår "minijul" nästa vecka. Längtar efter att du flyttar in här i början av nästa år. Längtar till att bara få finnas till med dig. Längtar efter vår sunkiga kryssning som vi planerar. Längtar till alla resor som Skottland och en och annan billig charter. Längtar till alla stordåd med Golden Days. Längtar efter att vi blir två WoW-nördar. Längtar till alla TV-spel vi ska tackla ihop. Längtar till all denna ack så omoraliska men så jäkla snitsiga internhumor. Längtar till alla enkla men ändå så lyckliga stunder. Som nu.

Kort sagt längtar jag till allt med dig.

Klappar och piff

Man får faktiskt vara nöjd med julklapparna i år. Vi skriver sjunde december och jag har två stycken kvar. Men 50% av dom vet jag vad det blir och Simon är dessutom med på 100% av dom. Så jag är glad. Sen har vi unnat oss en gemensam julklapp tillsammans till oss själva. Det måste man få göra tycker jag. Jag passade dessutom på att springa in i Solid Snake. Det var roligt. Och vår julklapp blev fjärde säsongen av Lost. Ännu roligare.

Nästa vecka siktar jag på att vara så jäkla färdig med klapparna för i år. Ett besök i Gamla Stan, lite Ikea kanske och så borde jag vara fit for (julklapps)fight. Känns soft att slippa braka in i väggen dagen innan julafton.

På väg till Magdas födelsedagsfest igår passade Simon på att bli lite vilsen. Men han hittade rätt och festen var piffig med glögg, pepparkakor, skumma tomtar, sallad och så lite tårta. Det var en mix med människor av pojkväns syskon, klasskamrater, avlagda sådana och julgransfolk. Tack för en übertrevlig kväll med mucho piff. Jag kunde inte bett om mer.

Idag sprang jag en mil minsann men det var igår jag hade min riktiga styredemonstration. 8km på 40min är nytt personbästa och träningen hela den här veckan har bara varit en njutning. Kanske har jag tryckt på lite för hårt men jag har samtidigt återhämtat mig bra. Veckans betyg av min demontränare a.k.a. Simon blev VG. Han tyckte milen kunde gått lite snabbare. Töntigt tycker jag. Nästa vecka blir det MVG.

Och Golden Days kommer förövrigt att bli så grymt. Två inköp från eBay är klara och vår plan börjar ta en konkret form. But this is only a prelude of what is yet to come.

Mannen som gav tandköttet ett ansikte

Ja! Kevin är i final. Det var väl fint. Söta "Kevboy" är mumsig som en liten sockerkaka och har tandkött nog att göda ett helt u-land. Att han verkar vara tappad som en vagn är nästan lite gulligt. Nästa fredag håller jag mina tummar och lår för att att Kevboy gör slarvsylta av stora stygga Alice.

Det var också en kväll

Spy Bar och Simons skolavslutning. Jag vet inte riktigt hur man beskriver en sån kväll. Men det var en och annan munspelsman, Idol-Robin på dejt och Hanna med H. Och så lite fashion förstås. Omtumlande, bisarrt och jag vet fortfarande inte om kvällen var rolig eller inte.

Idag vill jag nog inte lämna Bergshamra känns det som. Jag sprang ytterligare ett pass när jag vaknade och det kändes fint denna morgon också. 8km och 43min och då är det ändå ett lugnt pass enligt schemat. Mitt träningsprogram är väl på gränsen till "att ta sig vatten över huvudet" men jag vill hemskt gärna ta stora kliv i min utveckling nästa år också. Skulle sitta fint.

Spy Bar nästa

Faktiskt.

Dagen efter

Jag vaknade av alarmet 6:45. Och jag ville dö en smula. Efter att ha skrivit och skrikit i femtielva timmar igår behövde jag sömn, vila... men nej då. Idag började mitt träningsschema inför the maraton i maj nästa år. Oj vilken stor dag kan man tycka.

Men jag var så trött. Och det regnade. Och när jag väl kom ut till elljusspåret så var det inte igång. Att ge mig ut i regntung och lerig terräng i kolmörker var inte direkt något alternativ. Så jag lunkade hemåt tjurig över att premiärpasset i det nya schemat försvunnit i regn och mörker. Så jag gjorde det enda rätta. Jag skippade skolan, kröp ner i sängen och gjorde sen mitt absolut bästa pass sen Hässelbyloppet i oktober. Nu har vi drygt 100 kvar (lite grovt uträknat sådär) inför Stockholm Maraton.

Idag konstaterade jag och Simon att bittra gamla banktanter i kort frisyr och fula tröjor borde stoppa upp någonting nånstans där inte solen skiner. Om ni ursäktar att jag är så grov.

