"Leende spegel med brister och fel
Ser att barnet har blivit en man
Och gudarna gav dig en underlig själ
Som har svårt att ta för sig ibland
Men idag
Har vi kommit en bit
Du och jag"
Ibland måste jag stanna upp, och inse att livet är bättre. Jag är visserligen inte där ännu men jag är på väg, och det är skönt. När jag tacklar skoldagar från 9.00 till 21.00 på ett så här bra sätt kan jag inte vara annat än glad. Jo, visst har jag mina små svackor, men jag klarar de bättre och bättre...
Ändå... det ska bli skönt när allt det här är över. Ibland är det kul att repa, men det sliter på kropp och knopp. Men jag har rätt bra koll nu, åtminstone vad gäller produktionen. Monologerna till scenskolan är en annan femma, men jag är bättre förberedd än nånsin. Jag tar privatlektioner för två olika lärare. Och det är ändå över en vecka kvar, och Malmö, Luleå och Göteborg är inte förrän till våren... Livet som i mina drömmar...? Ja, vem vet...
"Så va inte rädd att leva här
För mina ögon, mina ögon har fått en färg
Av förtröstan"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Åh, är det Strömstedt så säg?
Fin text, bra text.
Du kämpar bra. Jag tänker på just dig när jag själv kämpar en del dagar. Det är bra att du strävar mot dina drömmars mål, själv är jag rädd att det brister här, men en dag i taget, en timme i taget och några andetag så är jag också en bit på vägen.
Många helgkramar,
E
Skicka en kommentar