Jag hittade min väg

Det här är mitt bloggslut. Kanske inte det slut någon väntade sig. Men det är mitt slut. Just nu i alla fall. Man vet ju aldrig.

Och jag är jag. Så är det. Jag har varit förbittrad, förundrad och fascinerad över mitt liv. Jag har älskat det och hatat det. Jag älskar det - och hatar det. Men det är mitt liv. Det kan jag inte ändra på. Inte ens om jag ville kan jag förneka allt dåligt som har hänt, men inte heller allt bra. Det senaste året har varit fantastiskt och jag är så tacksam.

Men (det måste ju alltid finnas ett men) så blir inte allting som man har tänkt sig. Jag har känt det successivt men har levt med den dumstridiga ideologin att "jag som gått igenom så mycket skit är förskonad från depressioner, hjärnspöken och tvångstankar". Det är jag inte. Ofta krävs det ett drastiskt uppvaknande och för min del så har jag fått det. Vad allt innebär skrämmer mig och en del av mig förnekar det. Men jag måste ändå rusta mig för vad som komma skall. Jag är rädd. Så jävla rädd.

Men det är värt att kämpa.

Jag tror stenhårt på att man i slutändan kan bara leva sitt liv för sin egen skull. Och det tänker jag göra. Men jag har det senaste året insett var jag hör hemma. Jag hittade min väg. Just därför vill jag kämpa. För den platsen där jag ska vara. För den personen jag hör hemma hos. För det enkla. För det svåra. För allt. Jag vet vad jag vill kämpa för och på samma gång som det gör ont när det känns så långt borta stärker det mig att allting finns precis här. Kanske närmare än vad jag tror?

Och där ska hjärtat få ro. När man börjar älska slutar man inte. Och jag har en ring på fingret. Och ett namn i hjärtat. För alltid.

"Spöken och spel
tvivel och tvång
Månen går upp
den ser vad du vill
Lyser i natt
och strålarna följer mig
de hör mig viska att

Där du andas
där du älskar
där vill jag leva
min stund på jorden"