Klar och glad

Klockan 9 i morse steg jag upp och nu, strax innan 23, lämnade jag in min artikelserie. Klar och glad. Äntligen. Idag har min mentala hälsa bara kraschat två gånger. Men nu är reportaget, krönikan, faktaartikeln och arbetsrapporten inlämnad. Och jag är nöjd. Jag har försökt ta till mig av kritiken jag fått och skrivit därefter. Och bildsättningen ser genuint proffsig ut. Fast inte undra på när jag hade min egna fotograf.

Tanken att bli klar förra veckan sprack ganska ordentligt och det blev ännu en gång "panik i sista stund"-aktigt. Men det hör väl till. Antar jag.

Up yours teknik!

Teknik suger och sånt. Och i kombination med mig blir det direkt livsfarligt. Jag och Simon satt i ett par timmar och var galet nöjda med bildsättningen av mitt reportage, men sen gick allt åt fanders ändå. Jag tjurade, tänkte att jag borde byta karriär och sen sov jag. När jag vaknade var jag helt väck och självklart hade min knight in shining armor (eller fotolergök i mysbyxor) fixat allt. Så i morgon ska allt gå bra. Det är bestämt. Men jag och datorer tycker inte riktigt om varandra.

Fast bortsett från det här knaset var det fint att tända första ljuset.

Knarka jul

Först och främst: INGEN jävel puts my baby NÅGONSIN i ett corner. Punkt. Vederbörande dör.

Gamla stan och julklappshets idag. Klassiskt och klyschigt som fanken men när vi gick därifrån hade vi införskaffat två klappar var. Let's knark christmas. Och när vi kom hem fortsatte missbruket. Tomtar, ljus och snögubbar i en aldrig sinande ström. Nu fungerar dock inte ljusstaken så julen är tills vidare uppskjuten. Tills i morgon i alla fall. Då ska vi droga ner oss med första advent.

The Golden Days are here

Igår föddes officiellt Golden Days. I framtiden kommer folk runt om i världen prata om före och efter Golden Days genombrott. Vi kommer inte bara bli rika. Vi kommer lägga världen för våra fötter. Det är en ny tid. Minns var ni läste det först. Minns den nya gryningen för mänskligheten.

Jag och Simon ska börja sälja retrospel. Köpa billigt. Sälja dyrt. Och jag tycker storhetsvansinne klär mig.

Vårt liv

Det blev ingen levande sjungande julgrann. Det blev halsont istället. Och Köttfärs på golvet, krossade tomater över spisen, ett lock smälter ihop... och lite så kan det se ut när Simon för första gången ska tillaga sin berömda köttfärssås. Men den smakade mumma. Och vår lägenhet står kvar. Just ja, vi ska bli sambos.

Jo men visst, det bestämde vi för några veckor sen. Fast praktiskt taget bort vi redan ihop, men det blir ännu mer officiellt om vi det görs riktigt ordentligt. Jag rådiggar tanken på vår lägenhet och vårt liv. Grymt, härligt, gütt. Jag har bestämt mig för att det är okej att vara så här lycklig. Det är fint att två kan bli ett.

Fjortisar med horn

Idag har jag mest drömt mig tillbaka till den där dagen. Fascinerats och förundrats över svartsminkade fjortisar med horn. Det var annorlunda. Och jag är verkligen grymt sugen på att testa spelet själv. Känns som det kan vara något för mig. Simon borde fixa hit sin dator. Pronto.

Ja, ännu en dag, ännu en artikel. Men jag lyckades hitta skrivglädjen när jag knåpade med reportaget. Nu har jag väl nåt som skulle kunna ses som första utkast på både den och min faktaartikel. Nästan. Lite mer finslip behövs det. I morgon blir det antingen krönika eller så kollar jag vidare på de andra texterna. Och får för all del inte glömma en levande sjungande julgran på kvällen. Men innan dess blir det alltså fjortisar med horn.

I morse anmälde jag mig för övrigt till Stockholm Marathon. 735 är bara absurt dyrt för att få springa. Usch. Men jag vill och ska. Smakar det så kostar det försöker jag intala mig själv.

Som ett litet jävla julkort

Jag sitter här och tänker tillbaka på helgen. Den var så bäst. Intensiv och händelserik, lugn och skön på en och samma gång. En tiopoängare. Den började dock i kyligaste laget på fredagen. Varmvattnet försvann men jag ville ändå springa. Jag chansade och hoppades välkomnas av en varm dusch. Det blev inte riktigt så. Men löpningen stämmer bättre och bättre. Det kan nog bli ett lyckat löparår 2009 också med rekord, adrenalin och endorfin. Jag smygstartar redan på Nyårsafton tänkte jag, med ett lopp i Göteborg.

Men någon dusch blev det alltså inte. Ofräscht, förvisso, men jag är en sån där som sällan eller aldrig svettas under löpningen. Så jag bänkade mig framför TV:n och spelade skräck. Och väntade på Simon och Frej. Frej är Simons bästis och en märklig figur som inte riktigt finns men gör det ändå. Vi har bara setts på Arvika och då var jag mest ett ångestmonster så det kändes fint att vi fick börja om. Tyvärr fick vi göra det i en kall lägenhet men med kakor, cider och skräckspel kommer man långt. Vi kom ända till Mariatorget och en vernisage med crème de la crème, som för övrigt var Simons favoritutryck för dagen. Men jag och Frej var mest missanpassade. Roligare hade vi med att spela memory på en sunkig bar (ett av mina favoritutryck - alltid) och förfasas och förfäras av alla regler man kunde hitta på. Och tänk att jag hittade mina riktiga föräldrar genom det spelet. Och tänk vilken fin snöängel Frej avslutade kvällen. Som ett litet jävla julkort.

Lördagen var Frejfri och bara en sån där perfekt dag jag och Simon längtat efter i evigheter (två veckor - men ändå). Nybakta frallor till frukost, snö som virvlade utanför fönstret, tända ljus, TV-spel i flera timmar, gudabenåade pizzor från Bennys med mycket kärlek. En dag med mycket kärlek helt enkelt. En dag som aldrig bör ta slut. Och många fler sådana ska vi ha. Att få älska Simon från tåspetsarna till hårfästet och bli älskad tillbaka är det bästa som finns. Lite cheesy, men så är det.

Min söndag började med att springa en mil i snön. Som ett litet jävla julkort här med. Gnistrande snö, en stigande sol och lugn och skön löpning. Sen bar det av in till stan och übercoola Beyond Retro och lika coola (nåja) Frej. Jag och Simon jublade över att få se en supermegastor affisch på High School Musical. Och jag skuttade. Men eftersom det mest var kallt så hamnade vi hemma och spelade Frejs egna ihopknåpade brädspel. Jag svär att den där killen har sjuk talang för sånt. I timme efter timme körde vi och även om reglerna nån enstaka knappt förstods av Frej själv var det sjukligt underhållande. Självklart vann jag. Och Frej åkte hem. Avslutningen blev varm choklad framför Lost. En perfekt helg kunde inte fått ett bättre slut.

Men helgen är över och idag har jag skrivit faktaartikel sen åtta i morse med värmeljus på bordet och ett konstant snöande utanför fönstret. Jag har pausat med frukost, lunch, dusch, Top Model, Coop och det här. Nu lägger jag nog snart ner för dagen. Känns som att jag har ett helt okej första utkast på min faktaartikel och i morgon blir det nog reportage tror jag. Och en kort runda i snön. Med en längtan efter helgen. När jag är klar och glad med min artikelserie.

Ordning, struktur och lite panik

"Jag tänkte börja nästa vecka!" Simon tänkte annorlunda. Så nu har jag planerat artikelserien, letat upp lite artiklar och det kommer nog bli lättare att ha ordning och struktur på måndag. Och lite panik. Men det hör ju till. Plugget har faktiskt gått bra i höst. Två kurser är godkända och lagda till handlingarna med tenta, reportage, personporträtt, recension och annat. Och på vägen har jag tro det eller ej haft ganska roligt mitt i all panik och prestationsångest.

Nüll artikelskrivande, mucho kärlek

Jag kikade ut genom fönstret igår och såg hur snön började lägga sig. Lite mysigt. Jag gillar snö, jul och allt det där. I år tänkte jag frossa i allt som har med det att göra. Det känns som det är läge för en riktigt god jul. Jag fixade faktiskt min första klapp idag. Barnsligt nöjd. Att den blev bra var bra.

Det är underligt hur lat jag kan vara med mitt artikelskrivande. Och fantastiskt hur mycket jag behöver Simon. Jag har skrivit nüll, zero, zip den här veckan och hängt med Simon lite överallt. Det handlar väl om att prioritera och jag är nöjd med min prioritering. Även om jag är icke önskevärd av somliga lustigkurrar i studion, tycker inte Väsby gör någon glad och sedan välter ner allt när Simon ska plåta, så... ska jag ju vara där han är. Faktiskt. Jag får ta smällen att det blir mycket skrivande nästa vecka.

Åh, åh, åh! Och Simon passade på att fixa nya profilbilder till moi i studion. Fina grejer blev det. Om jag ska använda skålar vet jag inte riktigt. Gav bilderna lite karaktär i alla fall.

Idag ska jag fika med the girls i klassen och så ska jag sakna, tänka och älska. Mycket.

Artikelskrivande stundar

Nu när vi inte ska vara i skolan på två veckor hade man hoppats på en pampig avslutning. Istället fick vi lida oss igenom en dag av meningslöst tjat och onödiga övningar. Plus för att läraren hade rolig frisyr. Det var nästan en tröst. Nu stundar några veckors skrivande om WoW. Om 15 dagar ska hela kalaset vara inlämnat. Men jag har fortfarande en förhoppning om att fixa klart det bra mycket snabbare. Kanske redan den här veckan? Möjligen orealistiskt, but a guy can dream.